emigration

Motvilligt öppnar bloggen sina ögon. Det vore skönt att fortsätta sova, tycker den, men nu måste den aktivera sig en smula, om än bara för att sätta upp eftersändningslapparna...

Så här ligger det nämligen till:
Prästflickan har fått komministertjänsten i Svenska kyrkan i Bryssel och flyttar dit med sin familj i januari! Därmed somnar också den här bloggen in för gott (men kommer att ligga kvar om det nu skulle vara någon som är intresserad). De fortsatta utrikiska äventyren kommer istället att berättas om på nya bloggen la pasteure. Predikningar och dylikt kommer fortsätta publiceras på prästflickealster.

Au revoir!

det är påsk på jorden

Halleluja. Han är uppstånden!

Här kommer en lång uppdatering på vad som händer i prästflickans liv. Jag beklagar att det skrivs så lite just nu. Men detta kanske kan ge en liten fingervisning om varför...

Kyrkigt:
Igår natt ledde jag påsknattsmässan för första gången här i församlingen. Den har varit min numera pensionerade kollegas domän i hur många år som helst. Det säger sig själv att det inte var utan bävan som jag började peta i ordningen. Men efter många turer och riva-sig-i-håret-av-funderingar-stunder blev ordningen klar, och det fungerade! Gudstjänsten blev hur bra som helst. *pust*

Lekkyrkan är på gång. På tisdag börjar den uppföras, vilket innebär att den bör vara klar om drygt två veckor, inshallah. Invigning är planerad till söndag 6 juni, välkomna! Vi har redan fem studiebesök inbokade eller i väntan på bokning :) Facebook-sidan för den lanseras så snart kyrkan är klar. Är det för övrigt någon som har ett bra namnförslag? Önskemål: helgonnamn (det är ju en "riktig" kyrka!), någon som har med barn att göra, gärna kvinna, och ihågkombart (så att den inte blir "den där barnkyrkan", utan kommer bli omnämnd i enlighet med namnet). Alla bra förslag är varmt välkomna!

Familjigt: Barnet, som var bra litet när den här bloggen inleddes, kan nu läsa och cykla och begick kyrkokörspremiär idag. Jisses. Är det för övrigt någon mer än jag som tycker att det blir lite olustigt när barnkörer sjunger "Steg för steg vi rör oss framåt. Intar landet bit för bit. Vapnet i vår hand är bönen. Fästen bryts allt mera ned och ned och ned." eller är jag överkänslig?

Internationellt: Jag åker till Tyskland om tre dagar. Om en månad och tre dagar åker jag till New York, Boston och Nashville (sistnämnda på stipendium från stiftet. Jag ska gå på predikofestival! Hur spännande som helst), och om två månader och 22 dagar åker jag till Atlanta och Florida. Japp, det är ett sådant år och en sådan vår.

Internet-igt: Nya favoritbloggar: The Sassy Curmudgeon och Dirty Sexy Ministry. Rekommenderas varmt!

Inköp: Idag beställde jag för övrigt en i-pad.

utmärkt

Är det fler än jag som får absolut skrivkramp när någon slags bloggutmärkelse eller kedjebrev (välj själv vilken term du vill använda, själv skiftar det beroende på humör) dimper ner i kommentarsfältet? I vilket fall som helst har söta Madicken bett mig lista sju saker ingen vet om mig. Det blir lite klurigt, eftersom det generellt sett är så att de saker ingen vet om mig gärna får förbli ovetna. Men här kommer en liten lista över saker som väldans/ganska få vet:

1. Jag tycker så illa om skorpioner så att jag inte riktigt klarar av att se dem ens på tv.
2. För en liten tid sedan hade jag fyra farmödrar. Inte illa va? Nu lever endast två av dem, men det är fortfarande dubbelt så många som många andra. Inte för att det är en tävling, men...
3. Om jag inte skulle fortsätta vara präst av någon märklig anledning, skulle jag vilja vara arkitekt eller möjligtvis möbelsnickare.
4. Jag lekte med Barbies pinsamt sent. Pinsamt sent.
5. Jag skulle kunna ge mitt högra lillfinger för att få träffa Nelson Mandela.
6. Det mesta som Astrid Lindgren har skrivit är briljant, men Barna i Bullerbyn är det inte. Där rök Nobelpriset, och jag inser att jag kommer att bli stenad för att jag har skrivit det här.
7. Jag kan inte somna om jag har fingrarna böjda. Vansinne, jag vet. Dessutom föredrar jag att ha fötterna utanför täcket.

