Det finns få saker som jag kan göra som präst som är tacksammare än att ha ett dop med en dansk familj. Varje gång det händer kommer de danska släktingarna fram en masse efteråt och tackar innerligt. Och de frågar om det alltid är så här varmt och personligt och med barnet i fokus i Svenska kyrkan, och jag säger att ja, det är det i allmänhet. Och då säger det att det är en sådan skillnad från hemma. Och saken de alla fastnar för framförallt är när jag håller upp barnet efter dopet.
Det får mig att fundera över handlingarnas betydelse. Vi är ordets folk, vi kyrkmänniskor, och vi vänder och vrider på våra formuleringar, men det människor hör är inte alltid det vi säger. Men handlingarna kan understryka det vi säger så att det bli klarare. Det är vad det liturgiska handlandet handlar om. De kan naturligtvis också motsäga det, om vi har otur (som i fallet med brudöverlämning, när vi som kyrka hävdar att alla människor är skapade lika, men i den handlingen står för en helt annan människosyn. Sorry för utvikningen).
I fallet dopet, när vi håller upp den lilla nydöpta, visar vi tydligt att den här lilla individen är uppskattad och välkommen som del i kyrkan, i de döptas gemenskap. Människor känner den glädjen, och dras med i den. Liturgiskt handlande när det är som bäst. Och i mötet med den striktare danska traditionen, där dylika gester är mycket sällsynta, blir jag än mer övertgad om att en rik liturgi är en skatt att värna om, något som drar människorna in i mysteriet och ger dem möjlighet att glädjas, att vara medfirare, att bli sammansvetsade som Guds folk här och nu.
