Motvilligt öppnar bloggen sina ögon. Det vore skönt att fortsätta sova, tycker den, men nu måste den aktivera sig en smula, om än bara för att sätta upp eftersändningslapparna...
Så här ligger det nämligen till:
Prästflickan har fått komministertjänsten i Svenska kyrkan i Bryssel och flyttar dit med sin familj i januari! Därmed somnar också den här bloggen in för gott (men kommer att ligga kvar om det nu skulle vara någon som är intresserad). De fortsatta utrikiska äventyren kommer istället att berättas om på nya bloggen la pasteure. Predikningar och dylikt kommer fortsätta publiceras på prästflickealster.
Au revoir!
Visar inlägg med etikett prästliv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett prästliv. Visa alla inlägg
2011-11-14
2011-05-15
även bagateller får livet att ljusna då och då
Idag har jag predikat, och predikan finner du som vanligt här.
Jag har också tävlat om 40 par skor. Jepp. 40. Galet mycket, Överflöd. Och vad det har med mitt prästliv att göra är inte så lätt att veta. Men faktum är att mina skor är en av de få möjligheterna jag har att uttrycka personlighet. Men de måste också vara snygga nog för att funka i gudstjänst, och sköna nog att stå i länge, och matcha allt det svarta, och kanske de liturgiska färgerna... Och 40 är ju ett fint bibliskt tal.
Jag har också tävlat om 40 par skor. Jepp. 40. Galet mycket, Överflöd. Och vad det har med mitt prästliv att göra är inte så lätt att veta. Men faktum är att mina skor är en av de få möjligheterna jag har att uttrycka personlighet. Men de måste också vara snygga nog för att funka i gudstjänst, och sköna nog att stå i länge, och matcha allt det svarta, och kanske de liturgiska färgerna... Och 40 är ju ett fint bibliskt tal.
2011-03-21
bakom kulisserna
Ibland snurrar vi till det. Oftast märks det inte alls när någon i gudstjänsten gör "fel", men ibland går det inte att missa.
Så här går det till bakom kulisserna hos oss en söndag:
Vi springer på varandra på olika sätt hela morgonen. Beroende på personlighet mm kommer vi medverkande till kyrkan olika tidigt. Jag är oftast där senast kl tio när gudstjänsten börjar elva, oftast tidigare än så, framförallt om det är jag som predikar och celebrerar.
Igår var jag "tredje man", dvs ledde Barnens gudstjänst (motsvarande söndagsskola, mellan gradualpsalm och förbön) samt assisterade vid utdelandet. En annan av mina kollegor predikade och celebrerade, och en tredje assisterade honom, sjöng litanian och läste episteln. Vi är oftast tre präster i gudstjänst, plus sex-sju frivilliga, diakon, musiker, kör och vaktmästare. Och konfirmanderna medverkar också, så det är mycket folk som ska veta sina uppgifter. Därför träffas vi halv elva för att be och gå igenom gudstjänsten.
Redan där var vi snurriga igår. Det krävdes lite lirkande och krånglande för att lista ut vem som gjorde vad och var, men när vi sedan processerade in i kyrkan trodde vi oss alla ha koll...
Och sedan hamnade trosbekännelsen på fel plats. Och prefationen fick en ny melodi. Och på nattvardsstationen i sidokapellet var de fyra utdelare helt plötsligt, medan vi i koret bara var två. Och utgångsprocessionen var minst sagt oortodox i sin ordning.
Och inget av allt detta är någon större fara. Ordning är bra för det skapar lugn i rummet, och ger möjlighet för församlingen att fokusera på annat än röriga församlingsanställda, men Gud är där mitt i kaoset också. Böner blev bedda, Kristi kropp och blod utdelat och mottaget, välsignelsen flödade från Gud över de församlade.
Och nästa gång kommer vi ha ett ordentligt körschema :)
Så här går det till bakom kulisserna hos oss en söndag:
Vi springer på varandra på olika sätt hela morgonen. Beroende på personlighet mm kommer vi medverkande till kyrkan olika tidigt. Jag är oftast där senast kl tio när gudstjänsten börjar elva, oftast tidigare än så, framförallt om det är jag som predikar och celebrerar.
Igår var jag "tredje man", dvs ledde Barnens gudstjänst (motsvarande söndagsskola, mellan gradualpsalm och förbön) samt assisterade vid utdelandet. En annan av mina kollegor predikade och celebrerade, och en tredje assisterade honom, sjöng litanian och läste episteln. Vi är oftast tre präster i gudstjänst, plus sex-sju frivilliga, diakon, musiker, kör och vaktmästare. Och konfirmanderna medverkar också, så det är mycket folk som ska veta sina uppgifter. Därför träffas vi halv elva för att be och gå igenom gudstjänsten.
