i ekumenikens namn?

Som vanligt talas det om ekumenik.

Inte för att någon verkligen är reellt intresserad av dialog. Jag har blivit cynisk. Det har hörts så ofta under mina snart tio år som präst, och långt mycket tidigare än så. Anledningen är som så ofta förr att påverka den inomkyrkliga debatten.
"Nej, så kan vi inte göra för då kommer de andra kyrkorna..."
Jag förstår längtan att hålla ihop med hela Guds folk, det gör jag verkligen. Naturligtvis borde vi vara en Ande och en själ, men inte ens lärjungarna lyckades med det någon längre tid.

Jag tycker inte att ekumenikargumentet håller i någon större utsträckning, och det gör jag av ett par olika anledningar:

1. Det är bara ekumenik med vissa kyrkor som gäller i debatten, framförallt den romersk-katolska, de ortodoxa samt Church of England. Det finns fler kyrkor, bland annat flera som faktiskt också, t.ex. godkänner kvinnliga präster och biskopar och viger homosexuella. ELCA tog beslutet bara för någon månad sedan.

2. Dessa kyrkor som "gälls", framförallt romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna, har generellt sett inte samma syn på frälsningsvägen, kyrklig organisation, ämbete och nattvard som vi har. Även om många av dess skillnader är möjliga att komma runt eller samtala om tycker jag att det är rätt märkligt att vi som en evangelisk-luthersk kyrka ska anpassa vår ordning och teologi efter dem.

3. Om vi alla alltid skulle vänta in varandra skulle Guds folk stå och stampa på samma fläck. Var går gränsen? Eller ska vi backa? Kanske upphäva 1958 års beslut, eftersom det finns syskonkyrkor i t.ex. de baltiska länderna som inte accepterar kvinnliga präster? Så länge vi har olika kyrkor får vi snällt ta och acceptera att vi kommer tycka och tro många olika saker.

4. Och en sista invändning (för den här gången?): Det är alltid vi som ska anpassa oss till dem, i retoriken. Inte förhör sig påven ängsligt om vad vi tycker om något han planerar? Nej, företrädarna för "de klassiska kyrkorna" (uppenbarligen gick tidsfristen för att få kalla sig klassisk ut någon gång före 1517) hör av sig och har åsikter om våra förändringar. Eventuellt. Men om vi ska vara helt ärliga är oron för deras upprördhet rätt obefogad. Vi är ju ändå inte en "riktig" kyrka, vad vi hittar på är rätt så oväsentligt.

Jag hårddrar detta lite. Men om vi är övertygade om ett besluts riktighet (och det är ju där skon verkligen klämmer, inte sant?) bör vi utan problem kunna leva med att det alltid kommer finnas folk som inte köper vår bedömning. Det kan ju inte hindra oss från att göra vad vi tror är rätt.

episkopal fashionista?

Traskandes på stan idag, slog det mig att om det nu händelsevis är så att Eva och Tuulikki inte har garderoberna fulla med plagg som matchar purpur och lila, är den här hösten det perfekta tillfället att införskaffa dylika. Sällan har väl modet varit så nerlusat med lila! Kombinera med likaledes allestädes närvarande grått, svart och petroleum, och biskopsgarderoben är fixad. Det är nästan så att det verkar hänga ihop. Modetemplen firar de också ;)

äntligen

Efter många år av prat och utredningar, böner och hårda ord, är det nu klart: Svenska kyrkan har sagt ja till att låta homosexuella par vigas i kyrkan!

Nu kommer det krävas många böner, många samtal och mycken förståelse och ödmjukhet på alla håll. Det är sorgligt att det som är en så stor glädje och befrielse för vissa är en så stor sorg och besvikelse för andra. Men så är det. Jag har hoppats på den här dagen, men jag har bekanta som fruktat den. Jag bara önskar att vi allihop minns
att det är Jesus som är kyrkans herre,
att gemenskap runt sakramenten inte är beroende av åsiktgemenskap,
och att all dom tillfaller Gud, inte oss.

Be för oss i denna stund av glädje och sorg.
Be för oss när splittringen hotar.
Be för oss i vår längtan efter befrielse och sanning.

Nu ska jag gå och hämta mig en ny kopp kaffe för att fira, och sedan vidtar livet som det alltid ser ut, med agendaskrivande, förberedelser för föredrag, mässfirande, telefonsamtal osv. En stor dag, en alldeles vanlig dag.

Brask-sinnad

Prästflickan har ingen riktig bloggfart nu. Det är fullständigt uppenbart för vem som helst. Det har varit så förr och kommer säkert vara så igen.
Det händer ju så mycket! Det är jubileumshelger och konfirmander, invigningceremonier och allhelgonaförberedelser. Om en månad (vojne, vojne) kommer biskopen och firar första advent med oss, och innan dess ska det fixas höstmarknad och ännu en jubileumshelg.
Och privat växer och frodas lillan. Det firas födelsedagar åt både vänster och höger, och om några dagar hoppar hela lilla familjen på nattåget till Berlin för att fira delar av höstlovet hos vännerna i Tyskland.
Ja, vojne, vojne. Fullt ös överallt utom just här. Men jag kommer tillbaka!

mäklarsvenska

Ett av helgens stora nöjen är att läsa mäklarannonser. Inte för att vi planerar att flytta, utan för den rena njutningen i det "nyskapande" språk många av annonserna innehåller (varning för språksnobbism och sarkasm!).

