kristendom och socialism

Jaha, då har man predikat om kristendomens eventuella kopplingar till socialismen. Den texten hittar du här.

tack för den passningen, ers kungliga höghet

Ofta framhålls kungafamiljen som goda exempel. Kanske märkligt, det har jag egentligen ingen riktig åsikt om, de är säkert trevliga människor. Men då och då gör de, precis som alla andra, blundrar. Ibland kanske det talas med lite för mycket värme om diktatorer, och ibland tas det beslut utan att tänka på konsekvenserna. Som nu.

Jag vet inte varifrån Annika Borgs uppgifter om brudöverlämningen vid prinsessbröllopet kommer. Dem vill hon inte lämna ut. Men om det är fel hoppas jag innerligt att hovet snart dementerar. Och om Annika har rätt hoppas jag innerligt att Victoria, som ju verkar vara en rätt klok kvinna i övrigt, ändrar sig snabbt som ögat.

Det finns flera anledningar till att det är dumt. Jag har bloggat om det tidigare. Just nu är bloggvärlden absolut smockfull av inlägg om just precis detta, forumen på bröllopssajterna fylls på och i kommentarsfälten i tidningarna glöder upprörda bokstäver mot läsaren. Argument finns både för och emot, men faktum är att det i Stockholms stift, vars domkyrka Victoria och Daniel kommer att gifta sig i, till och med finns en mycket stark rekommendation att INTE tillåta brudöverlämning.

För oavsett om kronprinsessan tycker att "det är fint" att ledas fram av pappa kommer det att få långtgående konsekvenser. Hennes bröllop kommer stå som förebild, bli ett prejudikat. Som tronföljare står hon, hur märkligt och egentligen religionsfrihetsvidrigt det än är, i ett speciellt förhållande till Svenska kyrkan. Att då gå rakt emot svenskkyrklig sed och rakt emot övertygelsen hos majoriteten av kyrkans präster är inte bara obetänksamt utan faktiskt också respektlöst.
Snälla snälla Victoria, tänk om.

om att örfila ett barn

Sorry, Roland och alla de hundratals pensionärer som slutit upp bakom dig. Det är fel att slå folk. Ja, jag säger slå, för det är precis det som hände. Det låter ju lindrigare att "örfila" men du har använt våld mot ett barn, Roland. Det är fel.

Jag tror inte att det finns någon som inte fattar att man kan mista besinningen någon gång. Men om det ska vara ok, var dras gränsen då? Att liksom råka klippa till ungen med knytnäven? Eller paraplyet? Eller brännbollsträt som bara råkade finnas där?

Fel. Fel, fel fel. Och jag tror att du vet det, Roland. Vad jag verkligen stör mig på är din fanclub som ordnar tältmöte utanför rätten.
Jag förstår också att många äldre är jättefrustrerade över vandaliserande ungdomar och högljuddhet och brist på respekt och allt vad det kan vara. Men inte 17 är våld en särskilt bra metod att få dem att sluta, eller hur? Vad händer om de slår tillbaka? Om de är riktiga ligister som inte backar för att ge en gubbe stryk? Då svarar de dessvärre bara med samma mynt, Roland, och den som leken ger får leken tåla. Nej, lägg ner det där. Slå på en sandsäck istället eller knyt näven i fickan och försök lära känna ungdomarna istället. Då kommer de lyssna på dig.

känner mig en smula rabiat

Jag plockade upp senaste exemplaret av Svensk Kyrkotidning, och gluttade, vanan trogen, på sista sidan där tjänster och förordnanden utannonseras. Inte för att jag är på jakt efter ett nytt, jag kunde inte jobba i en bättre församling, utan av nyfikenhet.
Jag skummade igenom de olika stiften, och hoppade till när jag kom till Visby/Utlandskyrkan. Åtta förordnanden i utlandskyrkan meddelades, alla utom en kyrkoherde eller chefstjänster. Och samtliga tillsatta med män.

Ok, det kan vara ett sammanträffande. Jag vet att det finns kvinnliga präster i SKUT-tjänst.
Och det kan vara så att dessa åtta verkligen är de absolut mest lämpade och meriterade av de som sökt.
Men nog ser det rätt illa ut? Jag har alltid ryckt på axlarna åt rykten om att utlandskyrkan ska föredra manliga präster, men uppställningar som denna gör det rätt svårt att bortse från dem.

Och även om det nu skulle vara så att det finns flest män med utlandserfarenhet, och att den meriten överväger alla andra, frågar jag mig hur det någonsin ska ändras om det blir så här. Är de i utlandskyrkan intresserade av jämställdhet? Är de intresserade av att män och kvinnor ska ha lika stora chanser? Eller är det så att man föredrar en man, och i så fall vore det intressant att höra hur man resonerar då.

i ekumenikens namn?

