liturgi för församlingen närmare

Det finns få saker som jag kan göra som präst som är tacksammare än att ha ett dop med en dansk familj. Varje gång det händer kommer de danska släktingarna fram en masse efteråt och tackar innerligt. Och de frågar om det alltid är så här varmt och personligt och med barnet i fokus i Svenska kyrkan, och jag säger att ja, det är det i allmänhet. Och då säger det att det är en sådan skillnad från hemma. Och saken de alla fastnar för framförallt är när jag håller upp barnet efter dopet.

Det får mig att fundera över handlingarnas betydelse. Vi är ordets folk, vi kyrkmänniskor, och vi vänder och vrider på våra formuleringar, men det människor hör är inte alltid det vi säger. Men handlingarna kan understryka det vi säger så att det bli klarare. Det är vad det liturgiska handlandet handlar om. De kan naturligtvis också motsäga det, om vi har otur (som i fallet med brudöverlämning, när vi som kyrka hävdar att alla människor är skapade lika, men i den handlingen står för en helt annan människosyn. Sorry för utvikningen).

I fallet dopet, när vi håller upp den lilla nydöpta, visar vi tydligt att den här lilla individen är uppskattad och välkommen som del i kyrkan, i de döptas gemenskap. Människor känner den glädjen, och dras med i den. Liturgiskt handlande när det är som bäst. Och i mötet med den striktare danska traditionen, där dylika gester är mycket sällsynta, blir jag än mer övertgad om att en rik liturgi är en skatt att värna om, något som drar människorna in i mysteriet och ger dem möjlighet att glädjas, att vara medfirare, att bli sammansvetsade som Guds folk här och nu.

Ingen rök utan eld

Jag har en mycket besvärlig näsa. Den blir snuvig och rinnig av ingen anledning alls, och av vilken anledning som helst. Det är, som ni säkert förstår, rätt besvärligt ibland.
Två säkert är mer bensäkra igångsättare än andra: ett slag på näsan eller cigarettrök.
Långsamt har till och med min dotter lärt sig att mammas näsa är oberörbar. En lite för entusiastisk näsgnugg resulterar omedelbart i häftiga nysningar. Som inte upphör förrän ett dygn senare. Inte konstanta nysningar, utan tre-fyra i taget var femte minut. Det kanske låter komiskt, det har skrattats en del åt mina nysningar och snytningar, men tro mig, det är all annat än kul.
Nå. Slag går i allmänhet att undvika, men cigarettrök är totalt hopplöst.
Kära rökande vänner. Jag vet att många av er känner er förföljda. Men ni kan välja när ni tänder cigaretten. Står ni på en busshållplats, snälla gå iväg en bit. Står ni i bankomatkön, snälla vänta tills ni är klara. Er njutning förstör, med lite otur, hela min dag.
Jag hurrade när rökförbudet på restaurangerna infördes. Men det har också inneburit att jag aldrig kan sitta på uteserveringar mer. Busshållplatser är ofta en ren pina. Och nästan det allra tristaste är att rökare i allmänhet (naturligtvis gäller detta inte just dig) blir störtsura så fort jag ber dem gå lite åt sidan. Uppenbarligen är det deras rättighet att röka oavsett sällskap eller vilka konsekvenser deras njutning får för andra. Och vet ni? Det blir bara värre. Det går inte att gå på stan utan att passera igenom dussintals rökmoln. Det röks mer här än i något land jag rest till de senaste åren.

Så snälla rökande vän. Tänk på var du tänder din cigarett. Personen bakom dig kanske är jag, eller ännu värre, en astmatiker eller en annan person med andningssvårigheter. Din cigg förstör så mycket mer än bara dina lungor.

dagens citat

Dagens citat har ingenting alls med kronprinsessbröllop att göra, även om det levererades någon gång mellan vigsel och middag...

K (7 år): "Jag tycker om döda djur. De är så gosiga, och om man råkar tappa dem gör det inget!"

Ja, just det.

S:ta Katarina, vårt dop och nationaldag, allt på en gång

Idag invigde vi S:ta Katarina lekkyrka. Äntligen! Vi skickade ut massor med inbjudningar, och de viktigaste, barnen, kom. När klockan var 11 och processionen gick in i kyrkan fanns det säkert trettio familjer där. Fantastiskt! Barnens gudstjänst blev överfull, och runt altarbordet trängdes tre-, fyra- och femåringar för att få ta emot.
Jag predikade om dopet, så klart, och den korta predikan finner du här.
Gudstjänsten fortsatte sedan i vår församlingsträdgård med högtidlig invigning av S:ta Katarina. Dottern var biskop och bankade på dörren med kräklan, och vi sjöng kantor A's specialskrivna lekkyrkosång. Barnen fick smörja kyrkan, och nu är väggarna fulla med små oljiga kors. Sedan talade herden och stiftets representant, vi sjöng nationalsången, och vi åt glassbåtar (till slut, bilen var 40 minuter sen, grrrr) i solen. En fantastisk dag!
Nu längtar vi bara efter att börja använda S:ta Katarina. Låt den heliga leken börja!

om treenigheten...

...talade jag lite grann, och om kallelse, och om att vara den man är. Och naturligtvis om Jesus. Här är predikan.

tack för den passningen, ers kungliga höghet

Ofta framhålls kungafamiljen som goda exempel. Kanske märkligt, det har jag egentligen ingen riktig åsikt om, de är säkert trevliga människor. Men då och då gör de, precis som alla andra, blundrar. Ibland kanske det talas med lite för mycket värme om diktatorer, och ibland tas det beslut utan att tänka på konsekvenserna. Som nu.

Jag vet inte varifrån Annika Borgs uppgifter om brudöverlämningen vid prinsessbröllopet kommer. Dem vill hon inte lämna ut. Men om det är fel hoppas jag innerligt att hovet snart dementerar. Och om Annika har rätt hoppas jag innerligt att Victoria, som ju verkar vara en rätt klok kvinna i övrigt, ändrar sig snabbt som ögat.

Det finns flera anledningar till att det är dumt. Jag har bloggat om det tidigare. Just nu är bloggvärlden absolut smockfull av inlägg om just precis detta, forumen på bröllopssajterna fylls på och i kommentarsfälten i tidningarna glöder upprörda bokstäver mot läsaren. Argument finns både för och emot, men faktum är att det i Stockholms stift, vars domkyrka Victoria och Daniel kommer att gifta sig i, till och med finns en mycket stark rekommendation att INTE tillåta brudöverlämning.

För oavsett om kronprinsessan tycker att "det är fint" att ledas fram av pappa kommer det att få långtgående konsekvenser. Hennes bröllop kommer stå som förebild, bli ett prejudikat. Som tronföljare står hon, hur märkligt och egentligen religionsfrihetsvidrigt det än är, i ett speciellt förhållande till Svenska kyrkan. Att då gå rakt emot svenskkyrklig sed och rakt emot övertygelsen hos majoriteten av kyrkans präster är inte bara obetänksamt utan faktiskt också respektlöst.
Snälla snälla Victoria, tänk om.

festen

När jag förbereder en fest städar jag, ser till att jag serverar något gott, och gör mig fin. Inget av detta är oviktigt. Alltihop handlar om att försätta mig själv i rätt humör, men framförallt om att signalera till mina gäster att jag tycker att de är så viktiga att jag verkligen vill anstränga mig för deras skull.

Så när vi har en familjegudstjänst och lämnar silversakerna i skåpet för att istället ta fram keramikkalken, och struntar i sidenmässhaken för att nöja oss med ett röcklin och en stola av enklaste modell, vilka signaler sänder vi då till barnen?

Jag bara funderar.