dagens citat

Dagens citat har ingenting alls med kronprinsessbröllop att göra, även om det levererades någon gång mellan vigsel och middag...

K (7 år): "Jag tycker om döda djur. De är så gosiga, och om man råkar tappa dem gör det inget!"

Ja, just det.

S:ta Katarina, vårt dop och nationaldag, allt på en gång

Idag invigde vi S:ta Katarina lekkyrka. Äntligen! Vi skickade ut massor med inbjudningar, och de viktigaste, barnen, kom. När klockan var 11 och processionen gick in i kyrkan fanns det säkert trettio familjer där. Fantastiskt! Barnens gudstjänst blev överfull, och runt altarbordet trängdes tre-, fyra- och femåringar för att få ta emot.
Jag predikade om dopet, så klart, och den korta predikan finner du här.
Gudstjänsten fortsatte sedan i vår församlingsträdgård med högtidlig invigning av S:ta Katarina. Dottern var biskop och bankade på dörren med kräklan, och vi sjöng kantor A's specialskrivna lekkyrkosång. Barnen fick smörja kyrkan, och nu är väggarna fulla med små oljiga kors. Sedan talade herden och stiftets representant, vi sjöng nationalsången, och vi åt glassbåtar (till slut, bilen var 40 minuter sen, grrrr) i solen. En fantastisk dag!
Nu längtar vi bara efter att börja använda S:ta Katarina. Låt den heliga leken börja!

festen

När jag förbereder en fest städar jag, ser till att jag serverar något gott, och gör mig fin. Inget av detta är oviktigt. Alltihop handlar om att försätta mig själv i rätt humör, men framförallt om att signalera till mina gäster att jag tycker att de är så viktiga att jag verkligen vill anstränga mig för deras skull.

Så när vi har en familjegudstjänst och lämnar silversakerna i skåpet för att istället ta fram keramikkalken, och struntar i sidenmässhaken för att nöja oss med ett röcklin och en stola av enklaste modell, vilka signaler sänder vi då till barnen?

Jag bara funderar.

det är påsk på jorden

Halleluja. Han är uppstånden!

Här kommer en lång uppdatering på vad som händer i prästflickans liv. Jag beklagar att det skrivs så lite just nu. Men detta kanske kan ge en liten fingervisning om varför...

Kyrkigt:
Igår natt ledde jag påsknattsmässan för första gången här i församlingen. Den har varit min numera pensionerade kollegas domän i hur många år som helst. Det säger sig själv att det inte var utan bävan som jag började peta i ordningen. Men efter många turer och riva-sig-i-håret-av-funderingar-stunder blev ordningen klar, och det fungerade! Gudstjänsten blev hur bra som helst. *pust*

Lekkyrkan är på gång. På tisdag börjar den uppföras, vilket innebär att den bör vara klar om drygt två veckor, inshallah. Invigning är planerad till söndag 6 juni, välkomna! Vi har redan fem studiebesök inbokade eller i väntan på bokning :) Facebook-sidan för den lanseras så snart kyrkan är klar. Är det för övrigt någon som har ett bra namnförslag? Önskemål: helgonnamn (det är ju en "riktig" kyrka!), någon som har med barn att göra, gärna kvinna, och ihågkombart (så att den inte blir "den där barnkyrkan", utan kommer bli omnämnd i enlighet med namnet). Alla bra förslag är varmt välkomna!

Familjigt: Barnet, som var bra litet när den här bloggen inleddes, kan nu läsa och cykla och begick kyrkokörspremiär idag. Jisses. Är det för övrigt någon mer än jag som tycker att det blir lite olustigt när barnkörer sjunger "Steg för steg vi rör oss framåt. Intar landet bit för bit. Vapnet i vår hand är bönen. Fästen bryts allt mera ned och ned och ned." eller är jag överkänslig?

Internationellt: Jag åker till Tyskland om tre dagar. Om en månad och tre dagar åker jag till New York, Boston och Nashville (sistnämnda på stipendium från stiftet. Jag ska gå på predikofestival! Hur spännande som helst), och om två månader och 22 dagar åker jag till Atlanta och Florida. Japp, det är ett sådant år och en sådan vår.