Som vanligt talas det om ekumenik.

Inte för att någon verkligen är reellt intresserad av dialog. Jag har blivit cynisk. Det har hörts så ofta under mina snart tio år som präst, och långt mycket tidigare än så. Anledningen är som så ofta förr att påverka den inomkyrkliga debatten.
"Nej, så kan vi inte göra för då kommer de andra kyrkorna..."
Jag förstår längtan att hålla ihop med hela Guds folk, det gör jag verkligen. Naturligtvis borde vi vara en Ande och en själ, men inte ens lärjungarna lyckades med det någon längre tid.

Jag tycker inte att ekumenikargumentet håller i någon större utsträckning, och det gör jag av ett par olika anledningar:

1. Det är bara ekumenik med vissa kyrkor som gäller i debatten, framförallt den romersk-katolska, de ortodoxa samt Church of England. Det finns fler kyrkor, bland annat flera som faktiskt också, t.ex. godkänner kvinnliga präster och biskopar och viger homosexuella. ELCA tog beslutet bara för någon månad sedan.

2. Dessa kyrkor som "gälls", framförallt romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna, har generellt sett inte samma syn på frälsningsvägen, kyrklig organisation, ämbete och nattvard som vi har. Även om många av dess skillnader är möjliga att komma runt eller samtala om tycker jag att det är rätt märkligt att vi som en evangelisk-luthersk kyrka ska anpassa vår ordning och teologi efter dem.

3. Om vi alla alltid skulle vänta in varandra skulle Guds folk stå och stampa på samma fläck. Var går gränsen? Eller ska vi backa? Kanske upphäva 1958 års beslut, eftersom det finns syskonkyrkor i t.ex. de baltiska länderna som inte accepterar kvinnliga präster? Så länge vi har olika kyrkor får vi snällt ta och acceptera att vi kommer tycka och tro många olika saker.

4. Och en sista invändning (för den här gången?): Det är alltid vi som ska anpassa oss till dem, i retoriken. Inte förhör sig påven ängsligt om vad vi tycker om något han planerar? Nej, företrädarna för "de klassiska kyrkorna" (uppenbarligen gick tidsfristen för att få kalla sig klassisk ut någon gång före 1517) hör av sig och har åsikter om våra förändringar. Eventuellt. Men om vi ska vara helt ärliga är oron för deras upprördhet rätt obefogad. Vi är ju ändå inte en "riktig" kyrka, vad vi hittar på är rätt så oväsentligt.

Jag hårddrar detta lite. Men om vi är övertygade om ett besluts riktighet (och det är ju där skon verkligen klämmer, inte sant?) bör vi utan problem kunna leva med att det alltid kommer finnas folk som inte köper vår bedömning. Det kan ju inte hindra oss från att göra vad vi tror är rätt.

slå på den som ska slås på, om någon

Jag har skrivit om Israel-Palestina förr, om än inte ofta. Och jag kan bara konstatera att någonting är fruktansvärt fel när judiska barn här i Malmö inte vågar uppge namnet på sin skola när de ska beställa skoltaxi, av rädsla för antisemitism. Någonting är fruktansvärt fel när ledningen för demonstrationer med ett fullständigt legalt och gott syfte (att Israel ska häva ockupationen av palestinskt territorium) inte förmår slänga ut bråkmakare, eller stävja rent rasistiska påhopp.

Det är så lätt för oss att peka på förfärligheter som Förintelseförnekande biskopar, men vi ser inte giftet i vår mitt. Det är lika illa att attackera judar som muslimer, homosexuella som svarta. Var är nyanserna? Hur kommer det sig att många verkar anse att de judar som bor i Sverige på något sätt kan ställas till svars för en stats agerande i en annan världsdel? Skulle vi acceptera att hållas ansvariga för abortklinikbombande amerikanska högerkristnas handlingar, bara för att vi ytligt sett delar samma religion och i en del fall vissa uppsättningar gener?

Nej. Jag mår illa. Jag gillar rätt sällan staten Israels agerande mot många palestinier, men inte 17 är det de svenska judarnas fel! Nog. Det är nog nu.

luddighet och fikonspråk

Jag hade inte tänkt uttala mig om hela Heberlein-debatten. Tyckte inte jag hade någonting att tillföra egentligen, orkade inte skriva om dessa frågor som faktiskt inte speglar min verklighet. Men, ok, nu, efter att ha läst så många åsikter till höger och vänster, har jag några reflektioner:

* att besvara Anns frågor tolkas gärna av hennes supportrar som påhopp eller tillrättavisningar. Framförallt om det är en biskop som besvarar. Hade biskoparna inte gjort det, hade det naturligtvis varit så att Ann hade blivit "ignorerad" eller "nedtystad".

