a sermon in English

I have translated my latest sermon into English. Not very humble, no, but I liked it, and I have friends who don't read Swedish, so... (and if you still prefer to read it in Swedish, just scroll down on the page!). The donkey sermon is found here.

om en åsna...

...eller rättare sagt två sådana, handlar min predikan om i morgon. Den finns, alldeles som sig bör, att läsa på prästflickealster. Gott nytt kyrkoår!

the frenzy starts

I do not know how you Americans deal with Thanksgiving being just over, and then moving into Advent a couple of days later. For me, it's enough being around all the Christmas preparations, and Advent decorations and all. Stressful as all get out.
But.
It is nice too.
I love the season of Advent. Being allowed anticipation and eagerly awaiting San..ehm....I mean the birth of Christ. Hanging Advent stars in every window, wrapping Advent calendar gifts. Baking saffron buns and gingerbread. Drinking glögg (mulled wine, kind of). Lighting one new candle every Sunday. Trying to find some peace and quiet to actually think of the reason for the season, and not getting totally drenched in all the craziness. Trying to remember to breathe, to pray, to long.

förändringar

Idag talade vi framtid, och specifikt framtiden för församlingen/församlingarna i stan. Det var ett riktigt bra samtal, och det känns som om vi, personal och förtroendevalda (representanter från båda grupperna) är ganska så eniga om hur vi tycker att kyrkan i vår stad bör vara organiserad om tio år.

Men även om vi vet att vi måste göra något åt situationen, är förändring skrämmande. Hur blir det för vårt fantastiska arbetslag, kommer vi funka likadant? Och vem betalar kostnaderna för kyrkorna? Om vi måste välja att gå samman med någon annan församling, vilken skulle det vara? Många svåra, men nödvändiga, beslut väntar.

Det är en spännande tid, detta.

domssöndag

Idag predikade min kollega bland annat om hur vi som kristna bör vara mer bekymrade över vår egen frälsning, än alla andras. Det ser ju hemskt ut, när man ser det såhär, men han menade att istället för att hela tiden tala om huruvida den eller den, eller kanske ännu vanligare, sådana eller folk som är så där, kommer till himlen, bör vi helt enkelt bara lägga krutet på att bekymra oss om vår egen väg dit. De andras är i Guds händer (ja, det är ju faktiskt min också, men jag kan ju sätta käppar i hjulet för Guds planer på den fronten genom att helt enkelt välja bort Gud). En bra påminnelse.

Dessutom konstaterade han att all kärlek som tvingas på någon är att likna vid våldtäkt, och sådant ägnar sig Gud inte åt. Följaktligen tvingar sig Gud inte på den som inte återgäldar Guds kärlek, och resultatet blir rimligtvis att den personen inte kommer tillbringa evigheten med Herren, dvs i himlen. En människa som inte tror eller vill tro på Gud, bör inte heller vilja komma till himlen. Men när man säger det blir folk lite sura, som om himlen är en klubb för endast inbjudna eller en lekplats där det blir evighetskul. Men himlen ÄR ju att vara med Gud. Men till skillnad från klubben, är alla inbjudna.

slow food

Idag har jag varit den goda husmodern.

Planen var att göra fisksoppa med aioli och bröd till gästerna. Vanligtvis köper jag frysta laxfileer och använder, men den här gången köpte jag en hel färsk firre. Jag filéade den och kokte buljong på skrovet, och tillverkade aiolin från grunden. Kände mig oerhört präktig.

Lärdomar:
* de fjuttiga slantar man tjänar på att inte be fiskgubben att filéa fisken (motsvarande en latte eller två) är inte värda den mängd gegg, blod och slem som en fisk ger ifrån sig under processen. Jag måste ha förträngt det någon gång, om jag inte minns helt fel insåg jag detta tidigare också. Detsamma gäller för övrigt även hela kycklingar, enligt mig.
* att använda enbart olivolja till aiolin är dumt, då den färdiga såsen kommer smaka endast olivolja och inget annat, oavsett hur mycket vitlök och saffran det är i den.
* fiskbuljong är enkelt att göra och ger god smak. Men är det värt det? Kanske.

