det är påsk på jorden

Halleluja. Han är uppstånden!

Här kommer en lång uppdatering på vad som händer i prästflickans liv. Jag beklagar att det skrivs så lite just nu. Men detta kanske kan ge en liten fingervisning om varför...

Kyrkigt:
Igår natt ledde jag påsknattsmässan för första gången här i församlingen. Den har varit min numera pensionerade kollegas domän i hur många år som helst. Det säger sig själv att det inte var utan bävan som jag började peta i ordningen. Men efter många turer och riva-sig-i-håret-av-funderingar-stunder blev ordningen klar, och det fungerade! Gudstjänsten blev hur bra som helst. *pust*

Lekkyrkan är på gång. På tisdag börjar den uppföras, vilket innebär att den bör vara klar om drygt två veckor, inshallah. Invigning är planerad till söndag 6 juni, välkomna! Vi har redan fem studiebesök inbokade eller i väntan på bokning :) Facebook-sidan för den lanseras så snart kyrkan är klar. Är det för övrigt någon som har ett bra namnförslag? Önskemål: helgonnamn (det är ju en "riktig" kyrka!), någon som har med barn att göra, gärna kvinna, och ihågkombart (så att den inte blir "den där barnkyrkan", utan kommer bli omnämnd i enlighet med namnet). Alla bra förslag är varmt välkomna!

Familjigt: Barnet, som var bra litet när den här bloggen inleddes, kan nu läsa och cykla och begick kyrkokörspremiär idag. Jisses. Är det för övrigt någon mer än jag som tycker att det blir lite olustigt när barnkörer sjunger "Steg för steg vi rör oss framåt. Intar landet bit för bit. Vapnet i vår hand är bönen. Fästen bryts allt mera ned och ned och ned." eller är jag överkänslig?

Internationellt: Jag åker till Tyskland om tre dagar. Om en månad och tre dagar åker jag till New York, Boston och Nashville (sistnämnda på stipendium från stiftet. Jag ska gå på predikofestival! Hur spännande som helst), och om två månader och 22 dagar åker jag till Atlanta och Florida. Japp, det är ett sådant år och en sådan vår.

Internet-igt: Nya favoritbloggar: The Sassy Curmudgeon och Dirty Sexy Ministry. Rekommenderas varmt!

Inköp: Idag beställde jag för övrigt en i-pad.

citat mm

Maken: "Jag förstår mig inte på funk, men å andra sidan gillar jag verkligen belysningen i Folkets Park!"
Jahapp.

Julen i lösryckta ord: klappinslagningsmaraton, pepparkaksbaptisterium, midnattsmässemys, julklappsjackpot, julkrubbeinvasion, sistaminutenshopping, tövädersfrustration, stillsamhet och kusinkramkalas. Och en massa annat. Men mest av allt: Jesus.

36 år är längre än jag har funnits

Igår sade vi farväl till käraste kollegan T. Efter 36 år i församlingen går han i pension. Det är ingen större hemlighet att det finns de som trodde att han aldrig skulle gå. Inte heller är det en hemlighet att vi kommer att sakna honom svårt.

När jag kom till min församling för lite mer än tre år sedan var T den som bäst lärde mig hur gudstjänsten firas här. Vi insåg snabbt att vi tänkte lika om mycket, och att vi delade en kärlek till liturgin. Vi möttes över många gränser, jag och T, och vi fick snart kommentarer om hur väl vi verkade arbeta ihop.

Emellanåt när jag mötte kollegor från andra församlingar och de fick veta var jag jobbade, frågade de hur det gick att arbeta med T. Jag blev förvånad. De var nästan morbidt lyckliga över att få dela med sig av rykten om åsikter i ämbetsfrågan. Och jag förklarade att det hade jag aldrig märkt något av.

Däremot har jag märkt hur vänskap och kollegial respekt, humor och värme får människor att mötas. Hur ålder inte behöver medföra stagnation, hur en viss konservatism inte behöver betyda enögdhet. Det är klart att vi inte var eniga alltid, men vi kunde alltid tala om det som vi inte kunde enas om, vi kunde alltid komma överens om att inte vara överens.
Ts erfarenhet och skärpa och glädje kommer saknas mycket, både bland oss som gladeligen kallar oss hans kollegor och bland församlingsborna.