Redan där var vi snurriga igår. Det krävdes lite lirkande och krånglande för att lista ut vem som gjorde vad och var, men när vi sedan processerade in i kyrkan trodde vi oss alla ha koll...
Och sedan hamnade trosbekännelsen på fel plats. Och prefationen fick en ny melodi. Och på nattvardsstationen i sidokapellet var de fyra utdelare helt plötsligt, medan vi i koret bara var två. Och utgångsprocessionen var minst sagt oortodox i sin ordning.
Och inget av allt detta är någon större fara. Ordning är bra för det skapar lugn i rummet, och ger möjlighet för församlingen att fokusera på annat än röriga församlingsanställda, men Gud är där mitt i kaoset också. Böner blev bedda, Kristi kropp och blod utdelat och mottaget, välsignelsen flödade från Gud över de församlade.
Och nästa gång kommer vi ha ett ordentligt körschema :)
2010-04-04
det är påsk på jorden
Halleluja. Han är uppstånden!
Här kommer en lång uppdatering på vad som händer i prästflickans liv. Jag beklagar att det skrivs så lite just nu. Men detta kanske kan ge en liten fingervisning om varför...
Kyrkigt:
Igår natt ledde jag påsknattsmässan för första gången här i församlingen. Den har varit min numera pensionerade kollegas domän i hur många år som helst. Det säger sig själv att det inte var utan bävan som jag började peta i ordningen. Men efter många turer och riva-sig-i-håret-av-funderingar-stunder blev ordningen klar, och det fungerade! Gudstjänsten blev hur bra som helst. *pust*
Lekkyrkan är på gång. På tisdag börjar den uppföras, vilket innebär att den bör vara klar om drygt två veckor, inshallah. Invigning är planerad till söndag 6 juni, välkomna! Vi har redan fem studiebesök inbokade eller i väntan på bokning :) Facebook-sidan för den lanseras så snart kyrkan är klar. Är det för övrigt någon som har ett bra namnförslag? Önskemål: helgonnamn (det är ju en "riktig" kyrka!), någon som har med barn att göra, gärna kvinna, och ihågkombart (så att den inte blir "den där barnkyrkan", utan kommer bli omnämnd i enlighet med namnet). Alla bra förslag är varmt välkomna!
Familjigt: Barnet, som var bra litet när den här bloggen inleddes, kan nu läsa och cykla och begick kyrkokörspremiär idag. Jisses. Är det för övrigt någon mer än jag som tycker att det blir lite olustigt när barnkörer sjunger "Steg för steg vi rör oss framåt. Intar landet bit för bit. Vapnet i vår hand är bönen. Fästen bryts allt mera ned och ned och ned." eller är jag överkänslig?
Internationellt: Jag åker till Tyskland om tre dagar. Om en månad och tre dagar åker jag till New York, Boston och Nashville (sistnämnda på stipendium från stiftet. Jag ska gå på predikofestival! Hur spännande som helst), och om två månader och 22 dagar åker jag till Atlanta och Florida. Japp, det är ett sådant år och en sådan vår.
Internet-igt: Nya favoritbloggar: The Sassy Curmudgeon och Dirty Sexy Ministry. Rekommenderas varmt!
Inköp: Idag beställde jag för övrigt en i-pad.
Här kommer en lång uppdatering på vad som händer i prästflickans liv. Jag beklagar att det skrivs så lite just nu. Men detta kanske kan ge en liten fingervisning om varför...
Kyrkigt:
Igår natt ledde jag påsknattsmässan för första gången här i församlingen. Den har varit min numera pensionerade kollegas domän i hur många år som helst. Det säger sig själv att det inte var utan bävan som jag började peta i ordningen. Men efter många turer och riva-sig-i-håret-av-funderingar-stunder blev ordningen klar, och det fungerade! Gudstjänsten blev hur bra som helst. *pust*
Lekkyrkan är på gång. På tisdag börjar den uppföras, vilket innebär att den bör vara klar om drygt två veckor, inshallah. Invigning är planerad till söndag 6 juni, välkomna! Vi har redan fem studiebesök inbokade eller i väntan på bokning :) Facebook-sidan för den lanseras så snart kyrkan är klar. Är det för övrigt någon som har ett bra namnförslag? Önskemål: helgonnamn (det är ju en "riktig" kyrka!), någon som har med barn att göra, gärna kvinna, och ihågkombart (så att den inte blir "den där barnkyrkan", utan kommer bli omnämnd i enlighet med namnet). Alla bra förslag är varmt välkomna!
