och på tal om det

...så finns den sömnbesvärsorsakande predikan naturligtvis på prästflickealster.

oops...zzz...

Det här med att vara trött alltså... Jag har varit ledig en halv dag sedan långfredagen (vilken ju för övrigt också spenderades i kyrkan), och det känns. Jag är sliten, helt enkelt, och idag var det nära katastrof.

Jag misstänker att ni redan anar vart detta är på väg. Ja, just det. Sommartid. Vanligtvis klurigt som attan, idag rent ondskefullt. Tack Gud för Bolibompa, där det konstaterades just att det var sommartid klockan halv nio, och då blev det kaos här hemma. I en vansinnig felräkningspanik trodde jag att klockan alltså skulle vara halv elva, och blev rent av lite sur på mina kollegor som inte ringt och undrat var jag var när de samlades klockan halv elva inför gudstjänst, och jag, predikanten, var inte där. Men tack och lov fanns det ju ingen anledning att vara ilsk, då klockan var halv tio, och jag helt enkelt kunde sätta mig på cykeln och trampa iväg, bara lite senare än vad jag skulle ha föredragit.

Men adrenalinet pumpade fortfarande, och det var säkert snarare änglavakt eller tur som gjorde att jag faktiskt kom fram välbehållen fram, än någon form av skicklighet. Men å andra sidan fick jag användning för all energin senare, eftersom tröttheten efter redan omnämnda arbetsintensitet kombinerad med sol och en alldeles för kort natt (predikoångest) gjorde prästen mycket sömnig under kyrkkaffet...

men varför måste det vara så blodigt?

En vän frågade, efter att ha önskat glad påsk och allt det där, "Men varför måste det vara så våldsamt och blodigt? Varför är vår religion så besatt av våld?" och det är naturligtvis en jättebra fråga, långt större än något svar jag kan ge här. Men här kan jag berätta varför just det våldsamma i Bibeln i allmänhet, och i Jesu död i synnerhet, är så viktigt för mig.

Bibeln är ingen lagbok för mig, inte heller är den Guds ord ner på komma och punkt-nivå. Den är, om jag ska försöka uttrycka det enkelt, berättelsen om människans relation till Gud, berättad (åtminstone i GT) ur ett folks perspektiv. Den skyggar inte för något elände, och blundar inte för att vi människor är våldsamma av oss. Utan våldet skulle inte Bibeln teckna en sann bild av vad det är att vara människa och försöka leta sig fram till ett gott och rätt liv. Och mitt i allt eländet (och glädjen, och maten, tempelbyggandet och profeterandet) skiner budskapet om Guds aldrig sinande kärlek till människan igenom. Ja, enligt Bibeln får Gud spel då och då och gör saker som vi aldrig skulle förknippa med kärlek, det är sant. För mig visar det bara att människorna aldrig förmått ta riktigt ansvar för sina handlingar, utan så fort något vidrigt har hänt, såväl av naturliga som onaturliga orsaker, har vi varit snabba att skylla på Gud, eller på någon annan människa, och i så fall straffar Gud kollektivt. Nej, det fungerar inte så, tänker jag, men de bibelstyckena är lika viktiga som de vackra, eftersom de berättar en massa om just människor och hur vår bild av varandra formar vår bild av Gud.

Är Bibeln Guds ord då? Går det ens att tro det om man resonerar som jag? Oh ja! Bibeln är sann, och den är synnerligen inspirerad av Gud. Inte bokstavligen nedskriven, då hade den inte skiftat så i stil och, om vi ska vara ärliga, i sin bild av Gud själv. Men nog har Gud haft ett finger med i spelet, det tror jag definitivt.

