prästflickan

emigration

2011-11-14T14:12:00.002+01:00

Motvilligt öppnar bloggen sina ögon. Det vore skönt att fortsätta sova, tycker den, men nu måste den aktivera sig en smula, om än bara för att sätta upp eftersändningslapparna...

Så här ligger det nämligen till:
Prästflickan har fått komministertjänsten i Svenska kyrkan i Bryssel och flyttar dit med sin familj i januari! Därmed somnar också den här bloggen in för gott (men kommer att ligga kvar om det nu skulle vara någon som är intresserad). De fortsatta utrikiska äventyren kommer istället att berättas om på nya bloggen la pasteure. Predikningar och dylikt kommer fortsätta publiceras på prästflickealster.

Au revoir!

även bagateller får livet att ljusna då och då

2011-05-15T13:19:00.002+02:00

Idag har jag predikat, och predikan finner du som vanligt här.

Jag har också tävlat om 40 par skor. Jepp. 40. Galet mycket, Överflöd. Och vad det har med mitt prästliv att göra är inte så lätt att veta. Men faktum är att mina skor är en av de få möjligheterna jag har att uttrycka personlighet. Men de måste också vara snygga nog för att funka i gudstjänst, och sköna nog att stå i länge, och matcha allt det svarta, och kanske de liturgiska färgerna... Och 40 är ju ett fint bibliskt tal.

bakom kulisserna

2011-03-21T10:08:00.004+01:00

Ibland snurrar vi till det. Oftast märks det inte alls när någon i gudstjänsten gör "fel", men ibland går det inte att missa.
Så här går det till bakom kulisserna hos oss en söndag:

Vi springer på varandra på olika sätt hela morgonen. Beroende på personlighet mm kommer vi medverkande till kyrkan olika tidigt. Jag är oftast där senast kl tio när gudstjänsten börjar elva, oftast tidigare än så, framförallt om det är jag som predikar och celebrerar.

Igår var jag "tredje man", dvs ledde Barnens gudstjänst (motsvarande söndagsskola, mellan gradualpsalm och förbön) samt assisterade vid utdelandet. En annan av mina kollegor predikade och celebrerade, och en tredje assisterade honom, sjöng litanian och läste episteln. Vi är oftast tre präster i gudstjänst, plus sex-sju frivilliga, diakon, musiker, kör och vaktmästare. Och konfirmanderna medverkar också, så det är mycket folk som ska veta sina uppgifter. Därför träffas vi halv elva för att be och gå igenom gudstjänsten.

Redan där var vi snurriga igår. Det krävdes lite lirkande och krånglande för att lista ut vem som gjorde vad och var, men när vi sedan processerade in i kyrkan trodde vi oss alla ha koll...
Och sedan hamnade trosbekännelsen på fel plats. Och prefationen fick en ny melodi. Och på nattvardsstationen i sidokapellet var de fyra utdelare helt plötsligt, medan vi i koret bara var två. Och utgångsprocessionen var minst sagt oortodox i sin ordning.
Och inget av allt detta är någon större fara. Ordning är bra för det skapar lugn i rummet, och ger möjlighet för församlingen att fokusera på annat än röriga församlingsanställda, men Gud är där mitt i kaoset också. Böner blev bedda, Kristi kropp och blod utdelat och mottaget, välsignelsen flödade från Gud över de församlade.
Och nästa gång kommer vi ha ett ordentligt körschema :)

Ruttet är vad det är

2011-03-18T19:56:00.003+01:00

Att utvisa barn till ett land där de inte ens talar språket...nej, ovärdigt, ruttet och rakt ut ondskefullt är vad det är.
Dagens fasteaktion blir alltså dela att skicka brev till Dan Eliasson (gå hit och gör det du också), samt att skriva på namninsamlingen mot beslutet.

green for St Patrick

2011-03-17T09:06:00.003+01:00

Happy St Patrick's Day! Sláinte!

Idag blir det grönt i fasteaktionen här på bloggen. Idag skrev jag på Greenpeace's Energy (R)evolution Pledge:

I want an end to our reliance on dirty, deadly fuels. I share a vision of a world powered by the wind, the sun, and the natural forces of the Earth – a world without devastating oil spills, toxic coal plants, and hazardous radioactive waste. We know it is possible to achieve 95% renewable energy. Together, we pledge to use our power as citizens, voters and consumers to create a green and peaceful future.

Oroas du av kärnkraften? Oroas du av dyra elräkningar? Vi kan förändra. Skriv på du också! Här.

Det finns också en liten facebook-aktion på Greenpeace's hemsida, för att uppmana facebook att inte använda sig av koldriven el. Klicka "like". Det finns bättre alternativ än kol.

förändring förnöjer

2011-03-16T12:20:00.001+01:00

Nu blev det lite mer färg. Och om någon undrar, så är det en glimt av Slottskyrkan i Wittenberg här ovanför.

dagens...

2011-03-16T11:15:00.001+01:00

Idag skriver jag på Amnestys aktion för att uppmana det nya styret i Egypten att inkludera kvinnor. Gör det du också! Här.

today: ONE

2011-03-15T11:50:00.002+01:00

As part of my Lenten discipline, I am increasing my activism. Signing petitions, sending e-mails and postcards, donating money...we can all make a difference. Today, I signed this petition from the ONE campaign to the president of the European Commission. Please sign it! It's people lives we're talking about.

Dear Mr Barroso,
Don't let Europe's position as a development champion slip: lead the world by increasing spending on effective aid in the next 7-year budget.
We know that budgets are tight right now in Europe, but we must never forget those who are facing even greater challenges. Overseas aid has already helped to reduce poverty and the EU has played a huge part in making this happen. For example thanks to the EU's Development funds more than 9 million children in the developing world have enrolled in primary education and 31 million people have access to clean drinking water.
Together as ONE we can make it clear that investing in reducing poverty is good news for Europe and for millions of people around the world.

This is where you sign.

stoppa våldtäkterna!

2011-03-14T11:13:00.002+01:00

I ett flertal länder tror man sig kunna "bota" lesbiska kvinnor genom att våldta dem. Skriv på här, och var därigenom med och skicka denna uppmaning till presidenten och regeringen i Sydafrika att stoppa galenskapen.

"To South African President Zuma and Minister Radebe:
We call on you to publicly condemn 'corrective rape', criminalise hate crimes, and ensure immediate enforcement, public education and protection to victims. This terrible practice can only be stopped with leadership from your office and throughout government."

aktivism

2011-03-10T13:21:00.002+01:00

Dagens fasteaktionsinsats: anmäla mig som SMS-aktivist, samt till kortkampanjen. Båda finns på http://www.amnesty.se. Gör det du också! Amnestys arbete för mänskliga rättigheter ger resultat!

fasteaktion

2011-03-09T17:55:00.003+01:00

Ja, jag vet, det är sorgligt lite action på den här bloggen. Det finns naturligtvis massor med förklaringar för det, men det är irrelevant just här och nu.
I alla fall. Det är nästan fasta. Askonsdagens mässa börjar om en timme. Jag älskar den. Det är en fantastisk gudstjänst, full av närvaro och stilla allvar, och den är inledningen på en av mina favorittider under kyrkoåret: Fastan.

Ja, jag tycker om fastan. Jag tycker om att få mer struktur på min efterföljelse, det är en hjälp för att skärskåda mitt liv. Bort med det onyttiga, inte-uppbyggande, in med det som gör gott för själen.

I år blir det en viss rensning i mathållningen, men ni som varit med under det senaste halvåret vet ju att det inte är så mycket rensande kvar att göra. Men det lilla godis och onyttigheter som funnits ryker nu. Att ge upp facebook eller kaffe skulle bara orsaka mina närmaste plåga, så det tänker jag inte göra.

Däremot tänkte jag lägga till i år. I kväll, efter att jag kommer hem och fortfarande har en grå fläck i pannan, tänker jag kolla upp brevskrivarkampanjer. Det är dags att göra något konkret, och det blir mitt bidrag. Vilka brev jag skriver under på, kommer jag lägga upp här, så kanske det finns fler som vill hänga på?

Vad tänker du göra under fastan i år?

Ett fantastiskt citat om avgudadyrkan

2011-01-08T16:13:00.000+01:00

If you worship money and things, if they are where you tap real meaning in life, then you will never have enough, never feel you have enough. It’s the truth. Worship your body and beauty and sexual allure and you will always feel ugly. And when time and age start showing, you will die a million deaths before they finally grieve you. On one level, we all know this stuff already. It’s been codified as myths, proverbs, clichés, epigrams, parables; the skeleton of every great story. The whole trick is keeping the truth up front in daily consciousness.

Worship power, you will end up feeling weak and afraid, and you will need ever more power over others to numb you to your own fear. Worship your intellect, being seen as smart, you will end up feeling stupid, a fraud, always on the verge of being found out. But the insidious thing about these forms of worship is not that they’re evil or sinful, it’s that they’re unconscious. They are default settings.

…The really important kind of freedom involves attention and awareness and discipline, and being able truly to care about other people and to sacrifice for them over and over in myriad petty, unsexy ways every day.

From David Foster Wallace’s commencement address to Kenyon College grads, 2005

jag är en av de onda

2010-10-17T21:49:00.002+02:00

Jag bor på Möllevången i Malmö. Det gör jag för att många av mina vänner bor här, för att jag uppskattar blandningen av människor, för att jag tycker om den anda av grannsämja som råder här, för att jag gillar de galna små affärerna och torghandeln, för att Folkets park ligger runt hörnet, för att det känns lite som semester varje dag.

Men på sistone har jag emellanåt känt mig ganska ovälkommen.

Det är nämligen så att jag och min familj bor i bostadsrätt. Vi köpte vår lägenhet. Vår förening är en där vi har föreningsmöte på gården, där alla hjälper till med städningen, där man hälsar glatt på varandra och lånar krossade tomater från grannen. Vi äger vårt hus tillsammans, och varje Möllevångsfestival har vi öppnat vår gård eftersom vi gillar att göra saker tillsammans.
Säg mig, varför är detta fel och förkastligt?

Möllevångsgruppen har valt att lägga ner Möllevångsfestivalen, som ju faktiskt var en härlig festival som kom alla boende till godo, för att istället fokusera på kampen mot gentrifieringen av Möllan. Det vill säga kampen mot bostadsrätterna. Och jag är den första att hålla med om att det bör byggas fler hyresrätter. Unga människor måste få chansen att flytta hemifrån, andra som föredrar den boendeformen måste kunna välja det utan att behöva stå i kö i tio år. Men när folk på allvar, som på Möllevångsgruppens förslagsplank i somras, föreslår att man ska skräpa ner så mycket som möjligt här i min älskade stadsdel, för att ingen ska vilja köpa en bostadsrätt här, då är det något som känns väldigt, väldigt snett.

Hur kommer det sig att det är mer "rätt" att bo i en hyresrätt hos en privat hyresvärd, än i ett hus som ägs tillsammans av de boende?

Jag är helt övertygad om att ett område fungerar bäst när det är en blandning av boendeformer. Kollektiv i lägenheter, hyresrätter OCH bostadsrätter. Mångfald är fruktbart även i detta. Sluta att demonisera oss som råkat (ja, för hade det funnits en hyresrätt just här så kanske vi hade valt att bo så istället) bosätta oss i bostadsrätt och har fräckheten att vara rätt nöjda med det. Det viktiga är väl ändå att vi tillsammans värnar om att Möllevången ska fortsätta vara den pärla av integration, närhet och värme som området ändå är?

Morr.

ett folk - en tro?

2010-10-05T15:58:00.002+02:00

I morse, efter att jag hade lämnat dottern i skolan, gick jag därifrån och talade med en av hennes klasskompisars mamma. Hon vet om att jag är präst, och tyckte om det. Hon är själv judinna från Kroatien, och berättade om hur de hade besökt Sarajevo när de senast varit nere på besök. Där samsades ortodoxa och katolska kyrkor med synagogor och moskéer, i stort sett på samma gata. Före de senaste krigen hade alla levt i fred.
Likadant var det i Spanien före re-conquistan. Likadant har det varit på så många ställen. Likadant är det faktiskt på de flesta ställen i vår värld, inklusive många platser i Israel/Palestina. I dotterns klass, till exempel, går åtminstone ett judiskt barn, två muslimska, ett svenskkyrkligt, ett som tillhör till en karismatisk friförsamling, ett ortodoxt. Minst. Det är inte en grej. Vi låter bli att servera gris på barnkalasen, precis som vi ser till att godiset är glutenfritt.
Jag och mamman pratade vidare. Och vi konstaterade att detta om något ju måste visa på att det inte är religionerna som skapar konflikter, för i så fall skulle det alltid vara konflikt överallt där människor av olika tro lever tillsammans. Nej, det handlar om makt, och politik, och pengar, och land sade vi.
Jag tänkte vidare på cykelvägen till jobbet. Kanske är det så att det riktiga problemet kommer när vi kopplar en viss religion, vilken det än vara månde, till en viss etnicitet. Och den etniciteten till ett specifikt stycke land. För då blir religionen ett explosivt verktyg för maktanspråk och likriktning, användbar eftersom religion i allmänhet talar till människors känslor och hjärtan. Ni vet: ett folk - ett land - en kyrka.
Därför är faktiskt inte kristendomen den svenska religionen. Den är EN svensk religion bland en mångfald andra. Och så fort vi upphöjer den, eller än värre, Svenska kyrkans tradition, till det som är det exklusivt svenska, så är vi rackarns illa ute.
(Därför ska också en biskop i Svenska kyrkan predika mot främlingsfientlighet och för alla människors lika värde, och därför är det oerhört klargörande när det finns vissa politiker som inte håller med så till den milda grad att de reser sig och går ut. Kom ihåg detta, ni som hävdar att SD inte gör skillnad på folk och folk. Er partiledare tycker att budskapet om lika värde är upprörande.)

kristendom och socialism

2010-09-13T10:33:00.001+02:00

Jaha, då har man predikat om kristendomens eventuella kopplingar till socialismen. Den texten hittar du här.

liturgi för församlingen närmare

2010-08-15T14:46:00.002+02:00

Det finns få saker som jag kan göra som präst som är tacksammare än att ha ett dop med en dansk familj. Varje gång det händer kommer de danska släktingarna fram en masse efteråt och tackar innerligt. Och de frågar om det alltid är så här varmt och personligt och med barnet i fokus i Svenska kyrkan, och jag säger att ja, det är det i allmänhet. Och då säger det att det är en sådan skillnad från hemma. Och saken de alla fastnar för framförallt är när jag håller upp barnet efter dopet.

