Jag bor på Möllevången i Malmö. Det gör jag för att många av mina vänner bor här, för att jag uppskattar blandningen av människor, för att jag tycker om den anda av grannsämja som råder här, för att jag gillar de galna små affärerna och torghandeln, för att Folkets park ligger runt hörnet, för att det känns lite som semester varje dag.
Men på sistone har jag emellanåt känt mig ganska ovälkommen.
Det är nämligen så att jag och min familj bor i bostadsrätt. Vi köpte vår lägenhet. Vår förening är en där vi har föreningsmöte på gården, där alla hjälper till med städningen, där man hälsar glatt på varandra och lånar krossade tomater från grannen. Vi äger vårt hus tillsammans, och varje Möllevångsfestival har vi öppnat vår gård eftersom vi gillar att göra saker tillsammans.
Säg mig, varför är detta fel och förkastligt?
Möllevångsgruppen har valt att lägga ner Möllevångsfestivalen, som ju faktiskt var en härlig festival som kom alla boende till godo, för att istället fokusera på kampen mot gentrifieringen av Möllan. Det vill säga kampen mot bostadsrätterna. Och jag är den första att hålla med om att det bör byggas fler hyresrätter. Unga människor måste få chansen att flytta hemifrån, andra som föredrar den boendeformen måste kunna välja det utan att behöva stå i kö i tio år. Men när folk på allvar, som på Möllevångsgruppens förslagsplank i somras, föreslår att man ska skräpa ner så mycket som möjligt här i min älskade stadsdel, för att ingen ska vilja köpa en bostadsrätt här, då är det något som känns väldigt, väldigt snett.
Hur kommer det sig att det är mer "rätt" att bo i en hyresrätt hos en privat hyresvärd, än i ett hus som ägs tillsammans av de boende?
Jag är helt övertygad om att ett område fungerar bäst när det är en blandning av boendeformer. Kollektiv i lägenheter, hyresrätter OCH bostadsrätter. Mångfald är fruktbart även i detta. Sluta att demonisera oss som råkat (ja, för hade det funnits en hyresrätt just här så kanske vi hade valt att bo så istället) bosätta oss i bostadsrätt och har fräckheten att vara rätt nöjda med det. Det viktiga är väl ändå att vi tillsammans värnar om att Möllevången ska fortsätta vara den pärla av integration, närhet och värme som området ändå är?
Morr.
Visar inlägg med etikett gnäll. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett gnäll. Visa alla inlägg
2010-10-17
2010-07-15
Ingen rök utan eld
Jag har en mycket besvärlig näsa. Den blir snuvig och rinnig av ingen anledning alls, och av vilken anledning som helst. Det är, som ni säkert förstår, rätt besvärligt ibland.
Två säkert är mer bensäkra igångsättare än andra: ett slag på näsan eller cigarettrök.
Långsamt har till och med min dotter lärt sig att mammas näsa är oberörbar. En lite för entusiastisk näsgnugg resulterar omedelbart i häftiga nysningar. Som inte upphör förrän ett dygn senare. Inte konstanta nysningar, utan tre-fyra i taget var femte minut. Det kanske låter komiskt, det har skrattats en del åt mina nysningar och snytningar, men tro mig, det är all annat än kul.
Nå. Slag går i allmänhet att undvika, men cigarettrök är totalt hopplöst.
Kära rökande vänner. Jag vet att många av er känner er förföljda. Men ni kan välja när ni tänder cigaretten. Står ni på en busshållplats, snälla gå iväg en bit. Står ni i bankomatkön, snälla vänta tills ni är klara. Er njutning förstör, med lite otur, hela min dag.
Jag hurrade när rökförbudet på restaurangerna infördes. Men det har också inneburit att jag aldrig kan sitta på uteserveringar mer. Busshållplatser är ofta en ren pina. Och nästan det allra tristaste är att rökare i allmänhet (naturligtvis gäller detta inte just dig) blir störtsura så fort jag ber dem gå lite åt sidan. Uppenbarligen är det deras rättighet att röka oavsett sällskap eller vilka konsekvenser deras njutning får för andra. Och vet ni? Det blir bara värre. Det går inte att gå på stan utan att passera igenom dussintals rökmoln. Det röks mer här än i något land jag rest till de senaste åren.
Så snälla rökande vän. Tänk på var du tänder din cigarett. Personen bakom dig kanske är jag, eller ännu värre, en astmatiker eller en annan person med andningssvårigheter. Din cigg förstör så mycket mer än bara dina lungor.
Två säkert är mer bensäkra igångsättare än andra: ett slag på näsan eller cigarettrök.
Långsamt har till och med min dotter lärt sig att mammas näsa är oberörbar. En lite för entusiastisk näsgnugg resulterar omedelbart i häftiga nysningar. Som inte upphör förrän ett dygn senare. Inte konstanta nysningar, utan tre-fyra i taget var femte minut. Det kanske låter komiskt, det har skrattats en del åt mina nysningar och snytningar, men tro mig, det är all annat än kul.
Nå. Slag går i allmänhet att undvika, men cigarettrök är totalt hopplöst.
Kära rökande vänner. Jag vet att många av er känner er förföljda. Men ni kan välja när ni tänder cigaretten. Står ni på en busshållplats, snälla gå iväg en bit. Står ni i bankomatkön, snälla vänta tills ni är klara. Er njutning förstör, med lite otur, hela min dag.