Internet-igt: Nya favoritbloggar: The Sassy Curmudgeon och Dirty Sexy Ministry. Rekommenderas varmt!

Inköp: Idag beställde jag för övrigt en i-pad.

He's got the whole world...

Kiddo: Mom, I know who made snow!
Me: Yeah?
Kiddo: Yes. God did!
Me: Yeah, that's right.
Kiddo: Because God made the clouds, and there's where snow comes from.
Me: True. So now we know who to blame and complain to.
Kiddo: No, we can't complain. Because snow is made of water, and we need water to live.
Me: Huh. Yeah, that's true.
Kiddo: And besides, if there's no snow, the eskimoes won't be able to make igloos and then they will freeze.
Me: Right (deciding not to argue about the name, makes mental note to inform kiddo at some point that the people in question prefer the name inuit). Of course. Well, let's not complain then.
Kiddo: Yep.

leka kyrka

Leksacer i Västerås Domkyrka gör mig alldeles lycklig! Om man inte har möjlighet att bygga en lekkyrka, som vi gör, är ju detta en fantastisk idé! Ta efter, eller tänk nytt, alla ni andra! Det räcker inte med ett bord och några mjuka leksaker för att kyrkan ska bli barnens.

om att örfila ett barn

Sorry, Roland och alla de hundratals pensionärer som slutit upp bakom dig. Det är fel att slå folk. Ja, jag säger slå, för det är precis det som hände. Det låter ju lindrigare att "örfila" men du har använt våld mot ett barn, Roland. Det är fel.

Jag tror inte att det finns någon som inte fattar att man kan mista besinningen någon gång. Men om det ska vara ok, var dras gränsen då? Att liksom råka klippa till ungen med knytnäven? Eller paraplyet? Eller brännbollsträt som bara råkade finnas där?

Fel. Fel, fel fel. Och jag tror att du vet det, Roland. Vad jag verkligen stör mig på är din fanclub som ordnar tältmöte utanför rätten.
Jag förstår också att många äldre är jättefrustrerade över vandaliserande ungdomar och högljuddhet och brist på respekt och allt vad det kan vara. Men inte 17 är våld en särskilt bra metod att få dem att sluta, eller hur? Vad händer om de slår tillbaka? Om de är riktiga ligister som inte backar för att ge en gubbe stryk? Då svarar de dessvärre bara med samma mynt, Roland, och den som leken ger får leken tåla. Nej, lägg ner det där. Slå på en sandsäck istället eller knyt näven i fickan och försök lära känna ungdomarna istället. Då kommer de lyssna på dig.

skaldini

Barnet kvad:

Jag har en sommaräng i min hand.
Den är liten, men ändå stor.
Jag har en sommaräng i min hand.

Jag har en natt i min hand.
Den är mjuk och skön.
Jag har en natt i min hand.

Nu hoppar den upp till kvällen
så den får ta slut.

.......................

Är det jag som är partisk eller är det helt lysande?
Jag vet ju vad jag tycker.

på med kyrkskorna igen...

Efter fyra veckor med läger och nästan fem veckors semester, har jag nu sparkat av mig flip-flopsen och satt på de respektabla kyrkoskorna igen. Tillbaka på jobbet.

Det finns en sådan kluvenhet i det.

Jag älskar mitt jobb. Faktum är att längre ledighet skaver lite grann, det blir lite tråkigt, känns lite onyttigt liksom. På jobbet får jag göra vad jag är allra bäst på, det jag är kallad till. Jag får möta människor i glädje och sorg, jag får celebrera nattvard, döpa barn och predika ordet. Jag får stå i församlingens tjänst på tusen olika sätt, vare sig det handlar om att dekorera affischer för sopplunchen, skriva texter för Barnens gudstjänst eller samordna lekkyrkobygget. Det är härligt intensivt och varierande.