Jag vet inte om du läser den här bloggen, T, men om du gör det - puss på dig, och tack för allt du lärt mig!

...och till alla människor en god vilja

Karl-Bertil. Ni vet, den rödhårige rättskaffens ynglingen. Han skulle jag vilja ha fler av.
Så här i superstressade advents- och jultider, när vi trots alla våra goda intentioner knappt orkar vara ens hövliga mot varandra, skulle det vara så skönt med en som är rakt igenom godhjärtad, stresstålig och uppriktig.
Men sådana är vi inte, sådär till mans och kvinns. Vi är jäktade och halvärliga och lite småelaka, och aldrig blir det tydligare än i kontrasten med julens evangelium. Men det är aldrig för sent att ändra sig.

Så kära vänner. Alla ni som sliter med julkrubbevisningar, lussebak, betygssättande, klappjagande och allt vad det nu kan vara som gör just era dagar hysteriska - minns att tomten kommer till den som är snäll. Var lite extra tålmodig med den där andres misstag, håll tillbaka den där kommentaren som i vanliga fall skulle ha glidit av, men nu sårar, bjud till lite extra i kommunikationen med dem runt omkring dig.

En god vilja åt alla. Om jag inte kan få en Karl-Bertil till varje arbetsplats, kan jag väl i alla fall få en Tyko som bevisar att man kan ändra sig, eller en öm moder som är den som påminner oss om att allt det här, det gör vi till minne av Kristi födelse.

no void

Jesus.
When you stepped out of that grave, you stepped into my life.
When you left the void of death, you came to fill mine.
When that heavy stone was rolled away, I could stand up straight.

I have so much to thank you for.
Today, I thank you for taking away the emptiness.

på med kyrkskorna igen...

Efter fyra veckor med läger och nästan fem veckors semester, har jag nu sparkat av mig flip-flopsen och satt på de respektabla kyrkoskorna igen. Tillbaka på jobbet.

Det finns en sådan kluvenhet i det.

Jag älskar mitt jobb. Faktum är att längre ledighet skaver lite grann, det blir lite tråkigt, känns lite onyttigt liksom. På jobbet får jag göra vad jag är allra bäst på, det jag är kallad till. Jag får möta människor i glädje och sorg, jag får celebrera nattvard, döpa barn och predika ordet. Jag får stå i församlingens tjänst på tusen olika sätt, vare sig det handlar om att dekorera affischer för sopplunchen, skriva texter för Barnens gudstjänst eller samordna lekkyrkobygget. Det är härligt intensivt och varierande.

Och samtidigt är det nu tillbaka i lunken. Tillbaka i "träffa-dottern-två-timmar-om-dagen-lunken" (om ens det). Slut på långsamt strövande på stan, hand i hand. Slut på ljumma och oansvarigt långa kvällar. Slut på att sova till halv tio varje morgon.
Slut på längre resor, både spontana och planerade.

Mm, kluvet. Tur att jag får båda, om än uppdelat över ett helt år. Nu ska jag iväg och träffa föräldrar och bebisar på Öppet hus! Vilket privilegium!

ibland så är det besvärligt...och ibland så lätt!

En av mina absolut närmaste vänner är här och jobbar med mig just nu. Det är helt underbart. Vi jobbar superbra ihop, har roligt och är kreativa. Det är sådana här tider som får en att speciellt tacka Herren för Internet (som hjälpte oss lära känna varandra och hålla kontakten) och ändå irriterad på de avstånd som finns i vanliga fall. Så himla onödigt att ha de närmaste långt borta! Och så vansinnigt skönt att det fysiska avståndet inte på något sätt innebär ett andligt eller mentalt avstånd.
Så, vänner i Stockholm, Tyskland, Danmark, USA och en massa andra ställen...ni lever nära mig i mitt hjärta!

tre favoriter

Just nu är dessa tre mina absoluta favoriter (ej i nummerordning) vad gäller utövandet av mitt kall:

* att döpa konfirmander i sjöar (och gärna med mullrande åska i fjärran)
* att dela ut nattvarden till barn (och med vilket allvar de tar emot!)
* att ta emot bikt och ge avlösning (att se tyngden lyftas av är så starkt!)