Jag hurrade när rökförbudet på restaurangerna infördes. Men det har också inneburit att jag aldrig kan sitta på uteserveringar mer. Busshållplatser är ofta en ren pina. Och nästan det allra tristaste är att rökare i allmänhet (naturligtvis gäller detta inte just dig) blir störtsura så fort jag ber dem gå lite åt sidan. Uppenbarligen är det deras rättighet att röka oavsett sällskap eller vilka konsekvenser deras njutning får för andra. Och vet ni? Det blir bara värre. Det går inte att gå på stan utan att passera igenom dussintals rökmoln. Det röks mer här än i något land jag rest till de senaste åren.
Så snälla rökande vän. Tänk på var du tänder din cigarett. Personen bakom dig kanske är jag, eller ännu värre, en astmatiker eller en annan person med andningssvårigheter. Din cigg förstör så mycket mer än bara dina lungor.
2010-03-08
ett kärleksbrev till skånetrafiken...
...skulle jag vilja skriva. Men Skånetrafiken är svår att älska.
Varför? För att...
...det aldrig någonsin går att lita på att bussarna kommer i tid. Faktum är att när det händer är det en positiv överraskning. Här om veckan var 4:an 45 minuter försenad. 45! Och då var det inte ens snöstorm.
...betalningssystemet är vansinnigt. Jag förstår att det är obehagligt att hantera kontanter eftersom det finns en massa idioter som gärna stjäl dem, men nog måste det finnas en bättre lösning än att ta bort kontantmöjligheten på helger och kvällar? Vad ska turisterna göra? När dessutom serviceställena på Gustav Adolfs torg och Södervärn är stängda på söndagar blir det extra idiotiskt. Lösningen att man kan köpa extrakort på 7-11 mfl är miljömässigt urbota korkad.
...Malmös busschafförer är legendariskt otrevliga. Jag kan tänka mig att de möter en och annan otrevlig resenär också, men faktum är att det är ett serviceyrke. Seeeeeerviiiiice. Sug på det ordet. Det innebär inte att argumentera i flera minuter med en resenär om hon tryckte på stoppknappen eller inte. För övrigt gjorde hon det.
...bussarna så ofta är trasiga. Ibland kan inte bakdörrarna stängas, det är mer regel än undantag att stoppknapparna inte funkar, ofta behöver man inte betala eftersom automaterna inte fungerar. Detta hänger säkert ihop med såväl punkt 1 och 3.
Så, kära Skånetrafiken. Jag gillar kollektivtrafik. Jag tycker att alla borde åka kollektivt, men som det sköts just nu kan jag inte med bästa vilja i världen rekommendera någon att kliva på Malmös bussar. Gör om. Gör bättre.
Varför? För att...
...det aldrig någonsin går att lita på att bussarna kommer i tid. Faktum är att när det händer är det en positiv överraskning. Här om veckan var 4:an 45 minuter försenad. 45! Och då var det inte ens snöstorm.
...betalningssystemet är vansinnigt. Jag förstår att det är obehagligt att hantera kontanter eftersom det finns en massa idioter som gärna stjäl dem, men nog måste det finnas en bättre lösning än att ta bort kontantmöjligheten på helger och kvällar? Vad ska turisterna göra? När dessutom serviceställena på Gustav Adolfs torg och Södervärn är stängda på söndagar blir det extra idiotiskt. Lösningen att man kan köpa extrakort på 7-11 mfl är miljömässigt urbota korkad.
...Malmös busschafförer är legendariskt otrevliga. Jag kan tänka mig att de möter en och annan otrevlig resenär också, men faktum är att det är ett serviceyrke. Seeeeeerviiiiice. Sug på det ordet. Det innebär inte att argumentera i flera minuter med en resenär om hon tryckte på stoppknappen eller inte. För övrigt gjorde hon det.
...bussarna så ofta är trasiga. Ibland kan inte bakdörrarna stängas, det är mer regel än undantag att stoppknapparna inte funkar, ofta behöver man inte betala eftersom automaterna inte fungerar. Detta hänger säkert ihop med såväl punkt 1 och 3.
Så, kära Skånetrafiken. Jag gillar kollektivtrafik. Jag tycker att alla borde åka kollektivt, men som det sköts just nu kan jag inte med bästa vilja i världen rekommendera någon att kliva på Malmös bussar. Gör om. Gör bättre.
2010-02-09
avundsjuka är så klädsamt
En av mina konfirmander är i Thailand i flera månader.
En av mina vänner kom just hem från Egypten, en annan är på Kanarieöarna just nu.
Facebook uppdaterar mig obarmhärtigt med bilder och kommentarer, jublande statusuppdateringar och förnöjda suckar.
Och jag tittar ut på snön. Mina skor har hål som släpper in vätan. På morgonen är det kallt och jag vill inte gå upp. Och jag drömmer om sommaren.
Avundsjuka. Visst är det klädsamt? Men snart är våren här. Snälla Gud, snart?
En av mina vänner kom just hem från Egypten, en annan är på Kanarieöarna just nu.
Facebook uppdaterar mig obarmhärtigt med bilder och kommentarer, jublande statusuppdateringar och förnöjda suckar.
Och jag tittar ut på snön. Mina skor har hål som släpper in vätan. På morgonen är det kallt och jag vill inte gå upp. Och jag drömmer om sommaren.
