2009-06-12

tre favoriter

Just nu är dessa tre mina absoluta favoriter (ej i nummerordning) vad gäller utövandet av mitt kall:

* att döpa konfirmander i sjöar (och gärna med mullrande åska i fjärran)
* att dela ut nattvarden till barn (och med vilket allvar de tar emot!)
* att ta emot bikt och ge avlösning (att se tyngden lyftas av är så starkt!)

Och nej, det är ingen tillfällighet att alla tre är sakrament (bikten också, efter idag är jag ganska så övertygad).
Det är någonting med detta handlande, denna kontakt med människor och Gud, som är så omedelbar, så mäktig, så helig. Det är för sådant här som jag är präst.

4 kommentarer:

Björn Flintberg sa...

Bikten ett sakrament? Är inte det en katolsk syn? Är du på väg över? :) De HAR ju faktiskt coolare ritualer! :P

Maria sa...

Nåja, i de lutherska bekännelseskrifterna ansågs bikten vara ett sakrament, och den ingick också i lilla katekesen ända till 1800-talet.

Och jag är inte helt med på att de har coolare ritualer, i många katolska kyrkor jag har varit i är den liturgiska medvetenheten rätt låg. Det skiljer, där liksom överallt annars, från församling till församling. Men de har kanske lite större möjligheter att göra riten cool, men rökelse, olja mm.

Göran Koch-Swahne sa...

Jag döpte en gång en 8-årig pojke. Det var starkt!

Både för honom och för oss, som var närvarande. Så jag förstår vad Du menar när du talar om att döpa konfirmander i sjöar...

Jonas sa...

Grattis till din insikt om bikten! Det är också väldigt bra som man gör på OAS, riktigt med biktpräster, berättar om vad det innebär dess frukter, uppmanar ofta att gå till bikt utan att framställa det som tvång.

Det finns för övrigt stöd i bekännelseskrifterna för att åtminstone vigningens sakrament (till de kyrkliga ämbetena) är ett sakrament om man har en annan uppfattning än att prästen är en offerpräst, läs Kristi Kyrka av Bo Giertz (eller det har väl alla här hoppas och antar jag).

För övrigt finns det absolut inget som hindrar att vi använder rökelse och olja inom vår lutherska tradition och det används också inom Svenska kyrkan, kommer nog att bli mer och mer. Och det är ju toppen!