Och samtidigt är det nu tillbaka i lunken. Tillbaka i "träffa-dottern-två-timmar-om-dagen-lunken" (om ens det). Slut på långsamt strövande på stan, hand i hand. Slut på ljumma och oansvarigt långa kvällar. Slut på att sova till halv tio varje morgon.
Slut på längre resor, både spontana och planerade.

Mm, kluvet. Tur att jag får båda, om än uppdelat över ett helt år. Nu ska jag iväg och träffa föräldrar och bebisar på Öppet hus! Vilket privilegium!

the vacay story #1: La Bella Italia

A long post...and in English. Bear with me.

The day of vacation finally arrived. At times during the months before I could not believe that there would be a time this year when I would not be working all the time. Yes, it has been a rough Spring and start of Summer. Absolutely wonderful in many parts, but insanely busy. But that wasn't what this post is about.

The family went on vacation abroad. Daughter has not been abroad since she was one, so this was a big, BIG thing for her. Due to very cheap airline tickets we chose to fly, in spite of actually preferring to go by train. It's insane that it costs three times as much to take the environmentally friendly option. But that, of course, is not what this post is about either.

(This promises to be a very chatty post.)

Anyway, we went. Kiddo was excited. She basically skipped the whole way to the airport, on to the plane, off the plane and on to the airport train that took us to the centre of Milan. She didn't skip as much when we had arrived, it was very late. We stayed at a small hotel in the old city centre, which, we realized, meant that it was superquiet at night, when all the bankers had gone home to their villas somewhere in the outskirts of the city.
Day two we walked and walked, and saw all the sights except The Last Supper. Kiddo was not too pleased with the temperature (it was hot!), but very pleased with the suddenly very liberal rules regarding how much ice cream she was allowed every day.

Anyway, the Duomo was insane. Very beautiful and very impressive. Daughter liked the relics and the treasury most. Mommy agreed in secret.
We went to a park and saw butterflies (husband has apparently developed something of an obsession since he has insisted on visiting every single butterfly exhibit during this journey). Funny dogs and rides and carabinieri lounging in the shade. Daughter pulled us into the archeology museum, which was mildly interesting.

We had pizza and pasta and kiddo disliked everything.

The day after, we rented a tiny car-ini and went south to the mountains of Piemonte. Wow. The scenery was amazing! We drove and drove until we arrived in the tiny village of Montecapraro, 800 m above sea level. There we stayed in an apartment and enjoyed the silence (and had water fights, destroying the peace for everyone else).

The day after, day four of the vacay, we left la Bella Italia to go to England. But that post will come little later.

du är fjompen!

Maken och dottern har ett pågående ordkrig om vem det egentligen är som är "fjompen". Det började häromdagen, när maken sade till dottern att hon var en fjomp, och hon snabbt replikerade att det minsann var han som var den. Sedan hävdades det att det hade stått i tidningen att det var hon, varpå hon konstaterade att pappan måste ha missat när de berättade på Bolibompa kvällen före att det faktiskt var han...och så vidare.

I kväll trappade maken upp. Via vår amerikanske gäst lät han meddela att president Obama ansåg att det var dottern som var fjompen. Hon lät sig inte nedslås. Pippi tycker nämligen att det är maken. Bamse är dock på hans sida. Skalman, av dottern mycket riktigt identifierad som den smarte, slöt sig till hennes lag.

Till slut avgjorde hon kampen.

"Gud, och Jesus, tycker att det är du som är fjompen. Så det så! Slå det om du kan!"

Och en timme senare, efter läggdags, kallade hon mig till sig och bad mig hälsa hennes far att Gud sagt att det är hennes far som är fjompen. På hedersord.

Ja, vad säger man? Det var bara för maken att ge sig.

tre favoriter

Just nu är dessa tre mina absoluta favoriter (ej i nummerordning) vad gäller utövandet av mitt kall:

* att döpa konfirmander i sjöar (och gärna med mullrande åska i fjärran)
* att dela ut nattvarden till barn (och med vilket allvar de tar emot!)
* att ta emot bikt och ge avlösning (att se tyngden lyftas av är så starkt!)