Sådärja. Lite banaliteter såhär mitt i onsdagsnatten. Men nu kommer det värsta, nämligen att ge vidare det här till sju andra. Ugh. Nej, jag låter bli, och drabbar istället bara Cissi, som eftersom hon är på PiUS säkert inte har något bättre för sig ;)

vilket liv det ska bli på hemmen

Jag var på konsert igår. Depeche Mode kom till Malmö, med förbandet Nitzer Ebb, och Malmö Arena fylldes av...medelålders människor. Sådana som jag, och äldre. Gråa huvuden, förnuftiga skor. Som ett föräldramöte, sade en i sällskapet. Här och där skymtade en yngre person, och det var inte utan att man undrade om den lilla människan var där med sina föräldrar...
Det var ingen hysterisk trängsel i publiken, och förvisso hoppade vi, och viftade med armarna (lite försiktigt sådär) och klappade och sjöng med, men ingen hoppade från scen, ingen började gråta. Skön stämning, ingen hysteri.

Men det är klart, om ett band har hållit på sedan 1980, säger det sig själv att fansen också börjat gråna. Dave Gahan fyller 48 i år. Han for som en skottspole över scenen, imponerande. Samma sak gällde förbandet som ju också har funnits med ett tag. Där är sångaren 43, och stod inte still en sekund. Visst, det är ingen ålder egentligen, men det är bara att konstatera - det kommer att bli livat på hemmen i framtiden.

Kommer vi ha "minns du Eminem-låten"-tävlingar?
Kommer vi ha synth-allsång?
När vi lyssnar på melodikrysset, nog kommer sångerna vi minns vara Personal Jesus, One, Common People och Sarah, snarare än en oändlig radda dansbandslåtar?
Mm, det blir livat på hemmen när vi kommer dit. It's a question of time.

citat mm

Maken: "Jag förstår mig inte på funk, men å andra sidan gillar jag verkligen belysningen i Folkets Park!"
Jahapp.

Julen i lösryckta ord: klappinslagningsmaraton, pepparkaksbaptisterium, midnattsmässemys, julklappsjackpot, julkrubbeinvasion, sistaminutenshopping, tövädersfrustration, stillsamhet och kusinkramkalas. Och en massa annat. Men mest av allt: Jesus.

om att örfila ett barn

Sorry, Roland och alla de hundratals pensionärer som slutit upp bakom dig. Det är fel att slå folk. Ja, jag säger slå, för det är precis det som hände. Det låter ju lindrigare att "örfila" men du har använt våld mot ett barn, Roland. Det är fel.

Jag tror inte att det finns någon som inte fattar att man kan mista besinningen någon gång. Men om det ska vara ok, var dras gränsen då? Att liksom råka klippa till ungen med knytnäven? Eller paraplyet? Eller brännbollsträt som bara råkade finnas där?

Fel. Fel, fel fel. Och jag tror att du vet det, Roland. Vad jag verkligen stör mig på är din fanclub som ordnar tältmöte utanför rätten.
Jag förstår också att många äldre är jättefrustrerade över vandaliserande ungdomar och högljuddhet och brist på respekt och allt vad det kan vara. Men inte 17 är våld en särskilt bra metod att få dem att sluta, eller hur? Vad händer om de slår tillbaka? Om de är riktiga ligister som inte backar för att ge en gubbe stryk? Då svarar de dessvärre bara med samma mynt, Roland, och den som leken ger får leken tåla. Nej, lägg ner det där. Slå på en sandsäck istället eller knyt näven i fickan och försök lära känna ungdomarna istället. Då kommer de lyssna på dig.

Brask-sinnad

Prästflickan har ingen riktig bloggfart nu. Det är fullständigt uppenbart för vem som helst. Det har varit så förr och kommer säkert vara så igen.
Det händer ju så mycket! Det är jubileumshelger och konfirmander, invigningceremonier och allhelgonaförberedelser. Om en månad (vojne, vojne) kommer biskopen och firar första advent med oss, och innan dess ska det fixas höstmarknad och ännu en jubileumshelg.
Och privat växer och frodas lillan. Det firas födelsedagar åt både vänster och höger, och om några dagar hoppar hela lilla familjen på nattåget till Berlin för att fira delar av höstlovet hos vännerna i Tyskland.
Ja, vojne, vojne. Fullt ös överallt utom just här. Men jag kommer tillbaka!

verklighetens folk

"Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."

"Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands." (Båda citaten Göran Hägglund i DN 17/9)

Jag har en familj. Man och barn. Superheteronormativt. Vi jobbar, barnet går i skolan. Emellanåt sliter vi med att få ekonomin att gå ihop. Vi har inget medlemskap i något politiskt parti.
Mina föräldrar är skilda och jag är uppvuxen mest med min mamma, i en förort.
Det kan tyckas att jag är så mycket "Svensson" det går att bli. Och ändå tillhör jag uppenbarligen inte Görans "verklighetens folk".

För jag tycker att det är viktigt att bekämpa strukturella orättvisor. Jag gillar abstrakt konst. Emellanåt diskuterar vi politik eller filosofi eller vad det nu kan vara runt köksbordet, mellan samtalen om hur det går på jobbet och hur vi ska få tid för varandra.

Och grejen är - jag tror inte att vi är ensamma om det.

Men jag kan bara inte förstå att det ska vara fult att vilja förändra samhället till det bättre. Är det inte därför man blir politiker? Jag kan inte förstå vilka de här "verklighetens folk" är, och varför jag inte räknas? Lever inte jag i verkligheten, Göran? Tror du verkligen att det är stört omöjligt för vanliga människor att se både stort och smått, att engagera sig både i sina föräldrars väl och ve och i genusforskning, att koka spaghetti till ungarna samtidigt som man läser kulturbilagan?

Jag tror att det är det. Verkligheten är större än du tror, Göran, och bättre och roligare och hemskare och mer mångfacetterad än någonsin. Den är vacker och skrämmande. Och får den inte plats i ditt synfält tycker jag lite synd om dig. Ska vi ha sällskap till Moderna museet nästa gång? Vi kan diskutera hushållskassan där.

nej tack!

Nej, jag vill inte testas. Nej tack.
Enda anledningen till att jag ser stressad ut, kära Dianetics-missionär, är för att ni är överallt där jag rör mig. Det går ju inte att ens ta en fika på stan utan att springa rakt in i ett av era bord!

Nej, jag är inte intresserad. Jag vill inte gå med i er sekt. Vill inte ta några stresstest som kan visa på hur mycket jag behöver besöka er lilla lokal i Arlöv. Nej tack, kära scientologer, det jag önskar mest är att ni ska sluta missionera. Då skulle min stressnivå gå ner avsevärt.

lugnet före...

Sitter på expeditionen och vaktar telefonen (nej, den är inte rymningsbenägen). Inga samtal än, men jag vet att skenet bedrar. Under ytan spinner hjulen, ökar tempot. Det är höst igen, och almanackan fylls. Möten, gudstjänster, samtal, grupper...allting samlas, skrivs in, avklaras för att bara ersättas med nya möten och samtal.
Redan talar vi om höstmarknaden i november, tiderna för krubbvisningar är bestämda och vi har markerat 1:a adventsgudstjänstförberedelserna i bokningspärmen. Snabbt går det.

Och mitt i allt har dottern börjat i förskoleklass, maken börjat jobba, diverse deadlines för skojiga projekt på sidan närmar sig. Och på fredag kanske min kurs börjar. Kanske eftersom jag fortfarande inte vet om jag hinner få den sista tentan registrerad.

Det är lite svettigt, men samtidigt roligt. Jag tycker om när det rör sig. Anden trivs inte i stillastående luft. Men redan nu ska andningspauserna också skrivas in i almanackan.

på med kyrkskorna igen...

Efter fyra veckor med läger och nästan fem veckors semester, har jag nu sparkat av mig flip-flopsen och satt på de respektabla kyrkoskorna igen. Tillbaka på jobbet.

Det finns en sådan kluvenhet i det.

Jag älskar mitt jobb. Faktum är att längre ledighet skaver lite grann, det blir lite tråkigt, känns lite onyttigt liksom. På jobbet får jag göra vad jag är allra bäst på, det jag är kallad till. Jag får möta människor i glädje och sorg, jag får celebrera nattvard, döpa barn och predika ordet. Jag får stå i församlingens tjänst på tusen olika sätt, vare sig det handlar om att dekorera affischer för sopplunchen, skriva texter för Barnens gudstjänst eller samordna lekkyrkobygget. Det är härligt intensivt och varierande.