Familjigt: Barnet, som var bra litet när den här bloggen inleddes, kan nu läsa och cykla och begick kyrkokörspremiär idag. Jisses. Är det för övrigt någon mer än jag som tycker att det blir lite olustigt när barnkörer sjunger "Steg för steg vi rör oss framåt. Intar landet bit för bit. Vapnet i vår hand är bönen. Fästen bryts allt mera ned och ned och ned." eller är jag överkänslig?
Internationellt: Jag åker till Tyskland om tre dagar. Om en månad och tre dagar åker jag till New York, Boston och Nashville (sistnämnda på stipendium från stiftet. Jag ska gå på predikofestival! Hur spännande som helst), och om två månader och 22 dagar åker jag till Atlanta och Florida. Japp, det är ett sådant år och en sådan vår.
Internet-igt: Nya favoritbloggar: The Sassy Curmudgeon och Dirty Sexy Ministry. Rekommenderas varmt!
Inköp: Idag beställde jag för övrigt en i-pad.
2009-12-25
citat mm
Maken: "Jag förstår mig inte på funk, men å andra sidan gillar jag verkligen belysningen i Folkets Park!"
Jahapp.
Julen i lösryckta ord: klappinslagningsmaraton, pepparkaksbaptisterium, midnattsmässemys, julklappsjackpot, julkrubbeinvasion, sistaminutenshopping, tövädersfrustration, stillsamhet och kusinkramkalas. Och en massa annat. Men mest av allt: Jesus.
Jahapp.
Julen i lösryckta ord: klappinslagningsmaraton, pepparkaksbaptisterium, midnattsmässemys, julklappsjackpot, julkrubbeinvasion, sistaminutenshopping, tövädersfrustration, stillsamhet och kusinkramkalas. Och en massa annat. Men mest av allt: Jesus.
2009-12-21
36 år är längre än jag har funnits
Igår sade vi farväl till käraste kollegan T. Efter 36 år i församlingen går han i pension. Det är ingen större hemlighet att det finns de som trodde att han aldrig skulle gå. Inte heller är det en hemlighet att vi kommer att sakna honom svårt.
När jag kom till min församling för lite mer än tre år sedan var T den som bäst lärde mig hur gudstjänsten firas här. Vi insåg snabbt att vi tänkte lika om mycket, och att vi delade en kärlek till liturgin. Vi möttes över många gränser, jag och T, och vi fick snart kommentarer om hur väl vi verkade arbeta ihop.
Emellanåt när jag mötte kollegor från andra församlingar och de fick veta var jag jobbade, frågade de hur det gick att arbeta med T. Jag blev förvånad. De var nästan morbidt lyckliga över att få dela med sig av rykten om åsikter i ämbetsfrågan. Och jag förklarade att det hade jag aldrig märkt något av.
Däremot har jag märkt hur vänskap och kollegial respekt, humor och värme får människor att mötas. Hur ålder inte behöver medföra stagnation, hur en viss konservatism inte behöver betyda enögdhet. Det är klart att vi inte var eniga alltid, men vi kunde alltid tala om det som vi inte kunde enas om, vi kunde alltid komma överens om att inte vara överens.
Ts erfarenhet och skärpa och glädje kommer saknas mycket, både bland oss som gladeligen kallar oss hans kollegor och bland församlingsborna.
Jag vet inte om du läser den här bloggen, T, men om du gör det - puss på dig, och tack för allt du lärt mig!
När jag kom till min församling för lite mer än tre år sedan var T den som bäst lärde mig hur gudstjänsten firas här. Vi insåg snabbt att vi tänkte lika om mycket, och att vi delade en kärlek till liturgin. Vi möttes över många gränser, jag och T, och vi fick snart kommentarer om hur väl vi verkade arbeta ihop.
Emellanåt när jag mötte kollegor från andra församlingar och de fick veta var jag jobbade, frågade de hur det gick att arbeta med T. Jag blev förvånad. De var nästan morbidt lyckliga över att få dela med sig av rykten om åsikter i ämbetsfrågan. Och jag förklarade att det hade jag aldrig märkt något av.
Däremot har jag märkt hur vänskap och kollegial respekt, humor och värme får människor att mötas. Hur ålder inte behöver medföra stagnation, hur en viss konservatism inte behöver betyda enögdhet. Det är klart att vi inte var eniga alltid, men vi kunde alltid tala om det som vi inte kunde enas om, vi kunde alltid komma överens om att inte vara överens.
Ts erfarenhet och skärpa och glädje kommer saknas mycket, både bland oss som gladeligen kallar oss hans kollegor och bland församlingsborna.
Jag vet inte om du läser den här bloggen, T, men om du gör det - puss på dig, och tack för allt du lärt mig!