Och nej, det är ingen tillfällighet att alla tre är sakrament (bikten också, efter idag är jag ganska så övertygad).
Det är någonting med detta handlande, denna kontakt med människor och Gud, som är så omedelbar, så mäktig, så helig. Det är för sådant här som jag är präst.

det är fint med val!

Idag klädde vi upp oss. Vi tog barnet i handen och begav oss till vallokalen. Fick kuvert, gick till båset, förklarade för dottern vad man skulle göra. Kryssade, stoppade valsedeln i kuvertet och marscherade högtidligt fram till valförrättaren för att registreras.
Vi såg hur kuvertet stoppades i lådan, och gick sedan glada och firade vår demokratiska rättighet med varsin glass.

Det är dags att barnet får känna hur viktigt det här är. Hädanefter ska det alltid vara finkläder och glass när vi röstar.

(och ja, ett val till Europaparlamentet är minst lika viktigt som våra riksdagsval, att låta bli att rösta är bara att avsäga sig all möjlighet att påverka. Och "klä upp sig och fira med glass"-principen kommer att tillämpas igen redan i höst, då det är kyrkoval)

barnatro

Prästflickan har spenderat flera dagar på Åkersberg, Lunds stiftsgård. Det har nämligen varit utflyktsdagar för småttingar från hela stiftet med massor av stationer, gudstjänst och musik.

Jag hade hand om stationen som visade och förklarade de liturgiska färgerna genom aktiviteter, pyssel och ord. Den tänktes ut tillsammans med min gode vän Scott (amerikansk liturg), och blev en riktig succé! Det var fantastiskt att se barn i förskoleåldern allvarligt fundera över tidens betydelse på den lila stationen, eller döpa dockan på den vita.

Dessutom fick jag den stora förmånen att ha hand om gudstjänsterna (en per dag), vilket innebar att jag i rollen av Jona störtade ut ur en enorm val, stänkte ner de barn som satt närmast med vatten, och sedan berättade om hur det ändå är bättre att gå till Gud än ifrån.

Härliga dagar! Arbetsamma dagar! Och barn och liturgi...det är något att jobba mycket mer med!

skolastik

Dottern, eller rättare sagt maken, fick ett telefonsamtal idag. Det var från en av skolorna vi ställt dotra i kö till, med ett erbjudande om plats. Maken antog genast, med en liten smula kluvna känslor.

Det är inte enkelt, det här med det "fria" valet.

Dottern är barn till två akademiker med stort engagemang i hennes (framtida) skolgång. Vi vet att det är den största enskilda faktorn som påverkar huruvida det kommer att gå bra för henne i skolan eller inte. På grund av dessa hennes föräldrar tillhör hon den grupp barn som också i störst utsträckning börjar i en skola som har valts aktivt istället för den hon "tillhör", och därmed är hon också en del i ett växande problem - barnen med goda förutsättningar samlas på vissa skolor, och resultatet blir segregering.

Urk. Det är inte roligt att medverka till en sådan utveckling. Samtidigt, och detta är naturligtvis en av orsakerna till utvecklingen, kan vi inte låta principer och ideal gå före vårt barns bästa, och vi är rätt så övertygade om att den här skolan är ett bättre val än den som hon tillhör (där vi varit på studiebesök).

Nåja. Jag tränger undan tvivlen, och gläds istället åt att mitt älskade barn kommer att få gå på en skola med barn från många olika kulturer, mitt i stan men ändå med små klasser, med fokus på litteratur och kultur, nära hemmet och med åtminstone en av hennes vänner i klassen.

uh-huh

Semi-sjuka modern vänder sig till dottern efter middagen: Har du ätit semla idag, S?
Dottern: Nää.
S-s modern till maken: Har du då?
Maken: Nej, tyvärr.
S-s modern: Det har jag...men nog borde vi äta semlor idag? Det är ju ändå fettisdagen...
Maken och dottern: Mmm.
S-s modern: Men då måste man ju troligen ta sig till 7-11...*suckar lite trött, och väntar på chevalerskt erbjudande*
Maken till dottern: Kan inte du gå och köpa semlor?
Dottern: Ja! Om jag får ta med mig en stol.
S-s modern: Eh...javisst. *ler åt sin knasiga dotter*

Dottern börjar kånka stolen (stor vit karmstol) tvärs över köket. Under tiden säger s-s modern: Fast jag har inte pengar på mitt kort.
Maken: Näää, inte jag heller.
S-s modern: *suckar* Jaha, ja, då blir det väl inga semlor.