Och nej, det är ingen tillfällighet att alla tre är sakrament (bikten också, efter idag är jag ganska så övertygad).
Det är någonting med detta handlande, denna kontakt med människor och Gud, som är så omedelbar, så mäktig, så helig. Det är för sådant här som jag är präst.

blood is thicker than water. but without water, there is nothing.

There is family, and then there's family.
Sometimes family are people that one is related to. Blood ties, legal ties.
Other times, family is people that have grown close, that are as important as the others, or even more so. People who you can count on. People who will always be there.
And sometimes they're combined.
I have been blessed with all three kinds: I have blood relations that are close, I have friends that have become family emotionally, and formal family members that are not related to me. Yeah, it's a mess, but a good mess. Because at the center of the jumble, there is love.

In the end, love matters so much more than any shared genes. Love is what makes a family. Love, and only love.

uh-huh

Semi-sjuka modern vänder sig till dottern efter middagen: Har du ätit semla idag, S?
Dottern: Nää.
S-s modern till maken: Har du då?
Maken: Nej, tyvärr.
S-s modern: Det har jag...men nog borde vi äta semlor idag? Det är ju ändå fettisdagen...
Maken och dottern: Mmm.
S-s modern: Men då måste man ju troligen ta sig till 7-11...*suckar lite trött, och väntar på chevalerskt erbjudande*
Maken till dottern: Kan inte du gå och köpa semlor?
Dottern: Ja! Om jag får ta med mig en stol.
S-s modern: Eh...javisst. *ler åt sin knasiga dotter*

Dottern börjar kånka stolen (stor vit karmstol) tvärs över köket. Under tiden säger s-s modern: Fast jag har inte pengar på mitt kort.
Maken: Näää, inte jag heller.
S-s modern: *suckar* Jaha, ja, då blir det väl inga semlor.

Vänder sig om, och där står en glädjestrålande femåring med ett konditoripaket i famnen. Med semlor i. Mamma ordentligt lurad, dotter minst lika nöjd. Oh ve, vad ska det bli av detta lilla lögnaktiga barn?

Och semlorna var goda.

stockholmare

Vi hade ett familjeråd. Maken och jag pratade om ekonomin, ur synvinkeln "Hur mycket semester akn vi unna oss?", dottern stod på huvudet i soffan. Sedan försökte vi bestämma oss för var vi skulle åka. Nordtyskland? Danmark? Kortskidsemester i Halland? Eller, som vanligt, Stockholm?
Dottern skanderade, fortfarande huvudståendes: "Stockholm, Stockholm, Stockholm!" Hon är ju trots allt en tvättäkta 08-a.
Efter mycket dividerande blev det Stockholm och vännerna här. Som vanligt under sportlovet. Och väl här är det så skönt!

Detta måste vara världens vackraste stad.
Och dessa vänner är så nära familj det går (och när barnen gifter sig blir vi släkt på riktigt, moahahaha!).

Idag: Skansen, och födelsedagsfirande av maken. Hurra, hurra, hurra!

globetrotter

Idag kommer lilla lillasyster hem från sin fyramånadersresa runt världen. Hon har besökt Thailand, Indonesien, Mexiko och USA och lärt känna precis hur mycket folk som helst.
Hon åkte själv - hur modigt är inte det! Men jag tror inte att hon har varit ensam särskilt många timmar under resans gång. Hennes facebooksida är full med nya vänskaper, och än talas det om dykning på Koh Tao, än om sufande på Giliöarna.

Min lilla lillasyster. Hon som en gång tyckte att charter till Cypern var höjden av resa, är nu en riktig backpacker, en globetrotter. Härligt! Nu ska jag bara nästla mig med nästa gång hon åker...*ler*

a love that does not rust

Tonight, I and the husband went to see U23D.
I have been a U2-fan since my late teens, and this love does not rust. Granted, I am not a fanatic anymore, but I still think they are great.

This concert movie, filmed in Buenos Aires, was, as the title suggests, filmed in digital 3D. Sometimes, I wanted to ask the chick in front of me to take down her hands, only to realize the second after that the chick in question was really an Argentinian girl at the concert. Or when Bono reached out towards us, and it felt like his hand was only inches away. Very, very cool.

We wore silly 3D-glasses, though they are no longer the flimsy cardboard things I remember from when I was a kid. This is how cool (hihi) the husband looked:


He's trying for the The Fly-look. Succeeding? Well...