Det får mig att fundera över handlingarnas betydelse. Vi är ordets folk, vi kyrkmänniskor, och vi vänder och vrider på våra formuleringar, men det människor hör är inte alltid det vi säger. Men handlingarna kan understryka det vi säger så att det bli klarare. Det är vad det liturgiska handlandet handlar om. De kan naturligtvis också motsäga det, om vi har otur (som i fallet med brudöverlämning, när vi som kyrka hävdar att alla människor är skapade lika, men i den handlingen står för en helt annan människosyn. Sorry för utvikningen).

I fallet dopet, när vi håller upp den lilla nydöpta, visar vi tydligt att den här lilla individen är uppskattad och välkommen som del i kyrkan, i de döptas gemenskap. Människor känner den glädjen, och dras med i den. Liturgiskt handlande när det är som bäst. Och i mötet med den striktare danska traditionen, där dylika gester är mycket sällsynta, blir jag än mer övertgad om att en rik liturgi är en skatt att värna om, något som drar människorna in i mysteriet och ger dem möjlighet att glädjas, att vara medfirare, att bli sammansvetsade som Guds folk här och nu.

Ingen rök utan eld

2010-07-15T22:53:00.002+02:00

Jag har en mycket besvärlig näsa. Den blir snuvig och rinnig av ingen anledning alls, och av vilken anledning som helst. Det är, som ni säkert förstår, rätt besvärligt ibland.
Två säkert är mer bensäkra igångsättare än andra: ett slag på näsan eller cigarettrök.
Långsamt har till och med min dotter lärt sig att mammas näsa är oberörbar. En lite för entusiastisk näsgnugg resulterar omedelbart i häftiga nysningar. Som inte upphör förrän ett dygn senare. Inte konstanta nysningar, utan tre-fyra i taget var femte minut. Det kanske låter komiskt, det har skrattats en del åt mina nysningar och snytningar, men tro mig, det är all annat än kul.
Nå. Slag går i allmänhet att undvika, men cigarettrök är totalt hopplöst.
Kära rökande vänner. Jag vet att många av er känner er förföljda. Men ni kan välja när ni tänder cigaretten. Står ni på en busshållplats, snälla gå iväg en bit. Står ni i bankomatkön, snälla vänta tills ni är klara. Er njutning förstör, med lite otur, hela min dag.
Jag hurrade när rökförbudet på restaurangerna infördes. Men det har också inneburit att jag aldrig kan sitta på uteserveringar mer. Busshållplatser är ofta en ren pina. Och nästan det allra tristaste är att rökare i allmänhet (naturligtvis gäller detta inte just dig) blir störtsura så fort jag ber dem gå lite åt sidan. Uppenbarligen är det deras rättighet att röka oavsett sällskap eller vilka konsekvenser deras njutning får för andra. Och vet ni? Det blir bara värre. Det går inte att gå på stan utan att passera igenom dussintals rökmoln. Det röks mer här än i något land jag rest till de senaste åren.

Så snälla rökande vän. Tänk på var du tänder din cigarett. Personen bakom dig kanske är jag, eller ännu värre, en astmatiker eller en annan person med andningssvårigheter. Din cigg förstör så mycket mer än bara dina lungor.

dagens citat

2010-06-19T22:31:00.004+02:00

Dagens citat har ingenting alls med kronprinsessbröllop att göra, även om det levererades någon gång mellan vigsel och middag...

K (7 år): "Jag tycker om döda djur. De är så gosiga, och om man råkar tappa dem gör det inget!"

Ja, just det.

S:ta Katarina, vårt dop och nationaldag, allt på en gång

2010-06-06T19:44:00.003+02:00

Idag invigde vi S:ta Katarina lekkyrka. Äntligen! Vi skickade ut massor med inbjudningar, och de viktigaste, barnen, kom. När klockan var 11 och processionen gick in i kyrkan fanns det säkert trettio familjer där. Fantastiskt! Barnens gudstjänst blev överfull, och runt altarbordet trängdes tre-, fyra- och femåringar för att få ta emot.
Jag predikade om dopet, så klart, och den korta predikan finner du här.
Gudstjänsten fortsatte sedan i vår församlingsträdgård med högtidlig invigning av S:ta Katarina. Dottern var biskop och bankade på dörren med kräklan, och vi sjöng kantor A's specialskrivna lekkyrkosång. Barnen fick smörja kyrkan, och nu är väggarna fulla med små oljiga kors. Sedan talade herden och stiftets representant, vi sjöng nationalsången, och vi åt glassbåtar (till slut, bilen var 40 minuter sen, grrrr) i solen. En fantastisk dag!
Nu längtar vi bara efter att börja använda S:ta Katarina. Låt den heliga leken börja!

om treenigheten...

2010-05-30T14:46:00.002+02:00

...talade jag lite grann, och om kallelse, och om att vara den man är. Och naturligtvis om Jesus. Här är predikan.

tack för den passningen, ers kungliga höghet

2010-04-22T17:37:00.002+02:00

Ofta framhålls kungafamiljen som goda exempel. Kanske märkligt, det har jag egentligen ingen riktig åsikt om, de är säkert trevliga människor. Men då och då gör de, precis som alla andra, blundrar. Ibland kanske det talas med lite för mycket värme om diktatorer, och ibland tas det beslut utan att tänka på konsekvenserna. Som nu.

Jag vet inte varifrån Annika Borgs uppgifter om brudöverlämningen vid prinsessbröllopet kommer. Dem vill hon inte lämna ut. Men om det är fel hoppas jag innerligt att hovet snart dementerar. Och om Annika har rätt hoppas jag innerligt att Victoria, som ju verkar vara en rätt klok kvinna i övrigt, ändrar sig snabbt som ögat.

Det finns flera anledningar till att det är dumt. Jag har bloggat om det tidigare. Just nu är bloggvärlden absolut smockfull av inlägg om just precis detta, forumen på bröllopssajterna fylls på och i kommentarsfälten i tidningarna glöder upprörda bokstäver mot läsaren. Argument finns både för och emot, men faktum är att det i Stockholms stift, vars domkyrka Victoria och Daniel kommer att gifta sig i, till och med finns en mycket stark rekommendation att INTE tillåta brudöverlämning.

För oavsett om kronprinsessan tycker att "det är fint" att ledas fram av pappa kommer det att få långtgående konsekvenser. Hennes bröllop kommer stå som förebild, bli ett prejudikat. Som tronföljare står hon, hur märkligt och egentligen religionsfrihetsvidrigt det än är, i ett speciellt förhållande till Svenska kyrkan. Att då gå rakt emot svenskkyrklig sed och rakt emot övertygelsen hos majoriteten av kyrkans präster är inte bara obetänksamt utan faktiskt också respektlöst.
Snälla snälla Victoria, tänk om.

festen

2010-04-20T10:51:00.003+02:00

När jag förbereder en fest städar jag, ser till att jag serverar något gott, och gör mig fin. Inget av detta är oviktigt. Alltihop handlar om att försätta mig själv i rätt humör, men framförallt om att signalera till mina gäster att jag tycker att de är så viktiga att jag verkligen vill anstränga mig för deras skull.

Så när vi har en familjegudstjänst och lämnar silversakerna i skåpet för att istället ta fram keramikkalken, och struntar i sidenmässhaken för att nöja oss med ett röcklin och en stola av enklaste modell, vilka signaler sänder vi då till barnen?

Jag bara funderar.

det är påsk på jorden

2010-04-04T21:56:00.003+02:00

Halleluja. Han är uppstånden!

Här kommer en lång uppdatering på vad som händer i prästflickans liv. Jag beklagar att det skrivs så lite just nu. Men detta kanske kan ge en liten fingervisning om varför...

Kyrkigt:
Igår natt ledde jag påsknattsmässan för första gången här i församlingen. Den har varit min numera pensionerade kollegas domän i hur många år som helst. Det säger sig själv att det inte var utan bävan som jag började peta i ordningen. Men efter många turer och riva-sig-i-håret-av-funderingar-stunder blev ordningen klar, och det fungerade! Gudstjänsten blev hur bra som helst. *pust*

Lekkyrkan är på gång. På tisdag börjar den uppföras, vilket innebär att den bör vara klar om drygt två veckor, inshallah. Invigning är planerad till söndag 6 juni, välkomna! Vi har redan fem studiebesök inbokade eller i väntan på bokning :) Facebook-sidan för den lanseras så snart kyrkan är klar. Är det för övrigt någon som har ett bra namnförslag? Önskemål: helgonnamn (det är ju en "riktig" kyrka!), någon som har med barn att göra, gärna kvinna, och ihågkombart (så att den inte blir "den där barnkyrkan", utan kommer bli omnämnd i enlighet med namnet). Alla bra förslag är varmt välkomna!

Familjigt: Barnet, som var bra litet när den här bloggen inleddes, kan nu läsa och cykla och begick kyrkokörspremiär idag. Jisses. Är det för övrigt någon mer än jag som tycker att det blir lite olustigt när barnkörer sjunger "Steg för steg vi rör oss framåt. Intar landet bit för bit. Vapnet i vår hand är bönen. Fästen bryts allt mera ned och ned och ned." eller är jag överkänslig?

Internationellt: Jag åker till Tyskland om tre dagar. Om en månad och tre dagar åker jag till New York, Boston och Nashville (sistnämnda på stipendium från stiftet. Jag ska gå på predikofestival! Hur spännande som helst), och om två månader och 22 dagar åker jag till Atlanta och Florida. Japp, det är ett sådant år och en sådan vår.

Internet-igt: Nya favoritbloggar: The Sassy Curmudgeon och Dirty Sexy Ministry. Rekommenderas varmt!

Inköp: Idag beställde jag för övrigt en i-pad.

ett kärleksbrev till skånetrafiken...

2010-03-08T21:40:00.002+01:00

...skulle jag vilja skriva. Men Skånetrafiken är svår att älska.
Varför? För att...

...det aldrig någonsin går att lita på att bussarna kommer i tid. Faktum är att när det händer är det en positiv överraskning. Här om veckan var 4:an 45 minuter försenad. 45! Och då var det inte ens snöstorm.

...betalningssystemet är vansinnigt. Jag förstår att det är obehagligt att hantera kontanter eftersom det finns en massa idioter som gärna stjäl dem, men nog måste det finnas en bättre lösning än att ta bort kontantmöjligheten på helger och kvällar? Vad ska turisterna göra? När dessutom serviceställena på Gustav Adolfs torg och Södervärn är stängda på söndagar blir det extra idiotiskt. Lösningen att man kan köpa extrakort på 7-11 mfl är miljömässigt urbota korkad.

...Malmös busschafförer är legendariskt otrevliga. Jag kan tänka mig att de möter en och annan otrevlig resenär också, men faktum är att det är ett serviceyrke. Seeeeeerviiiiice. Sug på det ordet. Det innebär inte att argumentera i flera minuter med en resenär om hon tryckte på stoppknappen eller inte. För övrigt gjorde hon det.

...bussarna så ofta är trasiga. Ibland kan inte bakdörrarna stängas, det är mer regel än undantag att stoppknapparna inte funkar, ofta behöver man inte betala eftersom automaterna inte fungerar. Detta hänger säkert ihop med såväl punkt 1 och 3.

Så, kära Skånetrafiken. Jag gillar kollektivtrafik. Jag tycker att alla borde åka kollektivt, men som det sköts just nu kan jag inte med bästa vilja i världen rekommendera någon att kliva på Malmös bussar. Gör om. Gör bättre.

grip tag i förbundet

2010-03-06T15:52:00.004+01:00

Andakt på äldreboendet. Texten: kvinnan som hade haft blödningar i 12 år. Jag tänkte ganska länge på den. Ja, visst vet dessa kvinnor (och en man) vad det är att lida, att få fel diagnos, att bli åsidosatta. Men hur kan jag predika ett helande evangelium till dem. Jesus mantel och tofsar är inte i närheten.