Avundsjuka. Visst är det klädsamt? Men snart är våren här. Snälla Gud, snart?
2009-12-17
om att örfila ett barn
Sorry, Roland och alla de hundratals pensionärer som slutit upp bakom dig. Det är fel att slå folk. Ja, jag säger slå, för det är precis det som hände. Det låter ju lindrigare att "örfila" men du har använt våld mot ett barn, Roland. Det är fel.
Jag tror inte att det finns någon som inte fattar att man kan mista besinningen någon gång. Men om det ska vara ok, var dras gränsen då? Att liksom råka klippa till ungen med knytnäven? Eller paraplyet? Eller brännbollsträt som bara råkade finnas där?
Fel. Fel, fel fel. Och jag tror att du vet det, Roland. Vad jag verkligen stör mig på är din fanclub som ordnar tältmöte utanför rätten.
Jag förstår också att många äldre är jättefrustrerade över vandaliserande ungdomar och högljuddhet och brist på respekt och allt vad det kan vara. Men inte 17 är våld en särskilt bra metod att få dem att sluta, eller hur? Vad händer om de slår tillbaka? Om de är riktiga ligister som inte backar för att ge en gubbe stryk? Då svarar de dessvärre bara med samma mynt, Roland, och den som leken ger får leken tåla. Nej, lägg ner det där. Slå på en sandsäck istället eller knyt näven i fickan och försök lära känna ungdomarna istället. Då kommer de lyssna på dig.
Jag tror inte att det finns någon som inte fattar att man kan mista besinningen någon gång. Men om det ska vara ok, var dras gränsen då? Att liksom råka klippa till ungen med knytnäven? Eller paraplyet? Eller brännbollsträt som bara råkade finnas där?
Fel. Fel, fel fel. Och jag tror att du vet det, Roland. Vad jag verkligen stör mig på är din fanclub som ordnar tältmöte utanför rätten.
Jag förstår också att många äldre är jättefrustrerade över vandaliserande ungdomar och högljuddhet och brist på respekt och allt vad det kan vara. Men inte 17 är våld en särskilt bra metod att få dem att sluta, eller hur? Vad händer om de slår tillbaka? Om de är riktiga ligister som inte backar för att ge en gubbe stryk? Då svarar de dessvärre bara med samma mynt, Roland, och den som leken ger får leken tåla. Nej, lägg ner det där. Slå på en sandsäck istället eller knyt näven i fickan och försök lära känna ungdomarna istället. Då kommer de lyssna på dig.
2009-11-27
vi är lite mer verkliga än dom
Igår var jag på präst- och diakonmöte i Lund. Förmiddagen ägnades åt föreläsningar och eftermiddagen åt val till domkapitlet. Som vanligt var det väldigt roligt att träffa folk jag inte har pratat med på länge.
Föreläsarna var två: Mikael Hansson, som har sysslat med Internet och kyrka i mer än tio år, samt en kille från Kairos Future. Titeln på dagen var något i stil med Vad säger vi till Internet? Märk väl: Vad säger vi till Internet.
Det sades en hel del kloka saker, och visst är det så att en hel del av de som befann sig där inte är några större Internetanvändare, men ändå - Internet, och de som är "där" är några andra än vi som jobbar i kyrkan. Det är undertonen. Och med den följer en skepsis, mer eller mindre maskerad, mot "ytliga" bloggar, och "nätmobbing" och "verklighetsflykt" och "tidsfördriv" osv osv, som kom fram i såväl panelsamtal som i frågor. Suck.
Som om inte Internet utgörs av oss som är där.
Som om man inte möter människor där likaväl som på gatan.
Som om ett ansiktslöst möte på en chat är mer yta än ett i klädbutiken.
Mitt första blogginlägg var 2005-11-08. Jag var verkligen inte ens i närheten av först i min umgängeskrets. Och ända talar man i kyrkan om bloggosfären som "en trend", och tendensen är ofta att man inte ska ägna sig åt det man uppfattar som trender. Men Internet är ingen fluga. Det är ännu en stig som vi vandrar på. Det är ännu ett sätt att mötas på, med alla de problem och glädjeämnen som vilket möte människor emellan som helst.
Och framförallt - Internet är inte overkligt, är inte en annan verklighet. Det är helt enkelt ännu ett sätt att ta Ordet till människorna, och var det inte det vi skulle göra? Var det inte mitt ibland dem vi skulle vara?
Jag vet att jag predikar till kören här. Vi som är här på det här torget har ju fattat att vi är här för att vi måste. Så då är frågan - är vi en del av "vi i kyrkan" eller är vi "dom på Internet"?
Föreläsarna var två: Mikael Hansson, som har sysslat med Internet och kyrka i mer än tio år, samt en kille från Kairos Future. Titeln på dagen var något i stil med Vad säger vi till Internet? Märk väl: Vad säger vi till Internet.
Det sades en hel del kloka saker, och visst är det så att en hel del av de som befann sig där inte är några större Internetanvändare, men ändå - Internet, och de som är "där" är några andra än vi som jobbar i kyrkan. Det är undertonen. Och med den följer en skepsis, mer eller mindre maskerad, mot "ytliga" bloggar, och "nätmobbing" och "verklighetsflykt" och "tidsfördriv" osv osv, som kom fram i såväl panelsamtal som i frågor. Suck.
Som om inte Internet utgörs av oss som är där.