Anyway, one of the things I really respect and love about U2 is their continued consciousness. Some people laugh at Bono's travels, projects and hanging out with presidents. I know his hobbies have caused dissent in the band, but they go on in spite of disagreeing sometimes. And in the meantime, they actually help people. They actually make an impact, an effort. And that makes it possible for them to still sing Sunday, Bloody Sunday (but make it about the Middle East instead of Northern Ireland), or to have the Declaration of Human Rights recited during a concert, and still be believable.

Enough with the raving. They are a really cool band, the movie is really cool. Go see!

pilgrimage to friendship (and some Luther sites)

I'm back. Back in rainy, grey Malmö, back in insanely busy work days, back in the warmth of family.
Yeah, I've only been gone for five days, but still.

The trip to Lutherstadt Eisleben was fantastic. I have confirmed friendship, and made new friends. That kind of friends that will last, the ones you feel an immediate connection to. Life timers.
So we've talked, and talked, and talked, and... And in between the talking we've climbed bell towers (I LIKE bell towers :), looked at 16th century books, had a lot of good food (and a lot of good, and not so good, wine), touched relics, enjoyed standing in Luther's last pulpit, discussed sacramental theology (oh, wait, that must count as talking), played silly games, taken long walks with and without baby, zipped through Lutherstadt Wittenberg, laughed a lot, worshipped, cracked walnuts, and generally gotten to know each other very well. And now I miss them.

Oh well. It's not that far. Here are some pics.


Lutherstadt Eisleben, seen from the tower of Petri Pauli kirche.


The Luther statue in Wittenberg (or one of them). Actually payed for, and commissioned, by the people of Eisleben. To make a long story short, they're still upset, but got a nicer statue in the bargain.


The door with the theses. Not the original, if anyone should be in doubt.


S:t Nicolaus jawbone (parts of it). Or at least so it is said. I've touched Santa's chin!



Children's worship service at S:t Anne, the neighboring parish in Eisleben. Look at the palmtrees in the pulpit. And people claim I'm kitschy...?

(and..um...yeah...we went to Wittenberg instead of Eisenach....I kind of overslept, and thus opted for the shorter trip...)

gladdag

Idag (eh...igår) har varit en gladdag!
Mycket städande och fixande, förvisso, men ändå.

Jag var på gudstjänst i Lunds domkyrka tillsammans med massor av kollegor, både män och kvinnor, och fick njuta av känslan av att "bara" vara glad över att få vara präst. Det här jubiléet har omgärdats av så mycket tankar och funderingar runt samvetsklausuler och oförrätter åt alla möjliga håll, att det har varit svårt att känna den där riktiga glädjen. Men idag var den här. Biskop Christina predikade om hur beslutet faktiskt hade frigjort både män och kvinnor, och biskop Antje celebrerade. Många andra tjänstgjorde, som sig bör i en ordentlig katedralsfestmässa, och både manliga och kvinnliga röster hördes. Hela gudstjänsten kanske inte var riktigt i min smak (ja, jag erkänner, jag har svårt för dans i gudstjänst), men inte en sekund ångrade jag att jag hade slängt på mig kaftanen och åkt dit.

Och nu i kväll kom en bunt av mina vänner hit, mest för att fira min födelsedag, men även lite grann för att fira nämnda jubileum. Det blev en härlig blandning med "gamla" vänner som alltid varit med och nyare bekantskaper som jag gärna ser mer av i mitt liv. En och annan saknades också, som alltid, men många skratt och lite allvar fyllde kvällen bra.

Och dagens hjälte är maken som inte bara skruvade upp skåpen som skrotat i vardagsrummet i månader, utan även bakade bröd, passade barn (inte bara vårt eget utan även hennes kusin), skurade, dammsugade, plockade och gömde undan. Vilken man.

34

I woke up from the singing. My family burst into the bedroom at 6.30, bearing gifts (two books and a packet of Jesus band-aids), chocolate cake and coffee (didn't drink very much of that).
After they had left (yes, I did thank them!), I went back to sleep.
Then at nine I had breakfast with a friend, and then did some pretty boring shopping (tights and other necessities).

At noon, birthday lunch with another friend and some strolling around town. A close friend called from abroad to sing to me, which put a smile on my face for an hour or so.
And at 3.30 my mom and I went to a shoestore to buy me a pair of boots. Yes, they are black. But they have nice high-ish heels.