Men sedan insåg jag hur det var kvinnan själv som agerade. Hon återerövrar livet själv. Hon slutade aldrig tro att förbundet innefattade henne, vad än alla andra sade. Blödande och svag hade hon fortfarande tillräckligt med tro för att göra anspråk på förbundet för sin egen del. Regnbågen i skyn, mjölken och honungen, blodet från lammen och oxarna, de tillhör alla henne. Och Jesus vänder sig om, ser henne, och erkänner hennes anspråk.

Inte åsidosatt. En av Guds egna.

Det helande miraklet som de gamla kvinnorna på hemmet aldrig har upplevt är på något sätt ändå den mindre delen av den här berättelsen. Det är en berättelse om att höra till, om att aldrig ge upp, om att hålla fast vid tron och inte ge upp. Och de, med sina år av predikolyssnande och kaffekokande och psalmsång, de vet allt om att gripa tag i förbundets tofs och hålla fast. Guds egna.

i-landsproblem

2010-03-04T23:50:00.002+01:00

Varning! Mycket oseriös bloggpost.

Här följer en lista.

10 i-landsproblem jag inte har, eller med all sannolikhet inte någonsin kommer att ha, tack och lov.

1. Mörka hårrötter. Det är för sent för det nu, nu vitnar det i luggen...
2. Indraget körkort.
3. Nikotinabstinens.
4. Beslutångest inför vilket biskopsvalspråk jag ska ha.
5. Ett trist efternamn.
6. Problem med hur jag ska investera mina Nobelprispengar.
7. Avbruten stilettklack.
8. Obesvarad kärlek till Mikael Persbrandt (eller besvarad för den delen).
9. Fritid jag inte vet vad jag ska göra med.
10. Behov att bära runt på (och emellanåt använda) hundbajspåsar. Inga hundar i den här familjen.

Vet du några i-landsproblem som du är speciellt glad över att slippa?

utmärkt

2010-02-25T01:03:00.004+01:00

Är det fler än jag som får absolut skrivkramp när någon slags bloggutmärkelse eller kedjebrev (välj själv vilken term du vill använda, själv skiftar det beroende på humör) dimper ner i kommentarsfältet? I vilket fall som helst har söta Madicken bett mig lista sju saker ingen vet om mig. Det blir lite klurigt, eftersom det generellt sett är så att de saker ingen vet om mig gärna får förbli ovetna. Men här kommer en liten lista över saker som väldans/ganska få vet:

1. Jag tycker så illa om skorpioner så att jag inte riktigt klarar av att se dem ens på tv.
2. För en liten tid sedan hade jag fyra farmödrar. Inte illa va? Nu lever endast två av dem, men det är fortfarande dubbelt så många som många andra. Inte för att det är en tävling, men...
3. Om jag inte skulle fortsätta vara präst av någon märklig anledning, skulle jag vilja vara arkitekt eller möjligtvis möbelsnickare.
4. Jag lekte med Barbies pinsamt sent. Pinsamt sent.
5. Jag skulle kunna ge mitt högra lillfinger för att få träffa Nelson Mandela.
6. Det mesta som Astrid Lindgren har skrivit är briljant, men Barna i Bullerbyn är det inte. Där rök Nobelpriset, och jag inser att jag kommer att bli stenad för att jag har skrivit det här.
7. Jag kan inte somna om jag har fingrarna böjda. Vansinne, jag vet. Dessutom föredrar jag att ha fötterna utanför täcket.

Sådärja. Lite banaliteter såhär mitt i onsdagsnatten. Men nu kommer det värsta, nämligen att ge vidare det här till sju andra. Ugh. Nej, jag låter bli, och drabbar istället bara Cissi, som eftersom hon är på PiUS säkert inte har något bättre för sig ;)

avundsjuka är så klädsamt

2010-02-09T11:27:00.002+01:00

En av mina konfirmander är i Thailand i flera månader.
En av mina vänner kom just hem från Egypten, en annan är på Kanarieöarna just nu.
Facebook uppdaterar mig obarmhärtigt med bilder och kommentarer, jublande statusuppdateringar och förnöjda suckar.
Och jag tittar ut på snön. Mina skor har hål som släpper in vätan. På morgonen är det kallt och jag vill inte gå upp. Och jag drömmer om sommaren.

Avundsjuka. Visst är det klädsamt? Men snart är våren här. Snälla Gud, snart?

He's got the whole world...

2010-02-01T21:57:00.002+01:00

Kiddo: Mom, I know who made snow!
Me: Yeah?
Kiddo: Yes. God did!
Me: Yeah, that's right.
Kiddo: Because God made the clouds, and there's where snow comes from.
Me: True. So now we know who to blame and complain to.
Kiddo: No, we can't complain. Because snow is made of water, and we need water to live.
Me: Huh. Yeah, that's true.
Kiddo: And besides, if there's no snow, the eskimoes won't be able to make igloos and then they will freeze.
Me: Right (deciding not to argue about the name, makes mental note to inform kiddo at some point that the people in question prefer the name inuit). Of course. Well, let's not complain then.
Kiddo: Yep.

vilket liv det ska bli på hemmen

2010-01-26T10:23:00.004+01:00

Jag var på konsert igår. Depeche Mode kom till Malmö, med förbandet Nitzer Ebb, och Malmö Arena fylldes av...medelålders människor. Sådana som jag, och äldre. Gråa huvuden, förnuftiga skor. Som ett föräldramöte, sade en i sällskapet. Här och där skymtade en yngre person, och det var inte utan att man undrade om den lilla människan var där med sina föräldrar...
Det var ingen hysterisk trängsel i publiken, och förvisso hoppade vi, och viftade med armarna (lite försiktigt sådär) och klappade och sjöng med, men ingen hoppade från scen, ingen började gråta. Skön stämning, ingen hysteri.

Men det är klart, om ett band har hållit på sedan 1980, säger det sig själv att fansen också börjat gråna. Dave Gahan fyller 48 i år. Han for som en skottspole över scenen, imponerande. Samma sak gällde förbandet som ju också har funnits med ett tag. Där är sångaren 43, och stod inte still en sekund. Visst, det är ingen ålder egentligen, men det är bara att konstatera - det kommer att bli livat på hemmen i framtiden.

Kommer vi ha "minns du Eminem-låten"-tävlingar?
Kommer vi ha synth-allsång?
När vi lyssnar på melodikrysset, nog kommer sångerna vi minns vara Personal Jesus, One, Common People och Sarah, snarare än en oändlig radda dansbandslåtar?
Mm, det blir livat på hemmen när vi kommer dit. It's a question of time.

kyrkoarkitektur #1

2010-01-23T21:36:00.006+01:00

Jag har just börjat en kurs i "Kyrkorummets och gudstjänstens arkitektur". Hur spännande som helst! Idag åkte vi på exkursion till Dalby, Genarp och Övedskloster. Här är några bilder. En exteriör och en interiör från varje ställe.

Dalby:

Genarp:

Övedskloster:

leka kyrka

2010-01-12T11:18:00.002+01:00

Leksacer i Västerås Domkyrka gör mig alldeles lycklig! Om man inte har möjlighet att bygga en lekkyrka, som vi gör, är ju detta en fantastisk idé! Ta efter, eller tänk nytt, alla ni andra! Det räcker inte med ett bord och några mjuka leksaker för att kyrkan ska bli barnens.

tre kungar

2010-01-06T16:37:00.002+01:00

Så, egentligen vet vi nästan ingenting om det här som hände. Om det hände, men det kan vi väl för enkelhetens skull utgå ifrån i alla fall.

En surpuppa på någon blogg jag läser hävdade att Jesus var ett år gammal när de vise männen kom fram, men det struntar jag i. För övrigt förstår jag inte, i så fall, varför Maria och Josef skulle hänga i Betlehem i ett år. Matteus, den ende av evangelisterna som skriver om det här, säger att stjärnan hade varit synlig i ungefär två år, men det finns väl inget som säger att den inte kan ha tänts ett tag innan Jesus föddes, eller?

Andra saker vi inte vet ett dyft om är varifrån de vise männen kom, hur många de var, om huset som lilla familjen Josefsson ska ha bott i var förbundet med stallet osv osv. Hur vi fått för oss att det skulle varit tre kungar som kom ridande (och på vad för slags riddjur de i så fall red), vilka namn de bar och hur det kommer sig att en av dem i våra krubbor är afrikan, allt det där har ingenting med Bibelns berättelse att göra överhuvudtaget. Inte heller att vi firar det här på Trettondagen är särskilt självklart, det står absolut ingenting om när de vise männen kom fram. Och visa förresten. De lär ju ha varit astrologer, hur mycket gillar vi stjärntecken i våra kyrkor egentligen?

Men spelar det roll?

Lite kanske. Det är väl bra att ha koll på hur mycket legender som byggs runt bibelberättelserna. Det här är ett bra exempel, kanske mer extremt än många andra eftersom krubborna i våra hem och kyrkor så tydligt bär legenderna vidare.

Men. Vi älskar ju den här legenden. Jag har alltid varit oerhört förtjust i de vise männen. Tanken på hur representanter från folk när och fjärran reser till Betlehem för att till sin oerhörda förvåning finna kungen i en krubba är så tilltalande. Alla är välkomna till krubban. Oavsett varifrån du kommer, oavsett hur du ser ut, är du välkommen att tillsammans med oss andra böja knä framför ett nyfött barn. Och så blir legender god teologi.

Kristus själv är inte en legend. Hans strålglans drog människor till sig. Så även idag, från öster och väster, nord och syd. Visa människor och dårar. Kvinnor och män, barn och gamla, fattiga och rika, sjuka och friska. Alla är välkomna till krubban.

citat mm

2009-12-25T23:23:00.002+01:00

Maken: "Jag förstår mig inte på funk, men å andra sidan gillar jag verkligen belysningen i Folkets Park!"
Jahapp.

Julen i lösryckta ord: klappinslagningsmaraton, pepparkaksbaptisterium, midnattsmässemys, julklappsjackpot, julkrubbeinvasion, sistaminutenshopping, tövädersfrustration, stillsamhet och kusinkramkalas. Och en massa annat. Men mest av allt: Jesus.

36 år är längre än jag har funnits

2009-12-21T23:59:00.003+01:00

Igår sade vi farväl till käraste kollegan T. Efter 36 år i församlingen går han i pension. Det är ingen större hemlighet att det finns de som trodde att han aldrig skulle gå. Inte heller är det en hemlighet att vi kommer att sakna honom svårt.

När jag kom till min församling för lite mer än tre år sedan var T den som bäst lärde mig hur gudstjänsten firas här. Vi insåg snabbt att vi tänkte lika om mycket, och att vi delade en kärlek till liturgin. Vi möttes över många gränser, jag och T, och vi fick snart kommentarer om hur väl vi verkade arbeta ihop.

Emellanåt när jag mötte kollegor från andra församlingar och de fick veta var jag jobbade, frågade de hur det gick att arbeta med T. Jag blev förvånad. De var nästan morbidt lyckliga över att få dela med sig av rykten om åsikter i ämbetsfrågan. Och jag förklarade att det hade jag aldrig märkt något av.

Däremot har jag märkt hur vänskap och kollegial respekt, humor och värme får människor att mötas. Hur ålder inte behöver medföra stagnation, hur en viss konservatism inte behöver betyda enögdhet. Det är klart att vi inte var eniga alltid, men vi kunde alltid tala om det som vi inte kunde enas om, vi kunde alltid komma överens om att inte vara överens.
Ts erfarenhet och skärpa och glädje kommer saknas mycket, både bland oss som gladeligen kallar oss hans kollegor och bland församlingsborna.

Jag vet inte om du läser den här bloggen, T, men om du gör det - puss på dig, och tack för allt du lärt mig!

om att örfila ett barn

2009-12-17T22:16:00.003+01:00

Sorry, Roland och alla de hundratals pensionärer som slutit upp bakom dig. Det är fel att slå folk. Ja, jag säger slå, för det är precis det som hände. Det låter ju lindrigare att "örfila" men du har använt våld mot ett barn, Roland. Det är fel.

Jag tror inte att det finns någon som inte fattar att man kan mista besinningen någon gång. Men om det ska vara ok, var dras gränsen då? Att liksom råka klippa till ungen med knytnäven? Eller paraplyet? Eller brännbollsträt som bara råkade finnas där?

Fel. Fel, fel fel. Och jag tror att du vet det, Roland. Vad jag verkligen stör mig på är din fanclub som ordnar tältmöte utanför rätten.
Jag förstår också att många äldre är jättefrustrerade över vandaliserande ungdomar och högljuddhet och brist på respekt och allt vad det kan vara. Men inte 17 är våld en särskilt bra metod att få dem att sluta, eller hur? Vad händer om de slår tillbaka? Om de är riktiga ligister som inte backar för att ge en gubbe stryk? Då svarar de dessvärre bara med samma mynt, Roland, och den som leken ger får leken tåla. Nej, lägg ner det där. Slå på en sandsäck istället eller knyt näven i fickan och försök lära känna ungdomarna istället. Då kommer de lyssna på dig.