Men Jesu död då? Jo, så här tänker jag: På grund av Jesus död i förnedring och smärta har vi en Gud som vet, helt och fullt, vad det är att vara människa. Det finns ingenting som är under Guds värdighet; ingen förnedring, ingen ensamhet, ingen förtvivlan. Allt har Gud själv känt, och därför är just korsdöden så viktig för mig. Därför är också hånet och spottet viktigt. Men var de nödvändiga för frälsningen? Jag vet inte. Nog är det magstarkt att tänka sig att det enda Gud kunde gjort för att rädda oss människor från evig död var att offra sin ende son, och det på det mest förfärliga sätt. Men i det här fallet får jag göra som Luther - lyfta på hatten och gå förbi. Jag förstår inte, men jag är oändligt tacksam.

vissla på bara

Om man är ute efter att bli noterad när man går på stan en söndag, är kaftan ett bra plagg att bära. Idag, på väg hem från högmässan, såg jag människor som pekade, viskade, stannade, drog varandra i ärmarna, stirrade helt ogenerat, vände sig om efter mig, log, rynkade pannan, vände...men mest intressant av allt (och på något sätt lätt oroande, om än komiskt) var alla de yngre män som granskade mig på ett...eh...värderande sätt. Uppifrån och ner, med ett höjt ögonbryn och sneda leenden. En del öppet flörtigt. Och visst, jag känner mig snygg i min kaftan, men inte riktigt som det bombnedslag en del reaktioner antydde. Framförallt brukar väl hela kyrk-grejen inte vara så upphetsande i mångas ögon.

Men som maken roat konstaterade: "Chicks in uniform". Varför skulle det inte gälla just mig? Undrar om det finns någon kalender med kaftanbrudar någonstans? Jag vet ju att det finns en med söta katolska man-präster, så varför inte? Bisarrt.

apropå skärtorsdag...

... är ju altaren mycket, mycket vackrare utan dukar, ljusstakar och allt annat pynt som oftast står på. Men utan allt det där blir det förstås inte lika mycket effekt när man klär av dem på skärtorsdagen. Men ändå. De blir liksom för...fjolliga med all spetsen och blommorna. Utan är det mer på allvar.

jag, fattig syndare...

Kvällens stora garv kom när jag läste den fantastiska rubriken "Pirater stjäl från fattiga låtskrivare" till en debattartikel skriven av den välkände fattiglappen Björn Ulvaeus... Dock skall det noteras att Björn faktiskt konstaterar i artikeln att han säkert i mångas ögon inte är den bäste talesmannen "för de "stackare" som ännu inte tjänat ihop till sitt eget flygplan", vilket ju faktiskt är både insiktsfullt och roligt. Men ändå. Fniss.

stilla besvikelser (och stora glädjeämnen)

Ska inte stilla veckan vara just stilla?
Det känns som om jag har noterat detta förr, men jag orkar inte kolla i arkivet. Problemet med att jobba i kyrkan är ju att alla sådana saker ställs lite på huvudet - stilla veckan är arbetsintensiv, söndagar och helgdagar är jobbdagar... Men jag ser fram emot senare delen av veckan, just nu är det mest stressigt och jobbigt med en passionspredikan till i kväll att fixa, plus ett paper till min pedagogikkurs.

Och just det ja. Det snöar. Massor. Snöstorm, faktiskt. Det gör det något mindre störande att sitta på jobbet en sådär tolv timmar, men jag är inte vän med vem det än är som bestämmer över vädret. Så, skämtet uppfattat, hahaha, kan vi få tillbaka våren nu, tack? Omedelbums. Kombinationen jeansjacka och snöstorm lämnar en del övrigt att önska.

Men mitt i allt gnäll är jag ändå oerhört glad över en frisk och glad liten familj, hyfsat krya föräldrar, härliga vänner, underbara arbetskamrater och ett i allmänhet mycket bra liv.

rea

lollopard i Malmö har rea - pallra dig dit om du letar efter fina barnkläder (och lite vuxenkläder) i glada färger och absolut ljuvlig kvalitet. Jag köpte likadana klänningar till dottern och hennes två kusiner, fast i olika färger. Själv vill jag vääääldigt gärna ha en omlottklänning därifrån, men det får prioriteras bort för tillfället.

Annars är jag faktiskt rätt bra på att köpa saker på rea, det är ytterst sällan jag köper någonting till fullpris. Men denna min kostnadsmedvetenhet går dessvärre lite ut över mitt samvete, då ekologiska och rättvisemärkta kläder sällan är billiga. Fast det känns som om de blir allt vanligare även i de stora kedjornas affärer, och då kan man väl hoppas på att någon gång lägga vantarna på några sådana också.