Och samtidigt är det nu tillbaka i lunken. Tillbaka i "träffa-dottern-två-timmar-om-dagen-lunken" (om ens det). Slut på långsamt strövande på stan, hand i hand. Slut på ljumma och oansvarigt långa kvällar. Slut på att sova till halv tio varje morgon.
Slut på längre resor, både spontana och planerade.

Mm, kluvet. Tur att jag får båda, om än uppdelat över ett helt år. Nu ska jag iväg och träffa föräldrar och bebisar på Öppet hus! Vilket privilegium!

the vacay story #2: London

We arrived in England. Already in Victoria station, kiddo showed signs of enjoying the wet and cold more than the balmy air of the Mediterranean. She even moped a bit about it not raining as much as she wanted.

We stayed in a guest apartment in one of the huge neo-brutalist estates in the Barbican area. The room was basically a queen size bed, a chair and a chest of drawers. To this was attached a pretty roomy bathroom. This was to become the adult hang-out when kiddo had fallen asleep. In that bathroom we played cards, talked, read books...even had pizza one night! The weather was never nice enough for us to sit outside.

The days were filled with adventure. We shopped of course, we went to London Zoo, to Princess Diana's Memorial Playground in Kensington Gardens (fabulous playground with Peter Pan theme), we wandered around Camden, visited British Museum to see mummies (too scary, but the North American Indian things were cool, thought little one) and the Natural History Museum to see dinosaurs. We had Sunday dinner with friends. We went by boat on the canals, by double decker bus and of course by tube. We had lots of coffee and smoothies. Starbucks sure benefited from our travels...

After almost a week of this, we took the train to Windsor and Legoland. Kiddo was overjoyed! She skipped and skipped, talked and talked. We rode rides that made us wet and rides that made us dizzy. We shot bad guys with laser guns, and watched Johnny Thunder defeat an Aztec queen. We had boring food (always at amusement parks) and lots of water and soft drinks. And we saw really, really cool things built of Lego. On our way home, daughter asked when we were going back.

We spent another day in London. Then we went north, to fellow ycw L and her family. Great adventure!

livskoncentrat

Konfirmandlägret alltså.
Det är som någon slags livskoncentrat, att vara på läger i två veckor. Bitvis en skärseld, bitvis en liten glimt himmelrike. Ens styrkor och svagheter kommer fram i rätt så obarmhärtig dager, men man är också omgiven av så mycket omsorg att det liksom bär ändå.

Men aldrig har det varit så jobbigt och så kul på samma gång som den här sommaren. Möjligtvis med undantag för den gången jag var gravid och vaggade runt på Kilsbergsgården med gråten i halsen, men...

Många var de orsaker som gjorde den här omgången jobbigare än tidigare, men främst var nog ovanan. Det är helt enkelt några år sedan jag var iväg. Har bara varit på den här gården en gång tidigare (på ett litet helgläger), det fanns massor av uttalade och outtalade måsten och förväntningar, ingen av oss i ledarteamet hade jobbat särskilt mycket ihop...

Men vi fixade det! Nog skavde det då och då, men våra ledare bar mycket, och konfirmanderna var naturligtvis de som gjorde allt värt det.

Guldkanten var vår extra-präst, S från Tyskland/USA. Han sjöng och spelade, han hade en fantastisk kontakt med konfirmanderna över alla eventuella och i hemlighet befarade språkbarriärer, han bidrog med erfarenhet och klokskap. Dessutom var det han som bar såväl mig, när jag föll ihop, som andra. Tack gode Gud för kloka och omtänksamma vänkollegor.

i morgon...

...kommer den mycket försenade konfirmandlägersposten,
...och posterna om resan,
...och säkert om mycket annat.

Men nu är den hyfsat nyligen hemkomna prästflickan trött och ska gå och lägga sig efter att ha tillbringat kvällen med engelskt cola-godis och den ganska så medelmåttiga Resan till jordens medelpunkt.

ibland så är det besvärligt...och ibland så lätt!

En av mina absolut närmaste vänner är här och jobbar med mig just nu. Det är helt underbart. Vi jobbar superbra ihop, har roligt och är kreativa. Det är sådana här tider som får en att speciellt tacka Herren för Internet (som hjälpte oss lära känna varandra och hålla kontakten) och ändå irriterad på de avstånd som finns i vanliga fall. Så himla onödigt att ha de närmaste långt borta! Och så vansinnigt skönt att det fysiska avståndet inte på något sätt innebär ett andligt eller mentalt avstånd.
Så, vänner i Stockholm, Tyskland, Danmark, USA och en massa andra ställen...ni lever nära mig i mitt hjärta!

varför göra idag...