Som om man inte möter människor där likaväl som på gatan.
Som om ett ansiktslöst möte på en chat är mer yta än ett i klädbutiken.
Mitt första blogginlägg var 2005-11-08. Jag var verkligen inte ens i närheten av först i min umgängeskrets. Och ända talar man i kyrkan om bloggosfären som "en trend", och tendensen är ofta att man inte ska ägna sig åt det man uppfattar som trender. Men Internet är ingen fluga. Det är ännu en stig som vi vandrar på. Det är ännu ett sätt att mötas på, med alla de problem och glädjeämnen som vilket möte människor emellan som helst.
Och framförallt - Internet är inte overkligt, är inte en annan verklighet. Det är helt enkelt ännu ett sätt att ta Ordet till människorna, och var det inte det vi skulle göra? Var det inte mitt ibland dem vi skulle vara?
Jag vet att jag predikar till kören här. Vi som är här på det här torget har ju fattat att vi är här för att vi måste. Så då är frågan - är vi en del av "vi i kyrkan" eller är vi "dom på Internet"?
2009-11-03
i ekumenikens namn?
Som vanligt talas det om ekumenik.
Inte för att någon verkligen är reellt intresserad av dialog. Jag har blivit cynisk. Det har hörts så ofta under mina snart tio år som präst, och långt mycket tidigare än så. Anledningen är som så ofta förr att påverka den inomkyrkliga debatten.
"Nej, så kan vi inte göra för då kommer de andra kyrkorna..."
Jag förstår längtan att hålla ihop med hela Guds folk, det gör jag verkligen. Naturligtvis borde vi vara en Ande och en själ, men inte ens lärjungarna lyckades med det någon längre tid.
Jag tycker inte att ekumenikargumentet håller i någon större utsträckning, och det gör jag av ett par olika anledningar:
1. Det är bara ekumenik med vissa kyrkor som gäller i debatten, framförallt den romersk-katolska, de ortodoxa samt Church of England. Det finns fler kyrkor, bland annat flera som faktiskt också, t.ex. godkänner kvinnliga präster och biskopar och viger homosexuella. ELCA tog beslutet bara för någon månad sedan.
2. Dessa kyrkor som "gälls", framförallt romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna, har generellt sett inte samma syn på frälsningsvägen, kyrklig organisation, ämbete och nattvard som vi har. Även om många av dess skillnader är möjliga att komma runt eller samtala om tycker jag att det är rätt märkligt att vi som en evangelisk-luthersk kyrka ska anpassa vår ordning och teologi efter dem.
3. Om vi alla alltid skulle vänta in varandra skulle Guds folk stå och stampa på samma fläck. Var går gränsen? Eller ska vi backa? Kanske upphäva 1958 års beslut, eftersom det finns syskonkyrkor i t.ex. de baltiska länderna som inte accepterar kvinnliga präster? Så länge vi har olika kyrkor får vi snällt ta och acceptera att vi kommer tycka och tro många olika saker.
4. Och en sista invändning (för den här gången?): Det är alltid vi som ska anpassa oss till dem, i retoriken. Inte förhör sig påven ängsligt om vad vi tycker om något han planerar? Nej, företrädarna för "de klassiska kyrkorna" (uppenbarligen gick tidsfristen för att få kalla sig klassisk ut någon gång före 1517) hör av sig och har åsikter om våra förändringar. Eventuellt. Men om vi ska vara helt ärliga är oron för deras upprördhet rätt obefogad. Vi är ju ändå inte en "riktig" kyrka, vad vi hittar på är rätt så oväsentligt.
Jag hårddrar detta lite. Men om vi är övertygade om ett besluts riktighet (och det är ju där skon verkligen klämmer, inte sant?) bör vi utan problem kunna leva med att det alltid kommer finnas folk som inte köper vår bedömning. Det kan ju inte hindra oss från att göra vad vi tror är rätt.
Inte för att någon verkligen är reellt intresserad av dialog. Jag har blivit cynisk. Det har hörts så ofta under mina snart tio år som präst, och långt mycket tidigare än så. Anledningen är som så ofta förr att påverka den inomkyrkliga debatten.
"Nej, så kan vi inte göra för då kommer de andra kyrkorna..."
Jag förstår längtan att hålla ihop med hela Guds folk, det gör jag verkligen. Naturligtvis borde vi vara en Ande och en själ, men inte ens lärjungarna lyckades med det någon längre tid.
Jag tycker inte att ekumenikargumentet håller i någon större utsträckning, och det gör jag av ett par olika anledningar:
1. Det är bara ekumenik med vissa kyrkor som gäller i debatten, framförallt den romersk-katolska, de ortodoxa samt Church of England. Det finns fler kyrkor, bland annat flera som faktiskt också, t.ex. godkänner kvinnliga präster och biskopar och viger homosexuella. ELCA tog beslutet bara för någon månad sedan.
2. Dessa kyrkor som "gälls", framförallt romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna, har generellt sett inte samma syn på frälsningsvägen, kyrklig organisation, ämbete och nattvard som vi har. Även om många av dess skillnader är möjliga att komma runt eller samtala om tycker jag att det är rätt märkligt att vi som en evangelisk-luthersk kyrka ska anpassa vår ordning och teologi efter dem.