...och till alla människor en god vilja

2009-12-09T15:24:00.003+01:00

Karl-Bertil. Ni vet, den rödhårige rättskaffens ynglingen. Han skulle jag vilja ha fler av.
Så här i superstressade advents- och jultider, när vi trots alla våra goda intentioner knappt orkar vara ens hövliga mot varandra, skulle det vara så skönt med en som är rakt igenom godhjärtad, stresstålig och uppriktig.
Men sådana är vi inte, sådär till mans och kvinns. Vi är jäktade och halvärliga och lite småelaka, och aldrig blir det tydligare än i kontrasten med julens evangelium. Men det är aldrig för sent att ändra sig.

Så kära vänner. Alla ni som sliter med julkrubbevisningar, lussebak, betygssättande, klappjagande och allt vad det nu kan vara som gör just era dagar hysteriska - minns att tomten kommer till den som är snäll. Var lite extra tålmodig med den där andres misstag, håll tillbaka den där kommentaren som i vanliga fall skulle ha glidit av, men nu sårar, bjud till lite extra i kommunikationen med dem runt omkring dig.

En god vilja åt alla. Om jag inte kan få en Karl-Bertil till varje arbetsplats, kan jag väl i alla fall få en Tyko som bevisar att man kan ändra sig, eller en öm moder som är den som påminner oss om att allt det här, det gör vi till minne av Kristi födelse.

vi är lite mer verkliga än dom

2009-11-27T19:16:00.003+01:00

Igår var jag på präst- och diakonmöte i Lund. Förmiddagen ägnades åt föreläsningar och eftermiddagen åt val till domkapitlet. Som vanligt var det väldigt roligt att träffa folk jag inte har pratat med på länge.

Föreläsarna var två: Mikael Hansson, som har sysslat med Internet och kyrka i mer än tio år, samt en kille från Kairos Future. Titeln på dagen var något i stil med Vad säger vi till Internet? Märk väl: Vad säger vi till Internet.

Det sades en hel del kloka saker, och visst är det så att en hel del av de som befann sig där inte är några större Internetanvändare, men ändå - Internet, och de som är "där" är några andra än vi som jobbar i kyrkan. Det är undertonen. Och med den följer en skepsis, mer eller mindre maskerad, mot "ytliga" bloggar, och "nätmobbing" och "verklighetsflykt" och "tidsfördriv" osv osv, som kom fram i såväl panelsamtal som i frågor. Suck.
Som om inte Internet utgörs av oss som är där.
Som om man inte möter människor där likaväl som på gatan.
Som om ett ansiktslöst möte på en chat är mer yta än ett i klädbutiken.

Mitt första blogginlägg var 2005-11-08. Jag var verkligen inte ens i närheten av först i min umgängeskrets. Och ända talar man i kyrkan om bloggosfären som "en trend", och tendensen är ofta att man inte ska ägna sig åt det man uppfattar som trender. Men Internet är ingen fluga. Det är ännu en stig som vi vandrar på. Det är ännu ett sätt att mötas på, med alla de problem och glädjeämnen som vilket möte människor emellan som helst.
Och framförallt - Internet är inte overkligt, är inte en annan verklighet. Det är helt enkelt ännu ett sätt att ta Ordet till människorna, och var det inte det vi skulle göra? Var det inte mitt ibland dem vi skulle vara?

Jag vet att jag predikar till kören här. Vi som är här på det här torget har ju fattat att vi är här för att vi måste. Så då är frågan - är vi en del av "vi i kyrkan" eller är vi "dom på Internet"?

känner mig en smula rabiat

2009-11-21T20:15:00.005+01:00

Jag plockade upp senaste exemplaret av Svensk Kyrkotidning, och gluttade, vanan trogen, på sista sidan där tjänster och förordnanden utannonseras. Inte för att jag är på jakt efter ett nytt, jag kunde inte jobba i en bättre församling, utan av nyfikenhet.
Jag skummade igenom de olika stiften, och hoppade till när jag kom till Visby/Utlandskyrkan. Åtta förordnanden i utlandskyrkan meddelades, alla utom en kyrkoherde eller chefstjänster. Och samtliga tillsatta med män.

Ok, det kan vara ett sammanträffande. Jag vet att det finns kvinnliga präster i SKUT-tjänst.
Och det kan vara så att dessa åtta verkligen är de absolut mest lämpade och meriterade av de som sökt.
Men nog ser det rätt illa ut? Jag har alltid ryckt på axlarna åt rykten om att utlandskyrkan ska föredra manliga präster, men uppställningar som denna gör det rätt svårt att bortse från dem.

Och även om det nu skulle vara så att det finns flest män med utlandserfarenhet, och att den meriten överväger alla andra, frågar jag mig hur det någonsin ska ändras om det blir så här. Är de i utlandskyrkan intresserade av jämställdhet? Är de intresserade av att män och kvinnor ska ha lika stora chanser? Eller är det så att man föredrar en man, och i så fall vore det intressant att höra hur man resonerar då.

ny heminredning

2009-11-17T11:23:00.002+01:00

"Det är roligt med ny heminredning!" sade min kollega glatt.
Vi andra höll med.
Tänk att man kan bli så till sig av en ny ambo i kyrkan. Men den är verligen fin! Tack syföreningen. Det blir fint det här.

no void

2009-11-08T20:23:00.002+01:00

Jesus.
When you stepped out of that grave, you stepped into my life.
When you left the void of death, you came to fill mine.
When that heavy stone was rolled away, I could stand up straight.

I have so much to thank you for.
Today, I thank you for taking away the emptiness.

i ekumenikens namn?

2009-11-03T22:18:00.003+01:00

Som vanligt talas det om ekumenik.

Inte för att någon verkligen är reellt intresserad av dialog. Jag har blivit cynisk. Det har hörts så ofta under mina snart tio år som präst, och långt mycket tidigare än så. Anledningen är som så ofta förr att påverka den inomkyrkliga debatten.
"Nej, så kan vi inte göra för då kommer de andra kyrkorna..."
Jag förstår längtan att hålla ihop med hela Guds folk, det gör jag verkligen. Naturligtvis borde vi vara en Ande och en själ, men inte ens lärjungarna lyckades med det någon längre tid.

Jag tycker inte att ekumenikargumentet håller i någon större utsträckning, och det gör jag av ett par olika anledningar:

1. Det är bara ekumenik med vissa kyrkor som gäller i debatten, framförallt den romersk-katolska, de ortodoxa samt Church of England. Det finns fler kyrkor, bland annat flera som faktiskt också, t.ex. godkänner kvinnliga präster och biskopar och viger homosexuella. ELCA tog beslutet bara för någon månad sedan.

2. Dessa kyrkor som "gälls", framförallt romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna, har generellt sett inte samma syn på frälsningsvägen, kyrklig organisation, ämbete och nattvard som vi har. Även om många av dess skillnader är möjliga att komma runt eller samtala om tycker jag att det är rätt märkligt att vi som en evangelisk-luthersk kyrka ska anpassa vår ordning och teologi efter dem.

3. Om vi alla alltid skulle vänta in varandra skulle Guds folk stå och stampa på samma fläck. Var går gränsen? Eller ska vi backa? Kanske upphäva 1958 års beslut, eftersom det finns syskonkyrkor i t.ex. de baltiska länderna som inte accepterar kvinnliga präster? Så länge vi har olika kyrkor får vi snällt ta och acceptera att vi kommer tycka och tro många olika saker.

4. Och en sista invändning (för den här gången?): Det är alltid vi som ska anpassa oss till dem, i retoriken. Inte förhör sig påven ängsligt om vad vi tycker om något han planerar? Nej, företrädarna för "de klassiska kyrkorna" (uppenbarligen gick tidsfristen för att få kalla sig klassisk ut någon gång före 1517) hör av sig och har åsikter om våra förändringar. Eventuellt. Men om vi ska vara helt ärliga är oron för deras upprördhet rätt obefogad. Vi är ju ändå inte en "riktig" kyrka, vad vi hittar på är rätt så oväsentligt.

Jag hårddrar detta lite. Men om vi är övertygade om ett besluts riktighet (och det är ju där skon verkligen klämmer, inte sant?) bör vi utan problem kunna leva med att det alltid kommer finnas folk som inte köper vår bedömning. Det kan ju inte hindra oss från att göra vad vi tror är rätt.

episkopal fashionista?

2009-10-31T20:24:00.002+01:00

Traskandes på stan idag, slog det mig att om det nu händelsevis är så att Eva och Tuulikki inte har garderoberna fulla med plagg som matchar purpur och lila, är den här hösten det perfekta tillfället att införskaffa dylika. Sällan har väl modet varit så nerlusat med lila! Kombinera med likaledes allestädes närvarande grått, svart och petroleum, och biskopsgarderoben är fixad. Det är nästan så att det verkar hänga ihop. Modetemplen firar de också ;)

äntligen

2009-10-22T11:21:00.002+02:00

Efter många år av prat och utredningar, böner och hårda ord, är det nu klart: Svenska kyrkan har sagt ja till att låta homosexuella par vigas i kyrkan!

Nu kommer det krävas många böner, många samtal och mycken förståelse och ödmjukhet på alla håll. Det är sorgligt att det som är en så stor glädje och befrielse för vissa är en så stor sorg och besvikelse för andra. Men så är det. Jag har hoppats på den här dagen, men jag har bekanta som fruktat den. Jag bara önskar att vi allihop minns
att det är Jesus som är kyrkans herre,
att gemenskap runt sakramenten inte är beroende av åsiktgemenskap,
och att all dom tillfaller Gud, inte oss.

Be för oss i denna stund av glädje och sorg.
Be för oss när splittringen hotar.
Be för oss i vår längtan efter befrielse och sanning.

Nu ska jag gå och hämta mig en ny kopp kaffe för att fira, och sedan vidtar livet som det alltid ser ut, med agendaskrivande, förberedelser för föredrag, mässfirande, telefonsamtal osv. En stor dag, en alldeles vanlig dag.

Brask-sinnad

2009-10-18T21:57:00.003+02:00

Prästflickan har ingen riktig bloggfart nu. Det är fullständigt uppenbart för vem som helst. Det har varit så förr och kommer säkert vara så igen.
Det händer ju så mycket! Det är jubileumshelger och konfirmander, invigningceremonier och allhelgonaförberedelser. Om en månad (vojne, vojne) kommer biskopen och firar första advent med oss, och innan dess ska det fixas höstmarknad och ännu en jubileumshelg.
Och privat växer och frodas lillan. Det firas födelsedagar åt både vänster och höger, och om några dagar hoppar hela lilla familjen på nattåget till Berlin för att fira delar av höstlovet hos vännerna i Tyskland.
Ja, vojne, vojne. Fullt ös överallt utom just här. Men jag kommer tillbaka!

mäklarsvenska

2009-10-03T12:44:00.004+02:00

Ett av helgens stora nöjen är att läsa mäklarannonser. Inte för att vi planerar att flytta, utan för den rena njutningen i det "nyskapande" språk många av annonserna innehåller (varning för språksnobbism och sarkasm!).

Ett litet urval från Sydsvenskans bodel 20/9:

"Slipad ekparkett. Soligt söderläge. Kan det bli bättre? Jo! Citytunnel."
Kortfattat är inte alltid bäst.

"Magiska 103 kvm med 22 kvm terrass i väster, här har ni hav, hamn och stad i ständig fokus!"
Jag skulle bli skelögd...

"Äkta, sällsynt skönhet med oljad fiskbensparkett och ljusa skandinaviska vidder! Soldränkt s/v-bal, njutfyllda åttio kvadrat signerade estetik, takhöjd o balans!"
Skippa några adjektiv, helst många, och slipp idiotiska förkortningar. Bara ett tips.

"Terrass & balkong, tre väderstreck - Ingen kompromiss!"
Ehm...tre väderstreck måste väl ändå vara en kompromiss? Fyra däremot, då ges det ingen pardon!

"Gudkantad och genomgående funkisfrestelse"
Ja...ibland blir ett missat l väldigt bra...

"Detta perfekta förstagångs boende finner vi en fyra trappor."
Korrekturläs!

"Det finns många detaljer som bidrar till den positiva känsla man träffas av så fort man kliver in i lägenheten."
Och uppenbarligen är alla de detaljerna i hallen, lågt hängande, och träffar en gäst i huvudet?

"Dubbla balkonger och med en bejublande utsikt."
Jag bara hoppas att inte utsikten håller på och jublar mitt i natten, det blir så svårt att sova då...

"I natursköna Skanör möter vi detta radhus där den genuina charmen och ljuset fått verka i symbios med ren livskvalitet."
Jag förstår inte ens vad det här betyder.

"Ov har 2 sovrum, toalett och hall. Förälskelsen är ett faktum!"
Verkligen?

"Stilrent nyproduktionsboende från 2007 med alpliknande balkong"
Jobbigt att klättra så högt varje morgon...

"Söker du ett hus utöver det vanliga så är detta något för dig som söker bästa livskvalitet."
Vad var det jag sökte, sade du?

"Här uppfanns barnvänlighet."
Wow. Tur att det spreds, jag vill faktiskt inte bo i Almvik.

"164 anledningar att komma idag."
De pratar om lägenhetens storlek i kvadratmeter. Faktiskt.

Nu är jag nyfiken på om ni har sett några mäklarskojigheter? Skriv i kommentarsfältet!

Spitfire RIP

2009-09-21T20:05:00.004+02:00

There is a special place in heaven, where all butterflies stay right where they have landed, and taste like newly fished shrimp. Where fish swim leisurely slow and close to the surface, so that any kitten can catch them without getting her whiskers wet.

