Jag var på ett möte med ungdoms- och barnjobbande kyrkfolk i förra veckan. Och emellanåt blir jag lite nedstämd i dylika sammanhang.
Några av de människor i kyrkan som jag har mest professionell respekt för är församlingspedagoger. De är alltsomoftast enormt duktiga och kunniga. Men ibland undrar jag över en del saker.
(Usch, nu kommer jag bli så jädra impopulär!)
För det första - inte i någon annan yrkesgrupp som jag träffar regelbundet läggs det lika mycket mötestid på att klaga på andra yrkeskategorier, ofta präster. Visst, det finns säkert skäl att gnälla på oss emellanåt, men för 17! När jag är i rummet! Gnäll på, om ni måste, men var snälla att visa lite hänsyn. Ibland känns det som om jag (och andra yngre präster som jobbar med unga) blir Stojan i pizzerian: "invandrare är dumma, men inte Stojan i pizzerian, han är schysst". "Präster är idioter, utom Maria, hon har prioriteringarna på rätt ställe."
För det andra - (och detta hänger rätt mycket ihop med ettan) offermentaliteten är också ganska utbredd. När man tittar på de flesta församlingars budgetar, och på hur många anställda som jobbar med barn och unga, och hur stor del av lokalbokningarna som görs av dessa, är det inte alls självklart att barn- och ungdomsarbetet är mest förfördelat. Faktiskt. Sedan tycker jag också att det är superviktigt, och att vi bör bli ännu bättre, men att se sig själv som offer för en antibarn- och ungakonspiration är väl kanske inte mest konstruktivt, eller?
För det tredje - en av de saker som jag lägger mest vikt vid i såväl privatliv som arbetsliv är lojalitet. Och i en församling bör den ligga hos just församlingen. Inte hos andra pedagoger i andra församlingar, faktiskt. Och det är inte ok att på sammankomster med andra ägna massor med tid till att baktala sin församling. Om chefen är så hemsk, om arbetskamraterna är så dumma, om arbetsförhållandena i allmänhet är så gräsliga som det ibland verkar, byt jobb!
Och en sak till, massor med pedagoger jag träffar sätter aldrig någonsin sin fot på församlingens gudstjänster, förutsatt att det inte är specialtemagudstjänst med ungdomar eller konfirmation. Annars gnälls det över hur dåliga gudstjänsterna är, ofta inför ungdomar och konfirmander som sedan tvingas dit. Det är inte bara korkat, det är dessutom illojalt. Är de så dåliga, gör något åt det! Engagera er! Och vill inte resten av församlingen lyssna, byt taktik, tänk nytt, eller byt jobb.
Ok, slut på litanian. Återigen vill jag betona att jag verkligen gillar de allra flesta församlingspedagoger, och att väldigt många av dem är oerhört proffsiga. Men ovanstående reflektioner slår mig lite för ofta vid tillfällen då flera församlingspedagoger träffas. Och jag tycker att det är tråkigt, och okonstruktivt, och det stjäl energi.
Vi behöver duktiga pedagoger i all kyrklig verksamhet, inte negativa sådana som häckar i barnlokalen och vägrar ta del av församlingens liv.
10 kommentarer:
japp
Alla har ju rätt att bli förstådda och förlåtna enligt tron så då är det väl bara att vända andra kinden till.Eller har tron böjat tolkas annorlunda med en ny generation präster !?.Undrande men förstående för nytänkande när ämnet religion är ett gammalt omodernt ämne som stått still allt för länge i väntan på en ny profet.
SideShow Surfer
SideShowSurfer:
Ämnet religion är gammalt för att det alltid är relevant. Tycker i alla fall jag och en majoritet av jordens människor *ler* Och vi väntar inte på någon ny profet!
Självklart har alla rätt till förlåtelse. Förståelse är en helt annan femma. Det finns massor av saker jag inte förstår, inklusive mycket som gäller människors beteende.
Människorna jag talar om behöver inte be mig om förlåtelse, de har nämligen inte syndat mot mig. Följaktligen behöver de inte heller i någon större utsträckning förlåtelse (från mig) vad gäller just det här i alla fall. Men kanske lite nytänkande skulle sitta fint?
Och det där med andra sidan till... Ja, visst, när någon är dum mot mig försöker jag låta den principen styra och inte hämnas, men det innebär inte att jag har förbrukat min rätt att beklaga mig.
Jo, visst kan det vara så, att vissa som jobbar i kyrkan faktiskt varken tar del av församlingslivet, gudstjänsterna eller tron (!). Jag förvånas alltid när jag läser annonser om lediga tjänster i kyrkan och det står att man ska "dela Svenska kyrkans tro och värderingar", som om inte det vore självklart...? Vad händer med trovärdigheten annars?
SideShowSurfer: Att vända andra kinden till betyder inte att man ska tolerera och/eller acceptera "allt" och låta det vara. Åsikter måste man få ha. Tyvärr talas det ofta om en sk "snällhetskultur" i kyrkan, vilken som jag förstår det kan ställa till problem ibland..?
När jag gjorde min praktik 2001 gick jag med en klok, duktig och sympatisk kyrkomusiker. Han satte spår i mig och en sak han sa var:
Församlingspedagoger tänker inte på nått annat än sin egen verksamhet.
Sen dess har jag tänkt på det och....så är det faktiskt. Hur mycket vi kantorer än har att göra så är det ändå viktigast att hjälpa församlingspedagogen med det den vill.
Så....jag som kantor får en hel del däng av dessa pedagoger.
Men!! OBS! Men. De pedagoger jag jobbar med nu är INTE sånna. Dom är jättesöta. Jag vill göra allt för dom. Positiva glada och påhittiga! Jag älskar mina pedagoger på min nuvarande arbetsplats
Just det vedertagna klagandet på präster har gjort att jag har lämnat mitt engagemang i SKTF. Jag orkade till slut inte gå på möten och försvara mina kollegor.
(Sen kan dom ju ha rätt i sak, men det är en annan sak. Alla måste ha ordentliga forum att prata av sig i. Men man kan ju faktiskt välja sina tillfällen!)
...och när jag tänker efter...det är därför jag slutade gå på arbetshandledning också...
Lite sent upptäckte jag detta inlägg. Bland diakonerna har det varit mycket diskussion om den avhandling som Charlotte Engel skrivit. Där beskriver hon bl.a. hur olika medarbetare i församlingarna klagar över diakonerna och det dom gör. I SKT för kanske en månad sedan skrev densamme en ledare där hon gick hårt åt diakonerna. Här har vi nu läst hur besvärliga pedagogerna är och att det klagas mycket på prästerna. Jag vill inte säga emot, efter ett antal år i kyrkan känner jag igen alla dessa bilder. Vi kanske behöver pussla ihop alla dessa bilder av hur det är bland anställda i församlingarna för att se vad det egentligen handlar om. Jag tror att vi hela tiden måste jobba med att hitta våra gemensamma uppgifter i församlingen.
Du har så rätt, Håkan, naturligtvis gnälls det och klagas på alla håll. Men detta är det håll jag ser och hör, och mitt inlägg kan väl säkert också tolkas som änmer gnäll. Det var int eriktigt menat så, men jag känner en stor frustration över att alltid vara ansedd tillhöra församlingens skurkar - prästerna.
Jag tror också att vi måste ta tag i detta. Det är inget problem som försvinner med mer samverkanspraktik eller gemensam sista termin. Tyvärr. Vi måste prata mycket mer om våra attityder gentemot varandra, såväl i församlingar som i större sammanhang.
Amen!
Skicka en kommentar