3. Om vi alla alltid skulle vänta in varandra skulle Guds folk stå och stampa på samma fläck. Var går gränsen? Eller ska vi backa? Kanske upphäva 1958 års beslut, eftersom det finns syskonkyrkor i t.ex. de baltiska länderna som inte accepterar kvinnliga präster? Så länge vi har olika kyrkor får vi snällt ta och acceptera att vi kommer tycka och tro många olika saker.
4. Och en sista invändning (för den här gången?): Det är alltid vi som ska anpassa oss till dem, i retoriken. Inte förhör sig påven ängsligt om vad vi tycker om något han planerar? Nej, företrädarna för "de klassiska kyrkorna" (uppenbarligen gick tidsfristen för att få kalla sig klassisk ut någon gång före 1517) hör av sig och har åsikter om våra förändringar. Eventuellt. Men om vi ska vara helt ärliga är oron för deras upprördhet rätt obefogad. Vi är ju ändå inte en "riktig" kyrka, vad vi hittar på är rätt så oväsentligt.
Jag hårddrar detta lite. Men om vi är övertygade om ett besluts riktighet (och det är ju där skon verkligen klämmer, inte sant?) bör vi utan problem kunna leva med att det alltid kommer finnas folk som inte köper vår bedömning. Det kan ju inte hindra oss från att göra vad vi tror är rätt.
2009-09-19
verklighetens folk
"Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."
"Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands." (Båda citaten Göran Hägglund i DN 17/9)
Jag har en familj. Man och barn. Superheteronormativt. Vi jobbar, barnet går i skolan. Emellanåt sliter vi med att få ekonomin att gå ihop. Vi har inget medlemskap i något politiskt parti.
Mina föräldrar är skilda och jag är uppvuxen mest med min mamma, i en förort.
Det kan tyckas att jag är så mycket "Svensson" det går att bli. Och ändå tillhör jag uppenbarligen inte Görans "verklighetens folk".
För jag tycker att det är viktigt att bekämpa strukturella orättvisor. Jag gillar abstrakt konst. Emellanåt diskuterar vi politik eller filosofi eller vad det nu kan vara runt köksbordet, mellan samtalen om hur det går på jobbet och hur vi ska få tid för varandra.
Och grejen är - jag tror inte att vi är ensamma om det.
Men jag kan bara inte förstå att det ska vara fult att vilja förändra samhället till det bättre. Är det inte därför man blir politiker? Jag kan inte förstå vilka de här "verklighetens folk" är, och varför jag inte räknas? Lever inte jag i verkligheten, Göran? Tror du verkligen att det är stört omöjligt för vanliga människor att se både stort och smått, att engagera sig både i sina föräldrars väl och ve och i genusforskning, att koka spaghetti till ungarna samtidigt som man läser kulturbilagan?
Jag tror att det är det. Verkligheten är större än du tror, Göran, och bättre och roligare och hemskare och mer mångfacetterad än någonsin. Den är vacker och skrämmande. Och får den inte plats i ditt synfält tycker jag lite synd om dig. Ska vi ha sällskap till Moderna museet nästa gång? Vi kan diskutera hushållskassan där.
"Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands." (Båda citaten Göran Hägglund i DN 17/9)
Jag har en familj. Man och barn. Superheteronormativt. Vi jobbar, barnet går i skolan. Emellanåt sliter vi med att få ekonomin att gå ihop. Vi har inget medlemskap i något politiskt parti.
Mina föräldrar är skilda och jag är uppvuxen mest med min mamma, i en förort.
Det kan tyckas att jag är så mycket "Svensson" det går att bli. Och ändå tillhör jag uppenbarligen inte Görans "verklighetens folk".
För jag tycker att det är viktigt att bekämpa strukturella orättvisor. Jag gillar abstrakt konst. Emellanåt diskuterar vi politik eller filosofi eller vad det nu kan vara runt köksbordet, mellan samtalen om hur det går på jobbet och hur vi ska få tid för varandra.
Och grejen är - jag tror inte att vi är ensamma om det.
Men jag kan bara inte förstå att det ska vara fult att vilja förändra samhället till det bättre. Är det inte därför man blir politiker? Jag kan inte förstå vilka de här "verklighetens folk" är, och varför jag inte räknas? Lever inte jag i verkligheten, Göran? Tror du verkligen att det är stört omöjligt för vanliga människor att se både stort och smått, att engagera sig både i sina föräldrars väl och ve och i genusforskning, att koka spaghetti till ungarna samtidigt som man läser kulturbilagan?
Jag tror att det är det. Verkligheten är större än du tror, Göran, och bättre och roligare och hemskare och mer mångfacetterad än någonsin. Den är vacker och skrämmande. Och får den inte plats i ditt synfält tycker jag lite synd om dig. Ska vi ha sällskap till Moderna museet nästa gång? Vi kan diskutera hushållskassan där.
2009-09-13
nej tack!
Nej, jag vill inte testas. Nej tack.
Enda anledningen till att jag ser stressad ut, kära Dianetics-missionär, är för att ni är överallt där jag rör mig. Det går ju inte att ens ta en fika på stan utan att springa rakt in i ett av era bord!
Nej, jag är inte intresserad. Jag vill inte gå med i er sekt. Vill inte ta några stresstest som kan visa på hur mycket jag behöver besöka er lilla lokal i Arlöv. Nej tack, kära scientologer, det jag önskar mest är att ni ska sluta missionera. Då skulle min stressnivå gå ner avsevärt.