* när präster predikar bara snällhet eller samvete, blir jag också frustrerad.

* en gudstjänst utan syndabekännelse gör mig också ledsen.

* det läggs väldigt mycket tyngd vid Anns TD-titel. Märkligt, när hennes rop handlar om en kyrkomedlems rop, och inte den akademiska gräddans åsikter. Man glömmer också, i det ivriga medhållandet, att till exempel Antje också är TD ( i systematisk teologi), när hon kritiseras är hon "bara" biskop.

* jag retar mig också på "verksamhetskyrkan", men ser hur den på allt fler ställen faktiskt är på väg bort, och ersätts av en kyrka med ett tydligare centrum i gudstjänst och tro. Ett centrum i Kristus.

* och den anti-klerikalism som uttrycks i kommentarsfält och blogginlägg på många ställen gör mig, naturligtvis, absolut tokig. Vi präster är inte bättre än alla andra, verkligen inte, men vi är också satta att tjäna församlingarna. Det som uttrycks i gudstjänsterna är sällan prästens egna infall, utan ett uttryck för en lång utveckling i just den församlingen. De präster som självsvådligt går emot den teologi och anda som råder i en församling blir sällan långlivade där. Det vill säga - gudstjänsten är inte endast prästens att bestämma över. Hoppa inte på enbart prästen.

* och till sist - jag gillar inte när man för en kyrklig debatt via debattinlägg i Expressen mfl. Och jag undrar om inte det kunde vara mer konstruktivt, och definitivt mer kristet, att ta invändningarna man har mot en gudstjänst, eller en hälsningsfras, eller vad det nu kan vara, och gå till den berörda församlingen eller prästen med dem?

Men, detta är en nyttig diskussion. Många har vittnat om att de känner igen sig i Anns beskrivning av kyrkan, och det är sorgligt och ska tas på allvar. Jag hoppas att alla dessa människor nu kan känna sig stärkta, och våga komma med sina funderingar och förhoppningar, och invändningar, till församlingarna. Först då kommer det hända något.

Och för övrigt...i min församling talas det om synd, där bekänns synd, och där betonar vi gudstjänsten. Lite synd är det då, kanske, att Ann aldrig hittat dit. Men hon, liksom alla andra, är varmt välkommen om hon vill.

konflikter och professionalitet

Det pratas mycket i fikarummen runtomkring i vår kyrka. Och rätt ofta rör sig samtalen, som jag har förstått det, om diverse konflikter på arbetsplatser. Medarbetare som stängs ute, kyrkoherdar som köps ut, utmattningsdepressioner, skitsnackande arbetslag... Listan kan göras lång. Och visst, arbetsmiljön i Svenska kyrkan har varit, och är på många håll, förbluffande dålig. Inte sämst, som det emellanåt hävdas, men alldeles, alldeles för dålig.

Men.

Jag tror att det håller på att bli bättre. Att det talas om det är faktiskt bra, mer genomskinlighet lär oss att vi inte är ofelbara, och visar på ärlighet. Utköp är inte nödvändigtvis ännu ett tecken på dåligt ledarskap mm, utan kan också i en del fall faktiskt ses som en ökande professionalitet hos kyrkan vad gäller hennes anställda. Är någon inte bra, då måste den personen placeras om eller, faktiskt, avskedas ("köpas ut") innan den personen ställer till mer skada. Alldeles för länge har vi haft olämpliga chefer, för länge har vi tolererat odugliga eller rent av skadliga medarbetare i någon slags anda av att "detta ändå är kyrkan, vi måste har lite högre i tak". Nej, vad gäller inkompetens och olämplighet kan vi inte ha högre i tak, för det skadar människor. Det skadar dem vi är satta att tjäna, oavsett om den olämpligheten är märkbar för församlingsborna eller "bara" drabbar arbetskamraterna.

Så medan utköpen och andra åtgärderna alltid är tecken på misslyckanden, är en del av dem (och märk väl att jag säger en del, det har gjorts, och görs, många misstag även i de processerna) också tecken på en större medvetenhet om att vi måste fungera som kyrka, som en organisation av människor, och att vi ska göra det länge.

forskat en smula

Efter att ha hört en hel del om trilog-predikan på Nyhemsveckan (Ulf Ekman, Oasrörelsens Hans Weichbrodt och en pingstpastor jag inte känner till), och läst en massa om och inför Oas i Skövde, började jag forska lite runt Oasrörelsen. Jag har inte riktigt engagerat mig, inte orkat bli upprörd över vad som uppenbart är mer hänsynstagande till kvinnoprästmotståndare än till kvinnliga präster, men nu blev jag till slut tillräckligt nyfiken.