Nu låter detta som om det var en fiaskomåltid. Det var det inte, allt utom aiolin var gott. Men mängden arbete i förhållande till resultatet förtjänar att ifrågasättas. Tur att jag inte bakade bröd och tillverkade tiramisú...

goda ting

En vän tipsade om detta: rättvisemärkta prästskjortor! Det var väl ändå på tiden. Enligt henne är de dessutom sköna och välsittande, och inte alls särskilt dyra (29 pund).

Nu ska det importeras skjorta.

oh my. covetousness...

Oh. These hit the spot right on.


And if I did not live in what my friend J describes as "lutheran boring black no peep-toe sweden land" I would most definitely buy them.
Ehm... I would already have bought them.
Hm... I might buy them anyway. Peep-toe, teal, heal... Mmm.

en fånig enkät

Jonatan uppmanade mig att svara på detta, i någon slags galen överskattning av mitt minne... Nå, vi får väl se.

Första gången jag...

åt tacos: Måste ha varit i mellanstadiet någon gång, tror jag. Mamma har aldrig varit negativ till att testa nya saker och smaker, så hon var säkert snabb på att plocka upp det.

körde bil: Väntar jag fortfarande på. Nej, jag har inget körkort.

sov i tält: Eftersom nämnda mor fullständigt avskyr allt slags campande, var nog första tältnatten i samband med något scoutläger. Kan jag ha varit tio eller så?

drack alkohol: Säkert någon gång när jag fått smaka hemma. Men första gången det gjort intryck både på mig och modern, var när jag kom hem fråm klassresan i nian och sade "mamma, rom och cola är ju riktigt gott!", något hon sedan berättade för sina förfasade kollegor i lärarrummet.

fick ett jobb: Om man inte räknar diverse prao's och dylikt, hade jag inte ett "riktigt" jobb förrän jag blev församlingsassistent på 25% under studietiden i Lund. Måste varit 1996, innan jag flyttade till Malmö (och så småningom lämnade över jobbet till just Jonatan! korrigering: jag fick det efter honom, det visar sig att J har bättre än minne än vad jag har... ;).

stod på en scen: ingen aning.

svimmade: När jag ramlade av cykeln i mellanstadiet. Jag har inget som helst minne av flygturen över styret eller landningen, men jag minns hur jag blev hittad alldeles blodig.

svarade på en fånig enkät: Jisses. Inte den blekaste aning. Jag gillar ju enkäter och memen och dylikt, så det har blivit en och annan genom åren.

Och vem ska nu uppmanas vidare...? Miriam, så klart, hon älskar också sånt här. Och kanske Karin, så fortsätter jag "kvinnliga kollegor till Jonatan"-linjen ;)

church fair

Every year, my congregation flexes its volunteering muscles and teams up for the church's Fall fair. Throughout the year, there is a steady trickle of stuff coming in, only to be chucked away in the basement. This trickle becomes a river when Fall comes, and on the second Saturday (today, that is!) in November, everything is dragged out into the light, put on display and sold or made into prizes in the lotteries.
The weeks before are not only filled with the organizing of stuff delivered to us, we also go out to all the stores in the parish to ask them to contribute, and they do! Some things are really beautiful, others crap. But usually, even the crap gets sold.
The days before the fair are a frenzy of activity. Not only are we, the 15 or so working in the parish, placed behind different tables and stalls, the small army of 60-70 little old ladies, not-so-old ladies, teenagers, older men etc. are also getting ready. They bicker over the best spots, arrange the dried flowers in the prettiest way possible, make hundreds of sandwiches and are simply both a blessing and a nuisance at the same time. But never a curse.

On the great day, we gather in the parish hall for a short prayer, then the bravest of the lot open the doors for the fifty or so people already lining up. During the hours after the opening, hundreds follow. The best stuff goes quickly, except for the really cool things that are sold at the auction which rounds up the day.