Vänder sig om, och där står en glädjestrålande femåring med ett konditoripaket i famnen. Med semlor i. Mamma ordentligt lurad, dotter minst lika nöjd. Oh ve, vad ska det bli av detta lilla lögnaktiga barn?

Och semlorna var goda.

backlash?

Går förbi barnen i skolkorridoren. De är på väg från lunchen. En lärare sticker ut huvudet och ropar:
"Loke! Du skulle ju torka!"
Loke kommer tillbaka. Kanske jag inbillar mig, men han ser onekligen rätt busig ut. Passande namn.
Läraren säger till honom:
"Och Freja också!"
Och en vitblond tös följer efter Loke.

Det enda man undrar är om de har klasskompisar vid namn Balder, Frej och Idun också?

stockholmare

Vi hade ett familjeråd. Maken och jag pratade om ekonomin, ur synvinkeln "Hur mycket semester akn vi unna oss?", dottern stod på huvudet i soffan. Sedan försökte vi bestämma oss för var vi skulle åka. Nordtyskland? Danmark? Kortskidsemester i Halland? Eller, som vanligt, Stockholm?
Dottern skanderade, fortfarande huvudståendes: "Stockholm, Stockholm, Stockholm!" Hon är ju trots allt en tvättäkta 08-a.
Efter mycket dividerande blev det Stockholm och vännerna här. Som vanligt under sportlovet. Och väl här är det så skönt!

Detta måste vara världens vackraste stad.
Och dessa vänner är så nära familj det går (och när barnen gifter sig blir vi släkt på riktigt, moahahaha!).

Idag: Skansen, och födelsedagsfirande av maken. Hurra, hurra, hurra!

barn och bibel

Igår var Birger Olsson, professor emeritus i NT i Lund, här i församlingen och hade en föreläsning om barn i Bibeln. Det var spännande, framförallt för att det blev tydligt hur oerhört radikal Jesus var i sin syn på barnen. Hans samtid, och även hans efterföljare, såg barn som icke-individer, sådana som skulle tuktas till mänsklighet, som skulle agas så att de kunde bli produktiva medborgare.
Jesus såg dem som förebilder, och som några som hörde hemma hos Gud.

Birger illustrerade detta med hjälp av ett av Bibelns läskigaste "barncitat": Syr 30:1-2, 8-13.
Vers 9-10 låter så här:
"Kela med ditt barn, och han blir en skräck för dig, lek med honom, och han blir din sorg. Skratta inte med honom, ty då får du lida med honom, och till slut sitter du där och gnisslar tänder."

Kontrasten till evangeliet om Jesus och barnen kunde inte bli större:
"Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem."

Och ändå tog det oss cirka 1950 år innan vi i Sverige förbjöd barnaga. Och ändå är det i större delen av världen inte bara tillåtet, utan till och med rekommenderat, att slå sina barn. Jag tror att Jesus skulle ha en hel del att säga om det.

holy chaos

You know that kind of worship service that just goes smoothly? When everything works, and you look at the time afterwards and can't believe more than an hour has passed? Well, this one was not one of those.

This was a joint effort thing, a huge service with lots of people. A third of the congregation were children, and another third were elderly. We had two really messy and chaotic liturgical parts (the baptismal remembrance and candle lightning) when long lines formed down the aisle. The church was full of noise, babies crawled and ran everywhere. The whole thing took an hour and fifteen minutes. Nothing ran really smoothly, yet nothing went wrong. The mood was great, people smiled and sang. Yeah, it was holy chaos, a feast in the house of the Lord. It was utterly wonderful.