In that special place there are never any loud noises, and nothing ever changes.

It is lined with cosy radiators, covered in woolly blankets. There are wonderful warm rays of sun to lounge in, and quick little darts of light that one can dash after, if one feels like it.

Here the milk is always fresh, the humans never get up so one has to move from one's comfortable slumber. No, all laps are calm and warm. The mice have three legs so that they can run just slow enough.

There are trees with birds in them. No annoying crows that taunt cats, but sweet little chirping sparrows and succulent and lazy pigeons. The trees are just high enough to give an enterprising feline a great view, and low enough that the same feline can get down without injury.

In that wonderful place there is a new little queen.

No more pain.
No more coughing.
No more hiding away.

Rest in peace, Spitfire, sweet little one. We will miss you so.

verklighetens folk

2009-09-19T14:54:00.004+02:00

"Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."

"Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands." (Båda citaten Göran Hägglund i DN 17/9)

Jag har en familj. Man och barn. Superheteronormativt. Vi jobbar, barnet går i skolan. Emellanåt sliter vi med att få ekonomin att gå ihop. Vi har inget medlemskap i något politiskt parti.
Mina föräldrar är skilda och jag är uppvuxen mest med min mamma, i en förort.
Det kan tyckas att jag är så mycket "Svensson" det går att bli. Och ändå tillhör jag uppenbarligen inte Görans "verklighetens folk".

För jag tycker att det är viktigt att bekämpa strukturella orättvisor. Jag gillar abstrakt konst. Emellanåt diskuterar vi politik eller filosofi eller vad det nu kan vara runt köksbordet, mellan samtalen om hur det går på jobbet och hur vi ska få tid för varandra.

Och grejen är - jag tror inte att vi är ensamma om det.

Men jag kan bara inte förstå att det ska vara fult att vilja förändra samhället till det bättre. Är det inte därför man blir politiker? Jag kan inte förstå vilka de här "verklighetens folk" är, och varför jag inte räknas? Lever inte jag i verkligheten, Göran? Tror du verkligen att det är stört omöjligt för vanliga människor att se både stort och smått, att engagera sig både i sina föräldrars väl och ve och i genusforskning, att koka spaghetti till ungarna samtidigt som man läser kulturbilagan?

Jag tror att det är det. Verkligheten är större än du tror, Göran, och bättre och roligare och hemskare och mer mångfacetterad än någonsin. Den är vacker och skrämmande. Och får den inte plats i ditt synfält tycker jag lite synd om dig. Ska vi ha sällskap till Moderna museet nästa gång? Vi kan diskutera hushållskassan där.

nej tack!

2009-09-13T18:08:00.003+02:00

Nej, jag vill inte testas. Nej tack.
Enda anledningen till att jag ser stressad ut, kära Dianetics-missionär, är för att ni är överallt där jag rör mig. Det går ju inte att ens ta en fika på stan utan att springa rakt in i ett av era bord!

Nej, jag är inte intresserad. Jag vill inte gå med i er sekt. Vill inte ta några stresstest som kan visa på hur mycket jag behöver besöka er lilla lokal i Arlöv. Nej tack, kära scientologer, det jag önskar mest är att ni ska sluta missionera. Då skulle min stressnivå gå ner avsevärt.

Julian

2009-09-08T11:45:00.002+02:00

Moder Julian av Norwich skrev:

All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well.

Det finns en slags djup tröst i att i slutändan,
när allt blir förklarat,
när allt är slut och ändå börjar,

då ska allt bli bra.

skaldini

2009-09-03T18:29:00.002+02:00

Barnet kvad:

Jag har en sommaräng i min hand.
Den är liten, men ändå stor.
Jag har en sommaräng i min hand.

Jag har en natt i min hand.
Den är mjuk och skön.
Jag har en natt i min hand.

Nu hoppar den upp till kvällen
så den får ta slut.

.......................

Är det jag som är partisk eller är det helt lysande?
Jag vet ju vad jag tycker.

lugnet före...

2009-09-01T10:04:00.002+02:00

Sitter på expeditionen och vaktar telefonen (nej, den är inte rymningsbenägen). Inga samtal än, men jag vet att skenet bedrar. Under ytan spinner hjulen, ökar tempot. Det är höst igen, och almanackan fylls. Möten, gudstjänster, samtal, grupper...allting samlas, skrivs in, avklaras för att bara ersättas med nya möten och samtal.
Redan talar vi om höstmarknaden i november, tiderna för krubbvisningar är bestämda och vi har markerat 1:a adventsgudstjänstförberedelserna i bokningspärmen. Snabbt går det.

Och mitt i allt har dottern börjat i förskoleklass, maken börjat jobba, diverse deadlines för skojiga projekt på sidan närmar sig. Och på fredag kanske min kurs börjar. Kanske eftersom jag fortfarande inte vet om jag hinner få den sista tentan registrerad.

Det är lite svettigt, men samtidigt roligt. Jag tycker om när det rör sig. Anden trivs inte i stillastående luft. Men redan nu ska andningspauserna också skrivas in i almanackan.

det går framåt

2009-08-20T09:09:00.006+02:00

Våra vänner i ELCA (Evangelical Lutheran Church in America) antog i natt ett "social statement" som heter Human Sexuality: Gift and Trust. Två tredjedelars majoritet behövdes, och röstsiffrorna var 676-338. Minsta möjliga marginal, alltså. Läs mer om detta här.

Vad som verkligen imponerade på mig, kyrknörd som jag är, när jag satt uppe sent i natt och följde samtalen, var den anda av ödmjukhet och respekt som präglade proceduren. 1000 delegater kan ge mycket kaos, men biskop Hanson höll i det hela med varm och fast hand (och glimten i ögat). Inläggen spann från rena grammatikrättelser till tårfyllda vittnesbörd, från bibelutläggningar till stöd för såväl ja-sidan som nej-sidan, till lågmäld oro, även den från båda sidor. Det var en glädje att se den här speciella grenen av Guds folk tillsammans försöka utröna vägen framåt, och att erkänna sin egen oförmåga till att se hela sanningen och därför också kunna leva i någorlunda samexistens med andra som har en annan övertygelse.

Hela texten hittar du här (som pdf, läs gärna, det är luthersk teologi i dess prydno), men här kommer några utdrag:

"Sexual relationships may be among our most profoundly intimate, crucial, and self-giving expressions of trust. Here our human lives are vulnerable to joy and delight and to hurt and exploitation. From spiritual intimacy with God to the closest physical intimacy with another, relationships flourish according to the depth and trustworthiness of commitments. In the arena of human sexuality, no human relationships can thrive in the absence of trust."

"While Lutherans hold various convictions regarding lifelong, monogamous, same-gender
relationships, this church is united on many critical issues. It opposes all forms of verbal or physical harassment and assault based on sexual orientation. It supports legislation and policies to protect civil rights and to prohibit discrimination in housing, employment, and public services. It has called upon congregations and members to welcome, care for, and support same-gender couples and their families, and to advocate for their legal protection."

"Although at this time this church lacks consensus on this matter [same-gender relationships, min förklaring], it encourages all people to live out their faith in the local and global community of the baptized with profound respect for the conscience-bound belief of the neighbor. This church calls for mutual respect in relationships and for guidance that seeks the good of each individual and of the community. Regarding our life together as we live with disagreement, the people in this church will continue to accompany one another in study, prayer, discernment, pastoral care, and mutual respect."

"In this country and in our congregations, families are formed in many ways. There are natural and adoptive families, foster families, blended families, families with a missing generation, and families where the parents are the same gender. Millions of households in the U.S., and many in our church, are headed by single parents—mostly women—whether widowed, divorced, or never married. The critical issue with respect to the family is not whether it has a conventional form,but how it performs indispensable individual and social tasks. All families have responsibility for the tasks of providing safety, shielding intimacy, and developing trustworthy relationships."

på med kyrkskorna igen...

2009-08-18T12:10:00.002+02:00

Efter fyra veckor med läger och nästan fem veckors semester, har jag nu sparkat av mig flip-flopsen och satt på de respektabla kyrkoskorna igen. Tillbaka på jobbet.

Det finns en sådan kluvenhet i det.

Jag älskar mitt jobb. Faktum är att längre ledighet skaver lite grann, det blir lite tråkigt, känns lite onyttigt liksom. På jobbet får jag göra vad jag är allra bäst på, det jag är kallad till. Jag får möta människor i glädje och sorg, jag får celebrera nattvard, döpa barn och predika ordet. Jag får stå i församlingens tjänst på tusen olika sätt, vare sig det handlar om att dekorera affischer för sopplunchen, skriva texter för Barnens gudstjänst eller samordna lekkyrkobygget. Det är härligt intensivt och varierande.

Och samtidigt är det nu tillbaka i lunken. Tillbaka i "träffa-dottern-två-timmar-om-dagen-lunken" (om ens det). Slut på långsamt strövande på stan, hand i hand. Slut på ljumma och oansvarigt långa kvällar. Slut på att sova till halv tio varje morgon.
Slut på längre resor, både spontana och planerade.

Mm, kluvet. Tur att jag får båda, om än uppdelat över ett helt år. Nu ska jag iväg och träffa föräldrar och bebisar på Öppet hus! Vilket privilegium!

the vacay story #3: the other England

2009-08-13T14:13:00.002+02:00

We left London behind. Getting out of the city proved to be somewhat of a challenge with the different rail stations and train companies (and subsequent panicky teary break-down by wife/mother), but finally, an hour later than we thought, we were on a train heading north. Destination: Heath Hayes, in the middle of (sorry to those who disagree) nowhere.

In Stafford (relatively close to Birmingham) we were picked up by fellow ycw (young clergy woman) Leah, and went with her home to her lovely family. There we spent a couple of days doing not very much. Relaxing, eating, playing, talking. We went to church on Sunday, which was interesting, and...interesting. And we became friends.

It is wonderful and funny and cool that people can meet and connect like this over the boundaries of language, nationality and church traditions. This was of course an easy one, we are after all western Europeans in protestant churches, but still.

On Monday morning we returned to London, leaving sad kids behind. It will not be the last time we meet, but who knows when the next time will be?

And early, early on Tuesday morning we flew home to Sweden. It was a relief, and very sweet to be home. And already I miss traveling.

the vacay story #2: London

2009-08-03T18:48:00.004+02:00

We arrived in England. Already in Victoria station, kiddo showed signs of enjoying the wet and cold more than the balmy air of the Mediterranean. She even moped a bit about it not raining as much as she wanted.

We stayed in a guest apartment in one of the huge neo-brutalist estates in the Barbican area. The room was basically a queen size bed, a chair and a chest of drawers. To this was attached a pretty roomy bathroom. This was to become the adult hang-out when kiddo had fallen asleep. In that bathroom we played cards, talked, read books...even had pizza one night! The weather was never nice enough for us to sit outside.

The days were filled with adventure. We shopped of course, we went to London Zoo, to Princess Diana's Memorial Playground in Kensington Gardens (fabulous playground with Peter Pan theme), we wandered around Camden, visited British Museum to see mummies (too scary, but the North American Indian things were cool, thought little one) and the Natural History Museum to see dinosaurs. We had Sunday dinner with friends. We went by boat on the canals, by double decker bus and of course by tube. We had lots of coffee and smoothies. Starbucks sure benefited from our travels...

After almost a week of this, we took the train to Windsor and Legoland. Kiddo was overjoyed! She skipped and skipped, talked and talked. We rode rides that made us wet and rides that made us dizzy. We shot bad guys with laser guns, and watched Johnny Thunder defeat an Aztec queen. We had boring food (always at amusement parks) and lots of water and soft drinks. And we saw really, really cool things built of Lego. On our way home, daughter asked when we were going back.

We spent another day in London. Then we went north, to fellow ycw L and her family. Great adventure!

U2 (a vacay story interruption)

2009-08-02T22:16:00.005+02:00

the vacay story #1: La Bella Italia

2009-07-30T17:59:00.008+02:00

A long post...and in English. Bear with me.

The day of vacation finally arrived. At times during the months before I could not believe that there would be a time this year when I would not be working all the time. Yes, it has been a rough Spring and start of Summer. Absolutely wonderful in many parts, but insanely busy. But that wasn't what this post is about.

The family went on vacation abroad. Daughter has not been abroad since she was one, so this was a big, BIG thing for her. Due to very cheap airline tickets we chose to fly, in spite of actually preferring to go by train. It's insane that it costs three times as much to take the environmentally friendly option. But that, of course, is not what this post is about either.

(This promises to be a very chatty post.)

Anyway, we went. Kiddo was excited. She basically skipped the whole way to the airport, on to the plane, off the plane and on to the airport train that took us to the centre of Milan. She didn't skip as much when we had arrived, it was very late. We stayed at a small hotel in the old city centre, which, we realized, meant that it was superquiet at night, when all the bankers had gone home to their villas somewhere in the outskirts of the city.
Day two we walked and walked, and saw all the sights except The Last Supper. Kiddo was not too pleased with the temperature (it was hot!), but very pleased with the suddenly very liberal rules regarding how much ice cream she was allowed every day.