2009-08-18
på med kyrkskorna igen...
Efter fyra veckor med läger och nästan fem veckors semester, har jag nu sparkat av mig flip-flopsen och satt på de respektabla kyrkoskorna igen. Tillbaka på jobbet.
Det finns en sådan kluvenhet i det.
Jag älskar mitt jobb. Faktum är att längre ledighet skaver lite grann, det blir lite tråkigt, känns lite onyttigt liksom. På jobbet får jag göra vad jag är allra bäst på, det jag är kallad till. Jag får möta människor i glädje och sorg, jag får celebrera nattvard, döpa barn och predika ordet. Jag får stå i församlingens tjänst på tusen olika sätt, vare sig det handlar om att dekorera affischer för sopplunchen, skriva texter för Barnens gudstjänst eller samordna lekkyrkobygget. Det är härligt intensivt och varierande.
Och samtidigt är det nu tillbaka i lunken. Tillbaka i "träffa-dottern-två-timmar-om-dagen-lunken" (om ens det). Slut på långsamt strövande på stan, hand i hand. Slut på ljumma och oansvarigt långa kvällar. Slut på att sova till halv tio varje morgon.
Slut på längre resor, både spontana och planerade.
Mm, kluvet. Tur att jag får båda, om än uppdelat över ett helt år. Nu ska jag iväg och träffa föräldrar och bebisar på Öppet hus! Vilket privilegium!
Det finns en sådan kluvenhet i det.
Jag älskar mitt jobb. Faktum är att längre ledighet skaver lite grann, det blir lite tråkigt, känns lite onyttigt liksom. På jobbet får jag göra vad jag är allra bäst på, det jag är kallad till. Jag får möta människor i glädje och sorg, jag får celebrera nattvard, döpa barn och predika ordet. Jag får stå i församlingens tjänst på tusen olika sätt, vare sig det handlar om att dekorera affischer för sopplunchen, skriva texter för Barnens gudstjänst eller samordna lekkyrkobygget. Det är härligt intensivt och varierande.
Och samtidigt är det nu tillbaka i lunken. Tillbaka i "träffa-dottern-två-timmar-om-dagen-lunken" (om ens det). Slut på långsamt strövande på stan, hand i hand. Slut på ljumma och oansvarigt långa kvällar. Slut på att sova till halv tio varje morgon.
Slut på längre resor, både spontana och planerade.
Mm, kluvet. Tur att jag får båda, om än uppdelat över ett helt år. Nu ska jag iväg och träffa föräldrar och bebisar på Öppet hus! Vilket privilegium!
2009-07-08
ibland så är det besvärligt...och ibland så lätt!
En av mina absolut närmaste vänner är här och jobbar med mig just nu. Det är helt underbart. Vi jobbar superbra ihop, har roligt och är kreativa. Det är sådana här tider som får en att speciellt tacka Herren för Internet (som hjälpte oss lära känna varandra och hålla kontakten) och ändå irriterad på de avstånd som finns i vanliga fall. Så himla onödigt att ha de närmaste långt borta! Och så vansinnigt skönt att det fysiska avståndet inte på något sätt innebär ett andligt eller mentalt avstånd.
Så, vänner i Stockholm, Tyskland, Danmark, USA och en massa andra ställen...ni lever nära mig i mitt hjärta!
Så, vänner i Stockholm, Tyskland, Danmark, USA och en massa andra ställen...ni lever nära mig i mitt hjärta!
2009-05-28
change is a-coming
On Monday the Diocese of Stockholm voted for a new bishop. The person who won is called Eva Brunne, and she will be the fifth female bishop in the Church of Sweden.
I know her a little. My experience of her is that she is wise, kind, pious, structured, humble and funny. She is also known to be loyal and a very good leader who takes care of her flock, both employees and other sheep *smiles*
All in all, she seems to be a perfect choice for bishop, right?
But are those qualities listed above what people discuss? Are they what makes blogs and comments splutter with indignant rage? Of course not. Some people don't care about Eva's suitability. The only thing that makes all of these bloggers go absolutely bananas is the fact that Eva happens to be married to a woman.
Funny. And tragic. Mostly tragic.
Please pray for Eva and the Diocese of Stockholm. They have made a good choice, and a brave choice, and your prayers will be needed.
I know her a little. My experience of her is that she is wise, kind, pious, structured, humble and funny. She is also known to be loyal and a very good leader who takes care of her flock, both employees and other sheep *smiles*
All in all, she seems to be a perfect choice for bishop, right?
But are those qualities listed above what people discuss? Are they what makes blogs and comments splutter with indignant rage? Of course not. Some people don't care about Eva's suitability. The only thing that makes all of these bloggers go absolutely bananas is the fact that Eva happens to be married to a woman.
Funny. And tragic. Mostly tragic.
Please pray for Eva and the Diocese of Stockholm. They have made a good choice, and a brave choice, and your prayers will be needed.
2009-03-14
ja, jag vet...
...jag missköter den här bloggen just nu.
Men det är bara så mycket nu! Vem orkar ha åsikter om dumma brasilianska biskopar, prinsessbröllop, tyska skoltragedier, schlagermärkligheter och allt möjligt annat viktigt och oviktigt när man jobbar, jobbar, jobbar och försöker ha ett familjeliv, studera och umgås med vänner?