På hemsidan listas en hel massa människor i olika egenskaper. Det finns medarbetare, ledarskap, inspiratörer och teologiska rådgivare. Både kvinnor och män, men så vitt jag kan se inte en enda kvinnlig präst (trots att det från oas-håll ofta hävdas att det finns många kvinnliga präster med på deras möten, är dessa följaktligen inte representerade överhuvudtaget i någon officiell roll). Många av de manliga prästerna är kända kvinnoprästmotståndare, och när jag grävde ytterligare lite mer visade sig samtliga präster (jag kan ha missat någon), utom Hakon Långström, ha skrivit på Yngve Kalins prästdeklaration mot välsignelse av partnerskap. Och bland talare och seminariehållare i Skövde återfinns dekaner inom Svenska kyrkans fria synod och personer engagerade i Frimodig kyrka.

Guilt by association, kanske någon tycker, men för mig blir det för många indicier som pekar åt samma håll. För mig är lojalitet med kyrkans ordning enormt viktigt, och för mig blir då konsekvensen att jag inte vill stödja ett sammanhang där så många verkar, i mina ögon, ha en annan mening. Andra kan välja till eller från som de vill, Kristus finns garanterat även hos Oas. Men jag kommer inte sätta min fot där, tyvärr.

jag vill ju inte tala illa om folk, men...

Jag var på ett möte med ungdoms- och barnjobbande kyrkfolk i förra veckan. Och emellanåt blir jag lite nedstämd i dylika sammanhang.
Några av de människor i kyrkan som jag har mest professionell respekt för är församlingspedagoger. De är alltsomoftast enormt duktiga och kunniga. Men ibland undrar jag över en del saker.
(Usch, nu kommer jag bli så jädra impopulär!)

För det första - inte i någon annan yrkesgrupp som jag träffar regelbundet läggs det lika mycket mötestid på att klaga på andra yrkeskategorier, ofta präster. Visst, det finns säkert skäl att gnälla på oss emellanåt, men för 17! När jag är i rummet! Gnäll på, om ni måste, men var snälla att visa lite hänsyn. Ibland känns det som om jag (och andra yngre präster som jobbar med unga) blir Stojan i pizzerian: "invandrare är dumma, men inte Stojan i pizzerian, han är schysst". "Präster är idioter, utom Maria, hon har prioriteringarna på rätt ställe."

För det andra - (och detta hänger rätt mycket ihop med ettan) offermentaliteten är också ganska utbredd. När man tittar på de flesta församlingars budgetar, och på hur många anställda som jobbar med barn och unga, och hur stor del av lokalbokningarna som görs av dessa, är det inte alls självklart att barn- och ungdomsarbetet är mest förfördelat. Faktiskt. Sedan tycker jag också att det är superviktigt, och att vi bör bli ännu bättre, men att se sig själv som offer för en antibarn- och ungakonspiration är väl kanske inte mest konstruktivt, eller?

För det tredje - en av de saker som jag lägger mest vikt vid i såväl privatliv som arbetsliv är lojalitet. Och i en församling bör den ligga hos just församlingen. Inte hos andra pedagoger i andra församlingar, faktiskt. Och det är inte ok att på sammankomster med andra ägna massor med tid till att baktala sin församling. Om chefen är så hemsk, om arbetskamraterna är så dumma, om arbetsförhållandena i allmänhet är så gräsliga som det ibland verkar, byt jobb!
Och en sak till, massor med pedagoger jag träffar sätter aldrig någonsin sin fot på församlingens gudstjänster, förutsatt att det inte är specialtemagudstjänst med ungdomar eller konfirmation. Annars gnälls det över hur dåliga gudstjänsterna är, ofta inför ungdomar och konfirmander som sedan tvingas dit. Det är inte bara korkat, det är dessutom illojalt. Är de så dåliga, gör något åt det! Engagera er! Och vill inte resten av församlingen lyssna, byt taktik, tänk nytt, eller byt jobb.

Ok, slut på litanian. Återigen vill jag betona att jag verkligen gillar de allra flesta församlingspedagoger, och att väldigt många av dem är oerhört proffsiga. Men ovanstående reflektioner slår mig lite för ofta vid tillfällen då flera församlingspedagoger träffas. Och jag tycker att det är tråkigt, och okonstruktivt, och det stjäl energi.
Vi behöver duktiga pedagoger i all kyrklig verksamhet, inte negativa sådana som häckar i barnlokalen och vägrar ta del av församlingens liv.