...vad som kan göras i morgon?

Japp. Prästflickan är ledig i en vecka för att plugga arbetsrätt och ledarskapsteori, och har genast fallit tillbaka i gamla dåliga studentvanor. Vaknar för sent, "behöver bara kolla" saker på stan eller Internet, äter för många torkade aprikoser, dricker för mycket kaffe...men med den avgörande skillnaden att det faktiskt emellanåt pluggas lite. Något för lite, men det går sakta framåt. Det är ju så vansinnigt roligt att studera och lära sig saker, det är bara det där med att redovisa eländet som gör mig avig och odisciplinerad.

Nåja, en aprikos till. Urk. Och nog måste jag kolla den där hemsidan...

skolastik

Dottern, eller rättare sagt maken, fick ett telefonsamtal idag. Det var från en av skolorna vi ställt dotra i kö till, med ett erbjudande om plats. Maken antog genast, med en liten smula kluvna känslor.

Det är inte enkelt, det här med det "fria" valet.

Dottern är barn till två akademiker med stort engagemang i hennes (framtida) skolgång. Vi vet att det är den största enskilda faktorn som påverkar huruvida det kommer att gå bra för henne i skolan eller inte. På grund av dessa hennes föräldrar tillhör hon den grupp barn som också i störst utsträckning börjar i en skola som har valts aktivt istället för den hon "tillhör", och därmed är hon också en del i ett växande problem - barnen med goda förutsättningar samlas på vissa skolor, och resultatet blir segregering.

Urk. Det är inte roligt att medverka till en sådan utveckling. Samtidigt, och detta är naturligtvis en av orsakerna till utvecklingen, kan vi inte låta principer och ideal gå före vårt barns bästa, och vi är rätt så övertygade om att den här skolan är ett bättre val än den som hon tillhör (där vi varit på studiebesök).

Nåja. Jag tränger undan tvivlen, och gläds istället åt att mitt älskade barn kommer att få gå på en skola med barn från många olika kulturer, mitt i stan men ändå med små klasser, med fokus på litteratur och kultur, nära hemmet och med åtminstone en av hennes vänner i klassen.

nöjes- och trevlighetsintensivt

Det händer mycket nu, och det mesta är väldans trevligt.
Igår frukosterade jag, som traditionen sedan nästan ett och ett halvt år bjuder, med K och lilla nya L. Sedan träffade jag mor för att planera för vår Kristi Himmelfärdstripp till Barcelona (mmmm), och kvällen tillbringades med en vän och hans döttrar.
Idag har dottern en kompis på besök och de ska tillsammans med maken åka till skogen medan jag ska på broderikurs och i kväll på bossakonsert (Lisa Nilsson) med en vän. Andra s.k. vänner mobbade mig för att vi ska se Lisa Nilsson, de är alldeles för "coola" för det. Jag gillar bossa och jazz, jag tänker njuta. Så det så.
Och i morgon är det Marie Beb, jag döper en liten kille och har föräldramöte med konfirmander. Och ska spela spel på kvällen.

Det är rätt så kul att vara jag just nu.

Patrick

S:t Patrick's Day à la mitt jobb: klöverblad på fikabordet, grön-vit-orange flagga, Chieftain's på last.fm och Bailey's glass (samt Rocky Road, så klart, och Chocolate Fudge Brownie, för att den är god, helt enkelt) dekorerad med orange-grönt godis.

Jag borde ha tagit med min bodhran. Nåja, jag spelar lite Altan och nynnar på psalm 730 istället. Slán!

ja, jag vet...

...jag missköter den här bloggen just nu.
Men det är bara så mycket nu! Vem orkar ha åsikter om dumma brasilianska biskopar, prinsessbröllop, tyska skoltragedier, schlagermärkligheter och allt möjligt annat viktigt och oviktigt när man jobbar, jobbar, jobbar och försöker ha ett familjeliv, studera och umgås med vänner?

Jag kommer igen. Snart. När inte den här bloggen känns som ännu ett tidskrävande måste. Ska bara jobba upp lite energi för att bli arg på något först. Eller entusiastisk. Nåt.

(men bara så att ingen blir orolig: de senaste veckorna har varit roliga. Bitvis jättekul, men ändå en smula slitigt.)