Ett litet urval från Sydsvenskans bodel 20/9:

"Slipad ekparkett. Soligt söderläge. Kan det bli bättre? Jo! Citytunnel."
Kortfattat är inte alltid bäst.

"Magiska 103 kvm med 22 kvm terrass i väster, här har ni hav, hamn och stad i ständig fokus!"
Jag skulle bli skelögd...

"Äkta, sällsynt skönhet med oljad fiskbensparkett och ljusa skandinaviska vidder! Soldränkt s/v-bal, njutfyllda åttio kvadrat signerade estetik, takhöjd o balans!"
Skippa några adjektiv, helst många, och slipp idiotiska förkortningar. Bara ett tips.

"Terrass & balkong, tre väderstreck - Ingen kompromiss!"
Ehm...tre väderstreck måste väl ändå vara en kompromiss? Fyra däremot, då ges det ingen pardon!

"Gudkantad och genomgående funkisfrestelse"
Ja...ibland blir ett missat l väldigt bra...

"Detta perfekta förstagångs boende finner vi en fyra trappor."
Korrekturläs!

"Det finns många detaljer som bidrar till den positiva känsla man träffas av så fort man kliver in i lägenheten."
Och uppenbarligen är alla de detaljerna i hallen, lågt hängande, och träffar en gäst i huvudet?

"Dubbla balkonger och med en bejublande utsikt."
Jag bara hoppas att inte utsikten håller på och jublar mitt i natten, det blir så svårt att sova då...

"I natursköna Skanör möter vi detta radhus där den genuina charmen och ljuset fått verka i symbios med ren livskvalitet."
Jag förstår inte ens vad det här betyder.

"Ov har 2 sovrum, toalett och hall. Förälskelsen är ett faktum!"
Verkligen?

"Stilrent nyproduktionsboende från 2007 med alpliknande balkong"
Jobbigt att klättra så högt varje morgon...

"Söker du ett hus utöver det vanliga så är detta något för dig som söker bästa livskvalitet."
Vad var det jag sökte, sade du?

"Här uppfanns barnvänlighet."
Wow. Tur att det spreds, jag vill faktiskt inte bo i Almvik.

"164 anledningar att komma idag."
De pratar om lägenhetens storlek i kvadratmeter. Faktiskt.

Nu är jag nyfiken på om ni har sett några mäklarskojigheter? Skriv i kommentarsfältet!

Spitfire RIP

There is a special place in heaven, where all butterflies stay right where they have landed, and taste like newly fished shrimp. Where fish swim leisurely slow and close to the surface, so that any kitten can catch them without getting her whiskers wet.

In that special place there are never any loud noises, and nothing ever changes.

It is lined with cosy radiators, covered in woolly blankets. There are wonderful warm rays of sun to lounge in, and quick little darts of light that one can dash after, if one feels like it.

Here the milk is always fresh, the humans never get up so one has to move from one's comfortable slumber. No, all laps are calm and warm. The mice have three legs so that they can run just slow enough.

There are trees with birds in them. No annoying crows that taunt cats, but sweet little chirping sparrows and succulent and lazy pigeons. The trees are just high enough to give an enterprising feline a great view, and low enough that the same feline can get down without injury.

In that wonderful place there is a new little queen.

No more pain.
No more coughing.
No more hiding away.

Rest in peace, Spitfire, sweet little one. We will miss you so.

verklighetens folk

"Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."

"Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands." (Båda citaten Göran Hägglund i DN 17/9)

Jag har en familj. Man och barn. Superheteronormativt. Vi jobbar, barnet går i skolan. Emellanåt sliter vi med att få ekonomin att gå ihop. Vi har inget medlemskap i något politiskt parti.
Mina föräldrar är skilda och jag är uppvuxen mest med min mamma, i en förort.
Det kan tyckas att jag är så mycket "Svensson" det går att bli. Och ändå tillhör jag uppenbarligen inte Görans "verklighetens folk".

För jag tycker att det är viktigt att bekämpa strukturella orättvisor. Jag gillar abstrakt konst. Emellanåt diskuterar vi politik eller filosofi eller vad det nu kan vara runt köksbordet, mellan samtalen om hur det går på jobbet och hur vi ska få tid för varandra.

Och grejen är - jag tror inte att vi är ensamma om det.

Men jag kan bara inte förstå att det ska vara fult att vilja förändra samhället till det bättre. Är det inte därför man blir politiker? Jag kan inte förstå vilka de här "verklighetens folk" är, och varför jag inte räknas? Lever inte jag i verkligheten, Göran? Tror du verkligen att det är stört omöjligt för vanliga människor att se både stort och smått, att engagera sig både i sina föräldrars väl och ve och i genusforskning, att koka spaghetti till ungarna samtidigt som man läser kulturbilagan?

Jag tror att det är det. Verkligheten är större än du tror, Göran, och bättre och roligare och hemskare och mer mångfacetterad än någonsin. Den är vacker och skrämmande. Och får den inte plats i ditt synfält tycker jag lite synd om dig. Ska vi ha sällskap till Moderna museet nästa gång? Vi kan diskutera hushållskassan där.