Anyway, the Duomo was insane. Very beautiful and very impressive. Daughter liked the relics and the treasury most. Mommy agreed in secret.
We went to a park and saw butterflies (husband has apparently developed something of an obsession since he has insisted on visiting every single butterfly exhibit during this journey). Funny dogs and rides and carabinieri lounging in the shade. Daughter pulled us into the archeology museum, which was mildly interesting.

We had pizza and pasta and kiddo disliked everything.

The day after, we rented a tiny car-ini and went south to the mountains of Piemonte. Wow. The scenery was amazing! We drove and drove until we arrived in the tiny village of Montecapraro, 800 m above sea level. There we stayed in an apartment and enjoyed the silence (and had water fights, destroying the peace for everyone else).

The day after, day four of the vacay, we left la Bella Italia to go to England. But that post will come little later.

livskoncentrat

2009-07-29T22:51:00.003+02:00

Konfirmandlägret alltså.
Det är som någon slags livskoncentrat, att vara på läger i två veckor. Bitvis en skärseld, bitvis en liten glimt himmelrike. Ens styrkor och svagheter kommer fram i rätt så obarmhärtig dager, men man är också omgiven av så mycket omsorg att det liksom bär ändå.

Men aldrig har det varit så jobbigt och så kul på samma gång som den här sommaren. Möjligtvis med undantag för den gången jag var gravid och vaggade runt på Kilsbergsgården med gråten i halsen, men...

Många var de orsaker som gjorde den här omgången jobbigare än tidigare, men främst var nog ovanan. Det är helt enkelt några år sedan jag var iväg. Har bara varit på den här gården en gång tidigare (på ett litet helgläger), det fanns massor av uttalade och outtalade måsten och förväntningar, ingen av oss i ledarteamet hade jobbat särskilt mycket ihop...

Men vi fixade det! Nog skavde det då och då, men våra ledare bar mycket, och konfirmanderna var naturligtvis de som gjorde allt värt det.

Guldkanten var vår extra-präst, S från Tyskland/USA. Han sjöng och spelade, han hade en fantastisk kontakt med konfirmanderna över alla eventuella och i hemlighet befarade språkbarriärer, han bidrog med erfarenhet och klokskap. Dessutom var det han som bar såväl mig, när jag föll ihop, som andra. Tack gode Gud för kloka och omtänksamma vänkollegor.

i morgon...

2009-07-28T23:29:00.003+02:00

...kommer den mycket försenade konfirmandlägersposten,
...och posterna om resan,
...och säkert om mycket annat.

Men nu är den hyfsat nyligen hemkomna prästflickan trött och ska gå och lägga sig efter att ha tillbringat kvällen med engelskt cola-godis och den ganska så medelmåttiga Resan till jordens medelpunkt.

ibland så är det besvärligt...och ibland så lätt!

2009-07-08T22:41:00.002+02:00

En av mina absolut närmaste vänner är här och jobbar med mig just nu. Det är helt underbart. Vi jobbar superbra ihop, har roligt och är kreativa. Det är sådana här tider som får en att speciellt tacka Herren för Internet (som hjälpte oss lära känna varandra och hålla kontakten) och ändå irriterad på de avstånd som finns i vanliga fall. Så himla onödigt att ha de närmaste långt borta! Och så vansinnigt skönt att det fysiska avståndet inte på något sätt innebär ett andligt eller mentalt avstånd.
Så, vänner i Stockholm, Tyskland, Danmark, USA och en massa andra ställen...ni lever nära mig i mitt hjärta!

du är fjompen!

2009-06-16T23:57:00.004+02:00

Maken och dottern har ett pågående ordkrig om vem det egentligen är som är "fjompen". Det började häromdagen, när maken sade till dottern att hon var en fjomp, och hon snabbt replikerade att det minsann var han som var den. Sedan hävdades det att det hade stått i tidningen att det var hon, varpå hon konstaterade att pappan måste ha missat när de berättade på Bolibompa kvällen före att det faktiskt var han...och så vidare.

I kväll trappade maken upp. Via vår amerikanske gäst lät han meddela att president Obama ansåg att det var dottern som var fjompen. Hon lät sig inte nedslås. Pippi tycker nämligen att det är maken. Bamse är dock på hans sida. Skalman, av dottern mycket riktigt identifierad som den smarte, slöt sig till hennes lag.

Till slut avgjorde hon kampen.

"Gud, och Jesus, tycker att det är du som är fjompen. Så det så! Slå det om du kan!"

Och en timme senare, efter läggdags, kallade hon mig till sig och bad mig hälsa hennes far att Gud sagt att det är hennes far som är fjompen. På hedersord.

Ja, vad säger man? Det var bara för maken att ge sig.

tre favoriter

2009-06-12T22:59:00.003+02:00

Just nu är dessa tre mina absoluta favoriter (ej i nummerordning) vad gäller utövandet av mitt kall:

* att döpa konfirmander i sjöar (och gärna med mullrande åska i fjärran)
* att dela ut nattvarden till barn (och med vilket allvar de tar emot!)
* att ta emot bikt och ge avlösning (att se tyngden lyftas av är så starkt!)

Och nej, det är ingen tillfällighet att alla tre är sakrament (bikten också, efter idag är jag ganska så övertygad).
Det är någonting med detta handlande, denna kontakt med människor och Gud, som är så omedelbar, så mäktig, så helig. Det är för sådant här som jag är präst.

inte riktigt som alla andra

2009-06-08T10:20:00.003+02:00

Valresultat Möllevången, Folkets park (mitt valdistrikt):

M 3,2%
C 1,3%
FP 5,4%
KD 0,8%
S 16,2%
V 16,9%
MP 29,6%
JL 0,7%
SD 0,5%
PP 8,7%
FI 16,2%

Och valdeltagandet var 48,4%, dvs högre än rikssnittet (men ändå för dåligt).

Är jag förvånad? Lite, trodde nog faktiskt att piraterna skulle få fler röster. Annars motsvarar det väl ungefär som jag uppfattar Möllan.

Är jag missnöjd? Nä, förutom att jag gärna hade sett att SD hade fått 0,0...*ler*

Jag undrar om Miljöpartiets dominans är för att det är det enda partiet på vänsterkanten som inte är supernegativt till EU?

det är fint med val!

2009-06-07T14:22:00.003+02:00

Idag klädde vi upp oss. Vi tog barnet i handen och begav oss till vallokalen. Fick kuvert, gick till båset, förklarade för dottern vad man skulle göra. Kryssade, stoppade valsedeln i kuvertet och marscherade högtidligt fram till valförrättaren för att registreras.
Vi såg hur kuvertet stoppades i lådan, och gick sedan glada och firade vår demokratiska rättighet med varsin glass.

Det är dags att barnet får känna hur viktigt det här är. Hädanefter ska det alltid vara finkläder och glass när vi röstar.

(och ja, ett val till Europaparlamentet är minst lika viktigt som våra riksdagsval, att låta bli att rösta är bara att avsäga sig all möjlighet att påverka. Och "klä upp sig och fira med glass"-principen kommer att tillämpas igen redan i höst, då det är kyrkoval)

varför göra idag...

2009-06-03T12:28:00.002+02:00

...vad som kan göras i morgon?

Japp. Prästflickan är ledig i en vecka för att plugga arbetsrätt och ledarskapsteori, och har genast fallit tillbaka i gamla dåliga studentvanor. Vaknar för sent, "behöver bara kolla" saker på stan eller Internet, äter för många torkade aprikoser, dricker för mycket kaffe...men med den avgörande skillnaden att det faktiskt emellanåt pluggas lite. Något för lite, men det går sakta framåt. Det är ju så vansinnigt roligt att studera och lära sig saker, det är bara det där med att redovisa eländet som gör mig avig och odisciplinerad.

Nåja, en aprikos till. Urk. Och nog måste jag kolla den där hemsidan...

change is a-coming

2009-05-28T14:01:00.002+02:00

On Monday the Diocese of Stockholm voted for a new bishop. The person who won is called Eva Brunne, and she will be the fifth female bishop in the Church of Sweden.

I know her a little. My experience of her is that she is wise, kind, pious, structured, humble and funny. She is also known to be loyal and a very good leader who takes care of her flock, both employees and other sheep *smiles*

All in all, she seems to be a perfect choice for bishop, right?

But are those qualities listed above what people discuss? Are they what makes blogs and comments splutter with indignant rage? Of course not. Some people don't care about Eva's suitability. The only thing that makes all of these bloggers go absolutely bananas is the fact that Eva happens to be married to a woman.

Funny. And tragic. Mostly tragic.

Please pray for Eva and the Diocese of Stockholm. They have made a good choice, and a brave choice, and your prayers will be needed.

får får får?

2009-05-28T08:56:00.002+02:00

En vän till en vän ritar roliga och tänkvärda seriestrippar varje vecka. Förvisso följer han en annan evangeliebok än vår, men de generella temata är desamma. Titta in på Agnus Day! Den här veckans var hur kul som helst.

barnatro

2009-05-20T14:15:00.004+02:00

Prästflickan har spenderat flera dagar på Åkersberg, Lunds stiftsgård. Det har nämligen varit utflyktsdagar för småttingar från hela stiftet med massor av stationer, gudstjänst och musik.

Jag hade hand om stationen som visade och förklarade de liturgiska färgerna genom aktiviteter, pyssel och ord. Den tänktes ut tillsammans med min gode vän Scott (amerikansk liturg), och blev en riktig succé! Det var fantastiskt att se barn i förskoleåldern allvarligt fundera över tidens betydelse på den lila stationen, eller döpa dockan på den vita.

Dessutom fick jag den stora förmånen att ha hand om gudstjänsterna (en per dag), vilket innebar att jag i rollen av Jona störtade ut ur en enorm val, stänkte ner de barn som satt närmast med vatten, och sedan berättade om hur det ändå är bättre att gå till Gud än ifrån.

Härliga dagar! Arbetsamma dagar! Och barn och liturgi...det är något att jobba mycket mer med!

salt, olja och oblat

2009-05-07T22:22:00.003+02:00

Ibland snöar man in på saker...
Just nu är det dopet, eller rättare sagt riterna runt dopet. Jag har läst in mig lite, pratat med vänner som har koll...och just nu är jag såååå sugen på att uppleva/ha ett dop med olja, saltkorn, effataord och uppblött oblat på sked... Just det ja, inleds förstås i ett baptisterium (vill du veta mer om detta, är det här en rätt bra artikel).
Det är inte utan att även vår svenska dopfråga känns en smula platt när man hittar guldkorn som detta.

Jaja. Vem vet, vi kanske kommer dit. Dopljusen, korstecknen och lite annat smått och gott har ju kommit tillbaka, så varför inte oljan?

Minor Luthersites...

2009-05-03T17:42:00.005+02:00

Going to Lutherland, it is easy to just see the big ones - Wittenberg with the Lutherhaus, Erfurt and the Mariendom, Eisenach and Wartburg castle (and of course Eisleben), but there are plenty of other cool, funny and somewhat strange Luthersites.
This time around I had the immense pleasure to visit two of these sorely ignored and undervisited sites.

The first one is right outside Erfurt, in Stotternheim. There a stone marks the place where Luther supposedly was not struck by lightning and as a result became a monk. The stone has some interesting statements on it, the best of which being "Wendepunkt der Reformation", turning point of the reformation. Like there was a reformation already, but it was headed somewhere else...

The second amazing sight was the place, close to Eisleben, where Luther caught the cold that subsequently killed him. Yes, that spot is known. It is possible to have a picnic there. The view is very nice, and the draft on the exact spot (well...) actually is colder than the surrounding air.

Other than those two un-missable sites, I visited Erfurt and the beautiful cathedral and the Augustinian convent, and of course spent a lot of time with my friends in Eisleben. I miss them already.

den gode herden följer mig söderut

2009-04-26T19:51:00.003+02:00

...han som ju följer mig, enligt Twitter, predikade jag om idag, och predikan finns här.

I kväll hoppar jag och mina kollegor på nattåget till Berlin! Jippie! Det ska bli kul, jag har bara bytt tåg där förut, och verkligen velat spendera lite mer tid i stan. Inte för att en planeringskonferens kommer ge så värst mycket "se stan"-tid, men i alla fall...
På torsdag, när arbetslaget åker tillbaka, åker jag istället söderut och hälsar på vännerna i Lutherstadt Eisleben igen. Även det ska, naturligtvis, bli superkul! Rapport följer, bland annat, tror jag, från Erfurt, dit jag ju aldrig kom sist.

Han följer mig...

2009-04-25T20:49:00.002+02:00

Jag fick ett mail:

"Jesus Kristus (jesuskristus) is now following your updates on Twitter"

Och så finns det de som säger att religion är omodernt...

en loop

2009-04-24T19:54:00.003+02:00

Jag var på Teologdagen i Lunds stift igår. En del roliga eller intressanta föredrag, och ett seminarium om kvalificerad fortbildning i predikan, som jag vill gå så småningom. På seminariet fick vi göra några små övningar, och en av dem var att skriva en loop utifrån ett ord i söndagens GT-text (Hesekiel 34:11-16). Texten skulle dessutom inledas med "Jag är..." Jag fastnade för "de skingrade", och så här blev det:

Jag är de skingrade.
Jag är de som aldrig hittade hem.
Jag är de som Herren söker.
Jag är de som aldrig trodde sig om något.
De tysta, de glömda.