Last year, someone noted that even if we do collect lots of money at the Fall fair, it's probably not very much if the money that the organizing of all of this costs us is drawn from the sum, but this year, another person noted that the congregation actually gives a lot of money too, through all the work of its workforce.

Anyway, it has been a great day, I'm as tired as tired can be, and I know that this day will come to a lot of good for people who are in need. Tonight, the people of my beloved parish should sleep well.

häxan surtant

Fortsätter på barn-temat...
Ett av mina favorit-barn-tvprogram är Häxan Surtant. Hon är helt underbart sur och gnällig och klantig, och hela familjen rys-skrattar.
Och idag fick vi veta, av trollet Tryggve, att troll har rytmen i blodet! Det var det värsta. Så skönt att det finns sagofigurer som kan ha art-typiska egenskaper (eller?)!

barnlitteratur

Dottern älskar sina "Så gör prinsessor..."-böcker, allt av Astrid Lindgren, allt av Pija Lindenbaum...men också ett och annat loppisfynd. Främst bland dessa är just nu "historien om Julia som hade en pojkskugga", en oerhört tidstypisk bok från den mer bohemiska sidan av 1980. Så här står det på baksidan (håll i er nu!):

I vår tid är människan mer eller mindre obalanserad, ledsen och likgilig, och mellan oss finns ofta en kall mekanisk apparat; en kamera, en radio, en TV, en tidning.
Därför pratar vi sällan med varandra, ser varandra i ögonen, leker eller skrattar tillsammans. Alltid har vi bråttom eller är upptagna av "seriösa" saker. Därför låtsas vi inte om varandra eller erkänner den andres existens. Vi blir psykiskt sjuka och livet känns meningslöst. Vi är isolerade i en passiv massa utan kommunikation och som åskådare.

Om vi trots detta vill ha friska människor, måste vi glömma apparaterna och ta hand om våra barn och oss själva.

Vi måste återerövra dialogen, människans grund, genom att ta tillvara alla medel; en teckning, en sång, en lek. en BERÄTTELSE.

Berättelsen kan vara till stor hjälp. Den kan bli en språngbräda till en kreativ kontakt, uppmuntra barnens kommentarer och vi kan "lära oss att se världen med barns ögon" och på så sätt bli berikade.
Med stöd av illustrationer och text kan barnets egen språkutveckling och fantasi stödjas (dess modersmål), och genom att använda berättelsen kan man också tränga in i den interna och externa världen.

På så sätt kan var bok bli en annorlunda upplevelse för varje barn, var och en kan i sin tur uppleva och känna sig värdefull, unik och samtidigt solidarisk.

Barnet lever, så länge berättelsen kan fungera så och vi börjar samtidigt tillfriskna.

Som förläggare är detta vår önskan, i solidaritet utifrån våra kooperativa arbetsformer.


Inte illa, va?

whoops. time to move?

One wonders if there is hope at all, for one as Swedish as me? If I move abroad, change my name? At least I have done the right thing and married a man who is...umm...one eighth German, and thereby saved my daughter from being totally Swedish...

I know they're serious about this, but I can't help but laugh. And at the same time, this is so sad. These are the kind of people that give Christians everywhere a bad name, since media loves to report about them. And thus, pastor Phelps does the atheists and Christianity haters a huge favor.

Ich bin getauft

Jag är döpt.
Det är grunden. Dopet ger mig vissheten om att jag hör hemma hos Gud, att jag alltid är välkommen tillbaka, att jag är Guds barn. Oavsett hur jobbigt mitt liv är, eller hur vilse jag än vandrar - jag är döpt, och därmed vet jag att jag är oändligt värdefull i Guds ögon.

I morse firade vi dopåminnelse i laudes. Det var stort i all sin litenhet, vackert i all sin enkelhet. Och vi är en av de 276 församlingar runt omkring i världen som gör detsamma just idag, på Martin Luthers dopdag. Vi firar inte Luther, det skulle han aldrig velat, utan lånar hans dag för att fira vårt barnaskap hos Gud.