Jag kommer igen. Snart. När inte den här bloggen känns som ännu ett tidskrävande måste. Ska bara jobba upp lite energi för att bli arg på något först. Eller entusiastisk. Nåt.
(men bara så att ingen blir orolig: de senaste veckorna har varit roliga. Bitvis jättekul, men ändå en smula slitigt.)
Men det är bara så mycket nu! Vem orkar ha åsikter om dumma brasilianska biskopar, prinsessbröllop, tyska skoltragedier, schlagermärkligheter och allt möjligt annat viktigt och oviktigt när man jobbar, jobbar, jobbar och försöker ha ett familjeliv, studera och umgås med vänner?
Jag kommer igen. Snart. När inte den här bloggen känns som ännu ett tidskrävande måste. Ska bara jobba upp lite energi för att bli arg på något först. Eller entusiastisk. Nåt.
(men bara så att ingen blir orolig: de senaste veckorna har varit roliga. Bitvis jättekul, men ändå en smula slitigt.)
2009-02-06
haremsbyxor
Alltså, jag förstår inte riktigt haremsbyxorna. Det är helt enkelt inte speciellt snyggt med grenen i höjd med knäna. Det var inte snyggt på åttiotalet, och det är inte snyggt nu. Vadan detta utbrott, frågar sig kanske någon läsare. Jag har varit på modemässa i Köpenhamn, och tro mig, om det är något klädesplagg som fullständigt dominerar modet är det just haremsbyxorna eller deras ännu fulare storasyskon jumpsuiten (dvs haremsyxor man kan dra upp så att det blir liksom en ärmlös overall).
Nu ger jag er tillstånd att häckla mig obarmhärtigt om jag en dag dyker upp i haremsbyxor. Helomvändningar har skett förr. Maken retar mig fortfarande för mina kategoriska avvisanden av kilklackarna. Förr har jag även rynkat på näsan åt klackar överhuvud taget, åt empireskärningar och åt rött på blondiner. Åsikter är lätt att häva ur sig, men när jag har sett någonting tillräckligt ofta ruckas liksom dessa åsikter, och till slut står jag där och stirrar med begär på ett par röda kilklacksskor...
Inte för att detta kommer hända med haremsbyxorna. Aldrig i livet. Tror jag.
Nu ger jag er tillstånd att häckla mig obarmhärtigt om jag en dag dyker upp i haremsbyxor. Helomvändningar har skett förr. Maken retar mig fortfarande för mina kategoriska avvisanden av kilklackarna. Förr har jag även rynkat på näsan åt klackar överhuvud taget, åt empireskärningar och åt rött på blondiner. Åsikter är lätt att häva ur sig, men när jag har sett någonting tillräckligt ofta ruckas liksom dessa åsikter, och till slut står jag där och stirrar med begär på ett par röda kilklacksskor...
Inte för att detta kommer hända med haremsbyxorna. Aldrig i livet. Tror jag.
2009-02-02
juggling
Right now, my desk is a complete mess. I come to work, and immediately go to church for morning prayer, or join a meeting of some kind, or sit down to plan something. Then I visit my office to put down one pile of papers, and pick up the next on the way to the next meeting.
There's just a lot going on, and I'm juggling several projects at the same time. But my desk suffers. And I get frustrated because I don't find things quickly enough. And when the work day draws to a close, I prioritize the loved ones instead of organizing.
But soon...after this weekend...after I've...then I'll fix it, then I'll clean up. Soon. But not today. Gotta go to a meeting.
There's just a lot going on, and I'm juggling several projects at the same time. But my desk suffers. And I get frustrated because I don't find things quickly enough. And when the work day draws to a close, I prioritize the loved ones instead of organizing.
But soon...after this weekend...after I've...then I'll fix it, then I'll clean up. Soon. But not today. Gotta go to a meeting.
2009-01-20
hellre i washington
Jag vet att jag gör skillnad. Dagligen. Framförallt dagar som den här, med begravningar och möten med småbarnsföräldrar, varav två med snart förestående dopbarn. Men, men, ändå. Mitt i tröttheten och stressen, mitt i glädjen över att vara behövd och älska sitt arbete...
nog skulle jag hellre varit i Washington DC idag. I'm just sayin'.
nog skulle jag hellre varit i Washington DC idag. I'm just sayin'.
2009-01-05
one step forward, two back?
This here clergy chick is tired. Yes, the holiday season has been fun, but it has also been strenuous, both personally and in a way workwise. I have been working one or two days, then had one or two days off. And as much as it's nice and restful with that kind of rhythm, that bone deep relaxation that comes after a week or so off has not arrived.
So, I'm tired, and know that this will be a superfun and joyous Spring with lots of celebrations, since my congregation celebrates it's 60th birthday, and our church's 50th, but I also know that it will be wraught with work. And studying. And family asking for a piece of the mama/wife.
But there are also outlets. I'm learning how to play the bodhran. I and a friend will take a class in church embroidery (yes, extremely nerdy). And there will be some visiting friends. Yeah, I'll manage, 'cause it's all fun, and all good. And 'cause I know there is God in it too.
So, I'm tired, and know that this will be a superfun and joyous Spring with lots of celebrations, since my congregation celebrates it's 60th birthday, and our church's 50th, but I also know that it will be wraught with work. And studying. And family asking for a piece of the mama/wife.