Jag är de.
Jag vandrar längs de glömda dalarna,
fastnar i buskar ingen annan någonsin sett.
Jag är utanför, och var och en av er.

Jag är glömd, men aldrig gömd.
Jag är osynlig, men sedd.
Sedd av en som tålmodigt spårar.
Hjälpt ur snåren av den med mjuka händer.
Hemburen när jag somnat, nerbäddad i värme.

Jag är de skingrade.
Vi har hittat hem.
Och jag ska åter få bo i Herrens hus,
evinnerligen.

vems hemköp?

2009-04-16T18:50:00.004+02:00

Gick och handlade på Hemköp igår, och fick se det här:

Det är inte utan att jag undrar om Effie Munyon har tagit över... Bläckfiskpinnar? Verkligen? *ryyys*

skolastik

2009-04-15T20:12:00.002+02:00

Dottern, eller rättare sagt maken, fick ett telefonsamtal idag. Det var från en av skolorna vi ställt dotra i kö till, med ett erbjudande om plats. Maken antog genast, med en liten smula kluvna känslor.

Det är inte enkelt, det här med det "fria" valet.

Dottern är barn till två akademiker med stort engagemang i hennes (framtida) skolgång. Vi vet att det är den största enskilda faktorn som påverkar huruvida det kommer att gå bra för henne i skolan eller inte. På grund av dessa hennes föräldrar tillhör hon den grupp barn som också i störst utsträckning börjar i en skola som har valts aktivt istället för den hon "tillhör", och därmed är hon också en del i ett växande problem - barnen med goda förutsättningar samlas på vissa skolor, och resultatet blir segregering.

Urk. Det är inte roligt att medverka till en sådan utveckling. Samtidigt, och detta är naturligtvis en av orsakerna till utvecklingen, kan vi inte låta principer och ideal gå före vårt barns bästa, och vi är rätt så övertygade om att den här skolan är ett bättre val än den som hon tillhör (där vi varit på studiebesök).

Nåja. Jag tränger undan tvivlen, och gläds istället åt att mitt älskade barn kommer att få gå på en skola med barn från många olika kulturer, mitt i stan men ändå med små klasser, med fokus på litteratur och kultur, nära hemmet och med åtminstone en av hennes vänner i klassen.

Good Friday

2009-04-10T12:53:00.004+02:00

It gets me every year. Sniffle.

(In spite of sitting in the pew behind six s.e.r.i.o.u.s.l.y. bored confirmands, in spite of people not respecting the "we leave the church in silence" instruction, in spite of the weather being too good, in spite of a headache [but that actually fits the mood], in spite of the really cute baby that was grinning at me for most of the service...it still gets me. Sniffle.)

än slank hon hit...och än slank hon dit

2009-04-05T18:50:00.003+02:00

En vän skickade mig ett mail angående mitt blogginlägg om den dubbla utgången. Han fruktar, precis som jag, fundamentalistisk bibeltolkning. Vi talade om det på kyrkkaffet idag, och även om vårt språk är olika, är synsättet i stort sett det samma. Men vissa små skillnader finns ändå, och jag undrar om det är på grund av att vi har levt i olika tid, i rätt så olika kyrkor.

För honom är just det fundamentalistiska den stora faran (och jag hoppas innerligen att jag tolkar dig rätt nu, B!). Jag tror att han delar den känslan med många. Och många i hans generation (inte nödvändigtvis B) bemötte de fundamentalistiska tolkningarna med en liberalteologisk tolkningstradition, en som ville se djupare på något sätt.

Jag tycker att de ofta hamnade i det andra diket. En slags total relativism där undren förminskas till att endast finnas i bibelförfattarnas sinnen, där de läggs till i efterhand för att dekorera, eller har naturliga förklaringar. Och då är man lika långt från den stora berättelsens mysterium som fundamentalisterna är.

Bibeln är, för mig, yta OCH djup. Under OCH natur. Kan inte en bibelberättelse ha flera olika betydelser? Kan inte ett under fortfarande ha hänt, men också tolkas existensiellt? Jag tror det. Gud är inte endimensionell. Inte heller böckerna om Guds möte med människan är endimensionella.

Samtalet om det största är härligt och berikande, och blir endast möjligt när vi möts i nyfikenhet och ärlighet. Som jag och B idag. Tack! Fler samtal kommer säkerligen.

slå på den som ska slås på, om någon

2009-03-28T20:05:00.003+01:00

Jag har skrivit om Israel-Palestina förr, om än inte ofta. Och jag kan bara konstatera att någonting är fruktansvärt fel när judiska barn här i Malmö inte vågar uppge namnet på sin skola när de ska beställa skoltaxi, av rädsla för antisemitism. Någonting är fruktansvärt fel när ledningen för demonstrationer med ett fullständigt legalt och gott syfte (att Israel ska häva ockupationen av palestinskt territorium) inte förmår slänga ut bråkmakare, eller stävja rent rasistiska påhopp.

Det är så lätt för oss att peka på förfärligheter som Förintelseförnekande biskopar, men vi ser inte giftet i vår mitt. Det är lika illa att attackera judar som muslimer, homosexuella som svarta. Var är nyanserna? Hur kommer det sig att många verkar anse att de judar som bor i Sverige på något sätt kan ställas till svars för en stats agerande i en annan världsdel? Skulle vi acceptera att hållas ansvariga för abortklinikbombande amerikanska högerkristnas handlingar, bara för att vi ytligt sett delar samma religion och i en del fall vissa uppsättningar gener?

Nej. Jag mår illa. Jag gillar rätt sällan staten Israels agerande mot många palestinier, men inte 17 är det de svenska judarnas fel! Nog. Det är nog nu.

något av det svåraste

2009-03-24T21:01:00.002+01:00

Många gånger diskuteras det religion här hemma. Inte konstigt, naturligtvis. Ibland hamnar vi i "vem kommer till himlen?"-diskussionen. Senast härom dagen, när jag läste några Gardellcitat om Gud på hapax blogg högt för maken.

För vem kommer egentligen till himlen? Gardells syn (Gud är där människorna är, vare sig de tror på Gud eller ej) är oerhört sympatisk, och en jag lätt kan dela. Eller gärna vill dela.
Samtidigt är det så rackarns svårt att bortse från den dubbla utgången. Det finns ett alternativ till himlen. Det måste på något sätt göra det, man måste kunna välja bort Gud och evigheten. Annars är det ju inget val, eller hur?

Och samtidigt. Är det då vad vi gör som är det avgörande? Nej, det är ju nåden. Det är ju kärleken. Det är så förtvivlat svårt att få in i huvudet. Oavsett vad vi gör eller tycker eller låter bli, kan Gud frälsa ändå. Vill Gud frälsa ändå. Och att få in det i huvudet...ojoj. Gärningarna som en konsekvens av nåden och tron, inte dess förutsättning.

Ibland säger jag till konfirmander att Hitler mycket väl kan komma till himlen, när den tiden är inne. De blir alltid lika upprörda. Men jag har svårt att tro att Gud har en enorm våg eller mätsticka, med något slags rött streck som markerar acceptabel syndfullhet, sådan som inte diskvalificerar en från himlen. Och att alla de som har gjort mer inte har en chans.

Så listig lösningen med skärselden var ändå. Tillfredsställ den mänskliga törsten efter millimeterrättvisa, samtidigt som himlen är inom räckhåll för alla. Men Gud opererar inte efter våra spelregler. Gud gör inte saker endast för att vi ska bli nöjda. Gud är sin egen herre. Och vår. Och där någonstans, i accepterandet av det oaccepterbara, är kristendomen och Gud som svårast för mig som "modern" människa. Jag förstår inte, det går emot mina erfarenheter och min logik, jag har ingen möjlighet att köpa mig fri... Sola gratia. Endast nåd. Det är bara det som funkar. Så skönt.

nöjes- och trevlighetsintensivt

2009-03-21T12:02:00.002+01:00

Det händer mycket nu, och det mesta är väldans trevligt.
Igår frukosterade jag, som traditionen sedan nästan ett och ett halvt år bjuder, med K och lilla nya L. Sedan träffade jag mor för att planera för vår Kristi Himmelfärdstripp till Barcelona (mmmm), och kvällen tillbringades med en vän och hans döttrar.
Idag har dottern en kompis på besök och de ska tillsammans med maken åka till skogen medan jag ska på broderikurs och i kväll på bossakonsert (Lisa Nilsson) med en vän. Andra s.k. vänner mobbade mig för att vi ska se Lisa Nilsson, de är alldeles för "coola" för det. Jag gillar bossa och jazz, jag tänker njuta. Så det så.
Och i morgon är det Marie Beb, jag döper en liten kille och har föräldramöte med konfirmander. Och ska spela spel på kvällen.

Det är rätt så kul att vara jag just nu.

Patrick

2009-03-17T13:14:00.003+01:00

S:t Patrick's Day à la mitt jobb: klöverblad på fikabordet, grön-vit-orange flagga, Chieftain's på last.fm och Bailey's glass (samt Rocky Road, så klart, och Chocolate Fudge Brownie, för att den är god, helt enkelt) dekorerad med orange-grönt godis.

Jag borde ha tagit med min bodhran. Nåja, jag spelar lite Altan och nynnar på psalm 730 istället. Slán!

ja, jag vet...

2009-03-14T23:20:00.002+01:00

...jag missköter den här bloggen just nu.
Men det är bara så mycket nu! Vem orkar ha åsikter om dumma brasilianska biskopar, prinsessbröllop, tyska skoltragedier, schlagermärkligheter och allt möjligt annat viktigt och oviktigt när man jobbar, jobbar, jobbar och försöker ha ett familjeliv, studera och umgås med vänner?

Jag kommer igen. Snart. När inte den här bloggen känns som ännu ett tidskrävande måste. Ska bara jobba upp lite energi för att bli arg på något först. Eller entusiastisk. Nåt.

(men bara så att ingen blir orolig: de senaste veckorna har varit roliga. Bitvis jättekul, men ändå en smula slitigt.)

blood is thicker than water. but without water, there is nothing.

2009-03-05T18:43:00.003+01:00

There is family, and then there's family.
Sometimes family are people that one is related to. Blood ties, legal ties.
Other times, family is people that have grown close, that are as important as the others, or even more so. People who you can count on. People who will always be there.
And sometimes they're combined.
I have been blessed with all three kinds: I have blood relations that are close, I have friends that have become family emotionally, and formal family members that are not related to me. Yeah, it's a mess, but a good mess. Because at the center of the jumble, there is love.

In the end, love matters so much more than any shared genes. Love is what makes a family. Love, and only love.

waterloo-varning

2009-03-01T22:54:00.002+01:00

Så här ett dygn efter den stora sångtävlingen här i Malmö, nu när jag, som den informationsjunkie jag är, har kollat igenom ett antal av bidragen med hjälp av Youtube, kan jag konstatera att:
1. jag inte gillade Malenas operadänga. Jag gillar sällan när opera "hottas upp" med hjälp av lite trummaskiner, och detta var inget undantag,
2. jag inte heller var så värst imponerad av Sarah Dawn Finers bidrag, troligtvis mest på grund av att hennes klänning var så vansinnigt ful,
3. Agnes gulddräkt riskerar, om hon blir den som representerar oss i Europa (vilket är helt ok med mig, den var rätt bra) att placeras högt upp på prispallen för "tightast och mest glammig" tillsammans med ABBA-Agnetas Waterloo-byxor,
samt att
4. jag tyckte Star Pilots var rätt kul. Och uniformer funkar ju märkligt nog (för en övertygad pacifist) alltid. Men han skulle behållit solglasögonen på, det blir mer Top Gun då ;).

Och det var allt från den lägertrötta, söndagsslöa och synnerligen ytliga prästflickejuryn. Over and out. Doux points.

kikärtssoppa i fastetid

2009-02-25T22:10:00.003+01:00

Fastan skall i år, liksom tidigare år, i detta hushåll iakttagas genom att de vuxna inte inmundigar fast föda efter lunch. Många soppor och smoothies blir det följaktligen. En favorit är denna vagt marockanska kikärtssoppa (receptet ursprungligen från en Viktväktarkokbok, men det är förenklat till nästan oigenkännlighet).

2 burkar (800 g) kikärtor (ja, du kan ta torkade också, 200 g, men det är så meckigt). Ordentligt sköljda.
1 burk krossade tomater
4 vitlöksklyftor, finhackade
torkad spiskummin och koriander, ca en tsk av vardera (typ)
1 liter grönsaksbuljong
lite margarin eller olja
pressad citron, ca en halv
salt och peppar, om du vill

Mixa hälften av kikärtorna med hälften av buljongen. Ställ åt sidan så länge.
Fräs vitlöken i margarinet/oljan. Pudra över kryddorna. Fräs tills det doftar, häll sedan över tomaterna. Koka några minuter, och tillsätt sedan de hela kikärtorna och resten av buljongen.
Sjud på svag värme fem minuter.
Häll sedan i de mixade kikärtorna. Koka upp igen.
Smaksätt med citronsaften, salt och peppar.