Men second hand är ju också faktiskt väldigt miljövänligt (eftersom den miljöskadliga effekten "per användning" blir mindre), så jag lugnar mitt samvete (och min plånbok) med att en del sådant också finner vägen in i garderoben.

jajamen (klang och jubelsång)

Igår beslutade kyrkorådet att bevilja min ansökan om att få åka på predikokonferens/fortbildning till USA i fem dagar i sommar. Hurra! Jag är alldeles "ofasteligt" glad! Och idag anmälde jag mig. Häpp.

recept, eller en kväll med en fyra-och-ett-halvt-åring

Dottern ville baka igår. Mamman var inte hemma, och pappan tyckte att det var för sent (klockan var tjugo i sex). Men dottern insisterade, hon ville hitta på receptet själv, sade hon.
Pappan försökte förklara att ett recept minsann inte var något man bara hittade på, utan att man behövde tänka mycket innan. Dottern hävdade då med bestämdhet att hon minsann hade tänkt länge på det, och att de kunde hjälpas åt att skriva ner det. Allt mer trängd nekade pappan fortfarande. Då försäkrade dottern honom om att hon till och med kunde skriva ner siffrorna.
I det läget hade mamman gett upp skrattandes, men den trötte, och mycket mer principfaste, pappan höll fast vid att det var för sent.
Dottern blev arg och förklarade att hon då minsann tänkte gå och lägga sig, så det så, och pappan sade "Visst, gör du det".

Fem minuter senare var det matdags och en något mulen dotter kom ut från sitt rum. Freden återställd, slaget vunnet av föräldern. Får se om det blir nya drabbningar i kväll...

är predikstolen en megafon?

Det är kanske en ledande fråga, men tanken har väcks rätt så tydligt efter att ha lyssnat på en predikan igår som hölls ur ett, i mina ögon (eh...öron), extremt jag-perspektiv, och där predikantens tolkningar uppenbarligen var de enda rätta. Och när man då inte håller med om allt vad h*n säger, blir det lite besvärligt att lyssna, och framförallt svårt att ta till sig av det goda som sades.

Jag vet ju att en predikan alltid är personlig på det sättet att den kommer ur predikantens egen tro, kunskap och vilja att förkunna. Man väger orden på guldvåg, men kommer ändå aldrig komma ifrån att samma ord inte nödvändigtvis betyder samma sak för mig som för den som lyssnar. Men jag tycker ändå att det blir jobbigt när en predikant så tydligt polemiserar mot en del av våra centrala lärosatser och dessutom gör det ur ett så tydligt "jag tycker"-perspektiv. Ifrågasättande och problematiserande kan ha sin plats i en predikan, men inte polemiserande. Eller är det jag som är trist och gammeldags?

luften är full av bollar

Det är mycket i prästflickans liv just nu. Påsken närmar sig som bekant med stormsteg, vilket naturligtvis påverkar en kyrkmänniska en hel del.
Jag är synnerligen trött på att fasta, men nu är det mindre än två veckor kvar, så jag (vi) håller ut.
Jag väntar på slutgiltigt besked om Amerikaresan, och det bör komma i morgon, så håll gärna tummarna!
I morgon kväll ska jag också gå och se Riverdance med min mor, vilket ska bli mycket trevligt. Mest för att det är något trevligt att göra med mamma, själva Riverdance-grejen känns lite...gammal, men det blir nog kul.

Och just det ja, förra veckan var jag på en tvådagars streber-kurs. Nej, inte riktigt, men två dagar om arbetsmiljölagstiftning, arbetstidslagstiftning och dylikt, för chefer, fackliga förtroendemän och -kvinnor samt sådana som ska vicka som chefer (dvs sådana som jag). Det var faktiskt riktigt intressant och givande. Jag åkte dit med låga förväntningar, men de kom tack och lov helt på skam. Skönt.

ååååå, är det sant?

Det kanske verkligen blir av nu. Jag har inte ens vågat hoppas att det kommer gå vägen, och det är verkligen för tidigt att ropa hej, men det ser bra ut. Men det finns fortfarande mycket att hålla tummarna för. Men det vore så kul!