But there are also outlets. I'm learning how to play the bodhran. I and a friend will take a class in church embroidery (yes, extremely nerdy). And there will be some visiting friends. Yeah, I'll manage, 'cause it's all fun, and all good. And 'cause I know there is God in it too.
2008-12-22
tappa sugen
Det finns få saker som kan få mig att tappa blogg-sugen lika mycket som snobbiga och överlägsna anonyma kommentarer. Suck. Framförallt förekommer detta då och då på min predikoblogg. Det är uppenbarligen ok att ifrågasätta någons teologi i de allra mest nedlåtande ordalag, att komma med förtäckta antydningar om min lämplighet som präst eller besserwissriga kommentarer tunt förklädda som "goda råd".
Det är inte det att jag ogillar kommentarer på predikningarna. I så fall hade jag aldrig lagt ut dem. Kritiska eller positiva, det är roligt med reaktioner, tvingar mig att tänka efter. Men dessvärre har det flera gånger dykt upp kommentatorer som inte har en schysst ton. Jag försöker svara med mesta möjliga artighet, men det är svårt att känna respekt för människor som uppträder överlägset men inte ens vågar uppge sina namn. Usch.
Det är inte det att jag ogillar kommentarer på predikningarna. I så fall hade jag aldrig lagt ut dem. Kritiska eller positiva, det är roligt med reaktioner, tvingar mig att tänka efter. Men dessvärre har det flera gånger dykt upp kommentatorer som inte har en schysst ton. Jag försöker svara med mesta möjliga artighet, men det är svårt att känna respekt för människor som uppträder överlägset men inte ens vågar uppge sina namn. Usch.
2008-12-04
närhet och avstånd
Det är mycket med den "nya" världen, med dess lätta kommunikation som gör att det är lätt att få och behålla vänner som bor långt bort, och lätt att hålla kontakten med resande familjemedlemmar osv, som jag tycker om. Det är roligt att träffa nya människor från andra delar av världen och dela efarenheter, och det är lätt att komma varandra känslomässigt och mentalt nära.
Men den här närheten har en baksida, och de senaste veckorna har visat den tydligt för mig:
När en syster är fast i Bangkok och man inte får mer ään bristfällig information, blir varje tyst, icke-inloggad timme en påfrestning.
När en nära vän prästvigs, och jag inte vill annat än att dela hennes glädje, blir det långt emellan chat-tillfällena.
Och allra tydligast, när en vän råkar ut för en olycka, och jag får reda på det på omvägar, blir det besvärligt att vara nära bara emotionellt sett, och inte rumsligt.
Med lite tålamod löser sig det mesta, den information jag har vant sig vid att alltid ha tillgänglig kommer att dyka upp, eller den kontakt jag uppskattar att ha så ofta kommer tillbaka. Men under tiden tuggar jag på mina virtuella naglar.
Men den här närheten har en baksida, och de senaste veckorna har visat den tydligt för mig:
När en syster är fast i Bangkok och man inte får mer ään bristfällig information, blir varje tyst, icke-inloggad timme en påfrestning.
När en nära vän prästvigs, och jag inte vill annat än att dela hennes glädje, blir det långt emellan chat-tillfällena.
Och allra tydligast, när en vän råkar ut för en olycka, och jag får reda på det på omvägar, blir det besvärligt att vara nära bara emotionellt sett, och inte rumsligt.
Med lite tålamod löser sig det mesta, den information jag har vant sig vid att alltid ha tillgänglig kommer att dyka upp, eller den kontakt jag uppskattar att ha så ofta kommer tillbaka. Men under tiden tuggar jag på mina virtuella naglar.
2008-11-02
är Gud viktig?
Om Gud finns borde väl Gud vara viktig?
Eller hur?
Om det är så att man bekänner sig till tro på något slags högre väsen, borde det väl vara intressant att ha någon slags relation till detta väsen? Man borde väl söka kontakt? Borde väl vilja vara nära, vara viktig även för detta väsen?
Jag bara funderar.
Efter flera samtal den här helgen, där människor har uttryckt sin förvåning över hur svenskar i gemen kan uttrycka en viss tro, men inte dra konsekvenserna av den, har det även blivit aktuellt för mig. Igen, kanske jag ska säga, eftersom samma frågeställning återkommer.
Det borde ju vara så att om Gud finns (eller "någon slags högre makt") är Gud också viktig, kanske viktigare än nästan allt, och ändå tar vi inte våra barn till kyrkan, ändå pratar vi inte om vår tro, ändå tycker vi att tron måste vara så privat att den inte får märkas. Det är en smula märkligt.
Eller hur?
Om det är så att man bekänner sig till tro på något slags högre väsen, borde det väl vara intressant att ha någon slags relation till detta väsen? Man borde väl söka kontakt? Borde väl vilja vara nära, vara viktig även för detta väsen?
Jag bara funderar.
Efter flera samtal den här helgen, där människor har uttryckt sin förvåning över hur svenskar i gemen kan uttrycka en viss tro, men inte dra konsekvenserna av den, har det även blivit aktuellt för mig. Igen, kanske jag ska säga, eftersom samma frågeställning återkommer.
Det borde ju vara så att om Gud finns (eller "någon slags högre makt") är Gud också viktig, kanske viktigare än nästan allt, och ändå tar vi inte våra barn till kyrkan, ändå pratar vi inte om vår tro, ändå tycker vi att tron måste vara så privat att den inte får märkas. Det är en smula märkligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)