(läsa mer? gå till Luther 525)

en riktig o-vilohelg

I onsdags upptäckte jag att det inte hade bokats någon buss till vårt konfirmandläger, det vi skulle iväg på två dagar senare. Ett paniksamtal senare hade det ordnat sig.

Och resten av helgen flöt på i samma anda. Inga katastrofer, inga tråkigheter, allt ordnade sig, och det känns som om Gud hade ett finger eller två med i spelet hela tiden.
Dessutom har jag ju fått sova lite mer än vanligt (ja, jag har förskräckliga sovvanor vad gäller att lägga mig i tid även i vanliga fall, och nu kunde jag ju dra mig till kvart i åtta!), skrattat hur mycket som helst, ylat Singstar-låtar så att rösten nästan helt gav upp, firat en fantastisk mässa utomhus i går kväll, sett söta konfirmander lägga ner massor av ansträngning och hjärta i att dekorera bibelfodral till de biblar de tagit emot under stort allvar och andakt tidigare, fått tala om Gud och människor, ätit precis hela tiden... Ett konfirmandläger som var precis som de ska vara, helt enkelt.

Och så kröntes helgen av att fira Mässa med Små och Stora en och en halv timme efter hemkomst. Inte optimalt planerat, men det enda möjliga just denna konstiga höst. I vilket fall som helst var det en härlig liten gudstjänst, med en tappert kämpande barnkör om åtta barn (som ändå hördes!) och stor glädje.

Mm, en bra helg. Men kanske inte så vilsam ändå...

fest!

Nu åker jag på läger. Under tiden rekommenderar jag varmt ett besök på denna hemsida:
Luther 525!
Att ständigt påminna oss själva om dopets betydelse i våra liv är en av grundpelarna i att leva som kristen, och allt som kan hjälpa oss med det tycker jag är av godo.
I min församling firar vi dopåminnelse på tisdag - gör det ni också! Registrera er, och gör någonting tillsammans med kristna systrar och bröder över hela världen, på samma dag. Nog är det värdigt en fest?!

(och alla ni som nu tänker "åh, det hade varit kul men det är kort varsel" - var lite spontana! Lägg in åminnelsen i en morgonbön, eller middagsbön, eller kvällsmässa! Det funkar att göra det på onsdagen eller torsdagen eller helgen också)

dagens roligaste...

...fråga hördes vid förmiddagsfikan:

"Vad heter han nu, han vi inte vet vem han är?"

oh-bama

I didn't really dare to hope before. Yeah, it looked good, but I've been disappointed before. But now... The numbers! The victory! The hope.

Because however much we in the rest of the world may resent and deny it, the American president is a major force in our lives. The decisions he makes affect us all, on some kind of level. And that is the main reason for my joy this day. There will be an intelligent person in the White House soon, and to be honest, I very much prefer a smart person close to the big button to a dumb one.

So, congratulations to all of you who had the opportunity to vote for change! Well done!

just det ja

Jag predikade igår. Och det gjorde jag i alla fall bättre än vad jag sjöng *ryyyys* Mental post-it-lapp: sjung inte liturgiskt med förkylda stämband...

I alla fall finns predikan på prästflickealster, som vanligt.

är Gud viktig?

Om Gud finns borde väl Gud vara viktig?
Eller hur?
Om det är så att man bekänner sig till tro på något slags högre väsen, borde det väl vara intressant att ha någon slags relation till detta väsen? Man borde väl söka kontakt? Borde väl vilja vara nära, vara viktig även för detta väsen?

Jag bara funderar.

Efter flera samtal den här helgen, där människor har uttryckt sin förvåning över hur svenskar i gemen kan uttrycka en viss tro, men inte dra konsekvenserna av den, har det även blivit aktuellt för mig. Igen, kanske jag ska säga, eftersom samma frågeställning återkommer.

Det borde ju vara så att om Gud finns (eller "någon slags högre makt") är Gud också viktig, kanske viktigare än nästan allt, och ändå tar vi inte våra barn till kyrkan, ändå pratar vi inte om vår tro, ändå tycker vi att tron måste vara så privat att den inte får märkas. Det är en smula märkligt.