When I got home, my family gave me another gift (l'Eau par Kenzo), and then husband announced he was taking me out for dinner and the movies. Daughters favourite babysitter arrived, and we went out.

We had tapas and saw Mamma Mia, which was a visual and musical fiesta (though the acting was kind of poor, and the story laughable...but who cares?).

Yes. A very good birthday indeed!

superwomen

This is a shout-out to some very, very cool women in my life:

My mother. So strong, and so frail at the same time. And my number one rolemodel in more ways than I can count.
My oldest sister, who really is making an effort, and who, in spite of setbacks and weird stuff happening, makes lots of progress all the time. Respect, sister, you will make it!
My youngest sister, who is about to go on a five month trip around the world, on her own! You are so brave, sis, I admire you!
My sister-in-law, who makes the effort to cheer up her looney sister-in-law by caring and sending the sweetest card ever. Thank you, thank you, thank you!
My sister in spirit, J. Because you have a heart that is so much warmer than your tongue is sharp, and we who know you know how awesome that is!
My confidante, and sister in vocation, K. For being there, listening and caring. And for all our evil laughs and superior sniggers!
My dear, dear friend and co-worker A. For being a fabulous listener, wise beyond years, and supremely dirty-minded.

There are many, many more. I am blessed with many sisters, many mothers and friends. Foremost among those not mentioned before are, as I have said many times earlier, those amazing women in the Young Clergy Women Project. You mean so much to me. Love and blessings!

visdom av det lite krassare slaget

Alla behöver en god sanningssägare i sin närhet. Helst en sådan med ett jättestort hjärta och massor av empati. Jag har förmånen att känna flera sådana, och en av dem, vår fantastiska expeditionshäxa (självbetitlad) själavårdade den ledsna prästflickan igår. Många kloka saker sades, de flesta sådana jag behåller för mig själv. Men den här visdomen vill jag dela med mig av:

Man tror att man dör av så mycket, men det är bara döden man dör av.

Så är det ju.

Och för övrigt, tack så väldigt, väldigt mycket för all värme och glada tillrop, och även för alla medhållande ord. Det känns gott att veta att jag inte är ensam, och att det trots detta finns massor att glädja sig åt. Tack.

allergier schmallergier

Jag gillar mina katter. Åtminstone när de inte river på soffan, kräks upp hårbollar, gnäll-jamar hela kvällar, kissar utanför lådan, hårar ner min kaftan, går i vägen... Jo, jag gillar dem faktiskt, men om det finns en enda sak som är riktigt irriterande och jobbigt med dem, är att de får massor med nära vänner att må dåligt. Det är som om jag och maken och dottern allihopa har en förmåga att dra till oss vänner som inte tål katter. Och på det sättet kompliceras genast umgänget ordentligt. Man måste hitta andra ställen att bo till vänner på besök, kan inte bjuda över folk hur som helst... Störigt, och dumt. Och det finns absolut ingenting att göra åt det (inget jag är beredd att göra i alla fall, avlivning/bortskänkning är inte riktigt aktuellt).

re-evaluation

The thing is, the older I get, the less sure I am of myself, of the world and just about everyone else.
I re-evaluate the whole time. Sometimes it is about myself. I discover new things, I make gruesome mistakes, I hurt and get hurt. And in the process I understand humanity a tiny little bit more for every stumble and every wrong. I get less inclined to judge others. The bliss of age, someone might say, while I would put it down to simple identification. If I err in a certain way, I will be less judgmental if someone else does it too. Or at least that is how it works most of the time.

Other times I re-evaluate my world view, other times people I meet or know of. And sometimes I re-evaluate God and faith.

God can stand this my scrutiny, of that I am sure. Probably the hardest thing of all this constant processing is the re-evaluation of relationships, both professional and personal. And at the same time - if I did not choose my husband again and again, would I not be a bad wife? So I choose. At times the answers are not as easy as I would like them to be, other times they're already there when I start thinking. But I do it. I choose. And for now, since I cannot say anything of what tomorrow brings, this is the life I choose. Not because there are no other options, but because this is the life where I love and am loved, need and am needed.

Let tomorrow worry about tomorrow. Today I choose here and now.

Re-evaluation done. For now.