Servera med riktigt gott bröd, om du äter fast föda, dvs... Bon appetit, och hoppas att din fasta blir god!

uh-huh

2009-02-24T19:09:00.002+01:00

Semi-sjuka modern vänder sig till dottern efter middagen: Har du ätit semla idag, S?
Dottern: Nää.
S-s modern till maken: Har du då?
Maken: Nej, tyvärr.
S-s modern: Det har jag...men nog borde vi äta semlor idag? Det är ju ändå fettisdagen...
Maken och dottern: Mmm.
S-s modern: Men då måste man ju troligen ta sig till 7-11...*suckar lite trött, och väntar på chevalerskt erbjudande*
Maken till dottern: Kan inte du gå och köpa semlor?
Dottern: Ja! Om jag får ta med mig en stol.
S-s modern: Eh...javisst. *ler åt sin knasiga dotter*

Dottern börjar kånka stolen (stor vit karmstol) tvärs över köket. Under tiden säger s-s modern: Fast jag har inte pengar på mitt kort.
Maken: Näää, inte jag heller.
S-s modern: *suckar* Jaha, ja, då blir det väl inga semlor.

Vänder sig om, och där står en glädjestrålande femåring med ett konditoripaket i famnen. Med semlor i. Mamma ordentligt lurad, dotter minst lika nöjd. Oh ve, vad ska det bli av detta lilla lögnaktiga barn?

Och semlorna var goda.

backlash?

2009-02-23T12:13:00.002+01:00

Går förbi barnen i skolkorridoren. De är på väg från lunchen. En lärare sticker ut huvudet och ropar:
"Loke! Du skulle ju torka!"
Loke kommer tillbaka. Kanske jag inbillar mig, men han ser onekligen rätt busig ut. Passande namn.
Läraren säger till honom:
"Och Freja också!"
Och en vitblond tös följer efter Loke.

Det enda man undrar är om de har klasskompisar vid namn Balder, Frej och Idun också?

esto mihi

2009-02-22T20:44:00.003+01:00

Kärlekens väg... Det säger en hel del om vår värld när kärleken måste vandra en stenig väg som avslutas med en våldsam död. Det säger en hel del om mänskligheten att de som hade mött kärleken ändå inte förmådde leva den.

Och det säger en hel del om Gud att vägen ändå vandrades, döden ändå genomleds, och livet skänktes även till dem som hade flytt.

stilla dagar

2009-02-19T13:22:00.002+01:00

Vi hade en härlig semester i hufvudstaden. Det är skönt med goda nära vänner.

Nu är det några dagar kvar av semestern. Jag är ambitiös och pluggar lite grann. I vardagsrummet bygger maken och dottern en legostad. Ena katten slöar på ett element, den andra funderar på hur hon ska kunna lägga sig över alla mina papper på samma gång. Ute snöar det, jag har en halvfull (japp) kaffemugg bredvid mig och i stereon snurrar Detektivbyrån. Livet skulle säkert kunna vara än bättre, men det är en smula svårt att komma på hur, så jag nöjer mig med att vara nöjd.

Och för övrigt finns det ett ställe utanför Mjölby som heter Normlösa. Dit skulle inte jag flytta *ler*

stockholmare

2009-02-17T10:09:00.002+01:00

Vi hade ett familjeråd. Maken och jag pratade om ekonomin, ur synvinkeln "Hur mycket semester akn vi unna oss?", dottern stod på huvudet i soffan. Sedan försökte vi bestämma oss för var vi skulle åka. Nordtyskland? Danmark? Kortskidsemester i Halland? Eller, som vanligt, Stockholm?
Dottern skanderade, fortfarande huvudståendes: "Stockholm, Stockholm, Stockholm!" Hon är ju trots allt en tvättäkta 08-a.
Efter mycket dividerande blev det Stockholm och vännerna här. Som vanligt under sportlovet. Och väl här är det så skönt!

Detta måste vara världens vackraste stad.
Och dessa vänner är så nära familj det går (och när barnen gifter sig blir vi släkt på riktigt, moahahaha!).

Idag: Skansen, och födelsedagsfirande av maken. Hurra, hurra, hurra!

där alla är som folk är mest

2009-02-14T18:57:00.004+01:00

På väg till Stockholm stannade vi i Linköping. Vi brukar göra det, Max ligger så behändigt till, men den här gången bestämde vi oss för att slå två flugor i en smäll och äta och handla present på IKEA.
Det var naturligtvis sjukt mycket folk. Det tenderar ju att vara det på det varuhuset på lördagar, men så länge man inte stressar upp sig går det bra. Vi satt i restaurangen (jag åt kryddig pasta med yoghurt, helt ok, och dottern och maken stoppade i sig klassikern köttbullar med potatis och brunsås) och tittade på folk runt omkring.
Och det slog mig. Alla människor såg ut som om de kunde vara bekanta, men inte var det. Utseendena var så...vanliga, på ett behagligt sätt. Visst, det fanns långa och korta, mörka och ljusa, gamla och unga, män och kvinnor, coola och töntiga...alla sorter, men i någon slags "vanlighetsspektrum", ingen som riktigt stack ut. Inklusive oss, förstås.
Jag pekade ut min iakttagelse för maken, som efter att ha sett sig omkring höll med. Det sägs ju ibland att Enköping är den mest typiska svenska staden, men skulle det kanske kunna vara Linköping? Eller är det för att vi var på svenssonstället nummer ett - IKEA? Fast jag har inte upplevt det lika tydligt i Malmö eller Stockholm. Intressant var det i alla fall.

ovanor

2009-02-12T10:15:00.002+01:00

Miriam utmanade mig:

“Bloggaren skriver ned 8 av sina ovanor. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 ovanor. I slutet av inlägget skriver du minst 8 personer som du utmanar.”

1. Jag har en patologisk oförmåga att hålla ordning på mitt skrivbord, mest pga en ovana att alltid vänta med att placera saker där de ska vara...
2. Jag kollar facebook alldeles för ofta.
3. Jag använder alldeles för många engelska uttryck när jag pratar. All the time.
4. Jag hakar upp mig på när folk stavar fel, eller säger honom istället för han eller använder skiljetecken på fel sätt...jag är en språkfascist, om än inte purist.
5. Jag river av mina naglar. Inte så att de blir jättekorta och nerbitna, men de får inte vara ojämna, och finns det ingen nagelfil i närheten så...
6. Jag stänger inte av min mobil, har den bara på ljudlöst. Precis som en tonåring.
7. Jag lägger mina använda-men-inte-smutsiga kläder i en hög på min stol, och blir skogstokig när jag inte hittar saker i högen.
8. Jag somnar när någon talar för länge och för entonigt. Detta gäller såväl föreläsningar och sagoberättande som predikningar...

Såja. Det var ju inte så värst besvärligt. Men jag tror att jag låter bli att namnge någon. Men svara gärna, du som vill, och lämna en kommentar så att jag får reda på det, och kan få kika in i de mörka skrymslena i ditt liv!

pink Fender

2009-02-11T11:59:00.004+01:00

Last night I chatted with some ycw friends. We were united in our sermonizing angst, and discussed how one can avoid the feeling of saying the same thing over and over again, week after week. One of them suggested that we could give each other themes or words to incorporate in the sermon, which (stupid) I thought was excellent. Subsequently, since I was the first one to be preaching, I was given the fantastic words "pink fender".

Pink Fender. Thank you so very much, dear, dear sisters. Not.

But it worked out really great. I talked about how we can spread the gospel, and used Symeon and Hanna in the temple as examples. Some people stand on mountaintops and shout it out, others tell the people they meet. You use whatever voice or talent you have. You can even write songs about it, and play your pink Fender when spreading the word.

So there. Now...what should the next preacher talk about?

han är min sång och glädje

2009-02-09T22:13:00.002+01:00

Så var det dags: den första stora jubileumshelgen.
Vi har redan "rivit av" tre jättegudstjänster det här året (födelsedagen 1/1, jubileumsårets invigning 6/1 och dopfesten 18/1) och i helgen var det dags för den första av fyra jubileumshelger, med temat Sjung!
Vi klippte pappersbokstäver, skrev böner, gjorde skyltar, handlade mat, rekryterade frivilliga, valde körstycken, bar ut den första bänkraden... Hela veckan före var ett enda förberedelsekaos.
Gullan Bornemark kom och ledde barnkören, hennes dotter Eva ledde kören med de "ovana", en av våra fd organister ledde den som var riktad mot körvana sångare, och vår kantor småbarnen med föräldrar. Vi var över 130 körsångare i alla storlekar och åldrar som hade en fantastisk lördag ihop, och sedan firade en jublande högmässa (med enkel, vacker nyskriven liturgisk musik, komponerad av Eva B) i sångens tecken på söndagen. Och trots att vi var så många i de olika körerna, var de övriga gudstjänstdeltagarna än fler. Och det var leenden överallt.

Ja, det var sannerligen en fest!

Nu ser vi fram emot nästa härliga helg, med temat Berätta! i april. Då kommer en av mina favoritbarnboksförfattare, Ulf Nilsson (Adjö, herr Muffin), och leder workshops och föreläser.

tröttfniss

2009-02-08T20:40:00.002+01:00

Maken läser fel bland annonserna i sidebaren på Aftonbladets sajt: "Det har aldrig varit så lätt att träffa sniglar som nu". Hihihi. Nähä, där ser man. Slemmigt.

haremsbyxor

2009-02-06T21:12:00.002+01:00

Alltså, jag förstår inte riktigt haremsbyxorna. Det är helt enkelt inte speciellt snyggt med grenen i höjd med knäna. Det var inte snyggt på åttiotalet, och det är inte snyggt nu. Vadan detta utbrott, frågar sig kanske någon läsare. Jag har varit på modemässa i Köpenhamn, och tro mig, om det är något klädesplagg som fullständigt dominerar modet är det just haremsbyxorna eller deras ännu fulare storasyskon jumpsuiten (dvs haremsyxor man kan dra upp så att det blir liksom en ärmlös overall).

Nu ger jag er tillstånd att häckla mig obarmhärtigt om jag en dag dyker upp i haremsbyxor. Helomvändningar har skett förr. Maken retar mig fortfarande för mina kategoriska avvisanden av kilklackarna. Förr har jag även rynkat på näsan åt klackar överhuvud taget, åt empireskärningar och åt rött på blondiner. Åsikter är lätt att häva ur sig, men när jag har sett någonting tillräckligt ofta ruckas liksom dessa åsikter, och till slut står jag där och stirrar med begär på ett par röda kilklacksskor...

Inte för att detta kommer hända med haremsbyxorna. Aldrig i livet. Tror jag.

juggling

2009-02-02T12:12:00.004+01:00

Right now, my desk is a complete mess. I come to work, and immediately go to church for morning prayer, or join a meeting of some kind, or sit down to plan something. Then I visit my office to put down one pile of papers, and pick up the next on the way to the next meeting.
There's just a lot going on, and I'm juggling several projects at the same time. But my desk suffers. And I get frustrated because I don't find things quickly enough. And when the work day draws to a close, I prioritize the loved ones instead of organizing.

But soon...after this weekend...after I've...then I'll fix it, then I'll clean up. Soon. But not today. Gotta go to a meeting.

barn och bibel

2009-01-26T11:14:00.003+01:00

Igår var Birger Olsson, professor emeritus i NT i Lund, här i församlingen och hade en föreläsning om barn i Bibeln. Det var spännande, framförallt för att det blev tydligt hur oerhört radikal Jesus var i sin syn på barnen. Hans samtid, och även hans efterföljare, såg barn som icke-individer, sådana som skulle tuktas till mänsklighet, som skulle agas så att de kunde bli produktiva medborgare.
Jesus såg dem som förebilder, och som några som hörde hemma hos Gud.

Birger illustrerade detta med hjälp av ett av Bibelns läskigaste "barncitat": Syr 30:1-2, 8-13.
Vers 9-10 låter så här:
"Kela med ditt barn, och han blir en skräck för dig, lek med honom, och han blir din sorg. Skratta inte med honom, ty då får du lida med honom, och till slut sitter du där och gnisslar tänder."

Kontrasten till evangeliet om Jesus och barnen kunde inte bli större:
"Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem."

Och ändå tog det oss cirka 1950 år innan vi i Sverige förbjöd barnaga. Och ändå är det i större delen av världen inte bara tillåtet, utan till och med rekommenderat, att slå sina barn. Jag tror att Jesus skulle ha en hel del att säga om det.

cry baby

2009-01-23T22:04:00.002+01:00

Jag är så gråtmild. Mm, det förvånar kanske en och annan som känner mig lite grann, men så är det. Jag gråter ganska lätt, och ganska ofta. Jag har försökt intala mig att det är nyttigt att vara i kontakt med sina känslor, och det är det väl, men det är lite löjligt ibland.
Två absolut säkra knappar att trycka på för att se till att dammarna öppnas är:
1. Bröllop på film. Störtlöjligt, javisst, men det är något med alla de där förhoppningarna och det vackra och... Nåja. Usch. Glöm att du läste det här.
2. Korsfästelsen. Japp. Varenda gång jag läser, hör eller ser om den resulterar det ofelbart i en klump i halsen. Det skäms jag inte för. The Passion of Christ var rena näsduksorgien. Men visst blir det en smula komiskt när jag sitter och ser Jesus Christ Superstar. På scenen dansar discobrudarna, Judas struttar runt i sin änglakostym, och jag gråter för att de är dumma mot Jesus. Det är tur att jag som regel är ledig på fredagarna, annars skulle jag regelbundet göra bort mig varje påsk...