2009-12-09
...och till alla människor en god vilja
Karl-Bertil. Ni vet, den rödhårige rättskaffens ynglingen. Han skulle jag vilja ha fler av.
Så här i superstressade advents- och jultider, när vi trots alla våra goda intentioner knappt orkar vara ens hövliga mot varandra, skulle det vara så skönt med en som är rakt igenom godhjärtad, stresstålig och uppriktig.
Men sådana är vi inte, sådär till mans och kvinns. Vi är jäktade och halvärliga och lite småelaka, och aldrig blir det tydligare än i kontrasten med julens evangelium. Men det är aldrig för sent att ändra sig.
Så kära vänner. Alla ni som sliter med julkrubbevisningar, lussebak, betygssättande, klappjagande och allt vad det nu kan vara som gör just era dagar hysteriska - minns att tomten kommer till den som är snäll. Var lite extra tålmodig med den där andres misstag, håll tillbaka den där kommentaren som i vanliga fall skulle ha glidit av, men nu sårar, bjud till lite extra i kommunikationen med dem runt omkring dig.
En god vilja åt alla. Om jag inte kan få en Karl-Bertil till varje arbetsplats, kan jag väl i alla fall få en Tyko som bevisar att man kan ändra sig, eller en öm moder som är den som påminner oss om att allt det här, det gör vi till minne av Kristi födelse.
Så här i superstressade advents- och jultider, när vi trots alla våra goda intentioner knappt orkar vara ens hövliga mot varandra, skulle det vara så skönt med en som är rakt igenom godhjärtad, stresstålig och uppriktig.
Men sådana är vi inte, sådär till mans och kvinns. Vi är jäktade och halvärliga och lite småelaka, och aldrig blir det tydligare än i kontrasten med julens evangelium. Men det är aldrig för sent att ändra sig.
Så kära vänner. Alla ni som sliter med julkrubbevisningar, lussebak, betygssättande, klappjagande och allt vad det nu kan vara som gör just era dagar hysteriska - minns att tomten kommer till den som är snäll. Var lite extra tålmodig med den där andres misstag, håll tillbaka den där kommentaren som i vanliga fall skulle ha glidit av, men nu sårar, bjud till lite extra i kommunikationen med dem runt omkring dig.
En god vilja åt alla. Om jag inte kan få en Karl-Bertil till varje arbetsplats, kan jag väl i alla fall få en Tyko som bevisar att man kan ändra sig, eller en öm moder som är den som påminner oss om att allt det här, det gör vi till minne av Kristi födelse.
2009-11-27
vi är lite mer verkliga än dom
Igår var jag på präst- och diakonmöte i Lund. Förmiddagen ägnades åt föreläsningar och eftermiddagen åt val till domkapitlet. Som vanligt var det väldigt roligt att träffa folk jag inte har pratat med på länge.
Föreläsarna var två: Mikael Hansson, som har sysslat med Internet och kyrka i mer än tio år, samt en kille från Kairos Future. Titeln på dagen var något i stil med Vad säger vi till Internet? Märk väl: Vad säger vi till Internet.
Det sades en hel del kloka saker, och visst är det så att en hel del av de som befann sig där inte är några större Internetanvändare, men ändå - Internet, och de som är "där" är några andra än vi som jobbar i kyrkan. Det är undertonen. Och med den följer en skepsis, mer eller mindre maskerad, mot "ytliga" bloggar, och "nätmobbing" och "verklighetsflykt" och "tidsfördriv" osv osv, som kom fram i såväl panelsamtal som i frågor. Suck.
Som om inte Internet utgörs av oss som är där.
Som om man inte möter människor där likaväl som på gatan.
Som om ett ansiktslöst möte på en chat är mer yta än ett i klädbutiken.
Mitt första blogginlägg var 2005-11-08. Jag var verkligen inte ens i närheten av först i min umgängeskrets. Och ända talar man i kyrkan om bloggosfären som "en trend", och tendensen är ofta att man inte ska ägna sig åt det man uppfattar som trender. Men Internet är ingen fluga. Det är ännu en stig som vi vandrar på. Det är ännu ett sätt att mötas på, med alla de problem och glädjeämnen som vilket möte människor emellan som helst.
Och framförallt - Internet är inte overkligt, är inte en annan verklighet. Det är helt enkelt ännu ett sätt att ta Ordet till människorna, och var det inte det vi skulle göra? Var det inte mitt ibland dem vi skulle vara?
Jag vet att jag predikar till kören här. Vi som är här på det här torget har ju fattat att vi är här för att vi måste. Så då är frågan - är vi en del av "vi i kyrkan" eller är vi "dom på Internet"?
Föreläsarna var två: Mikael Hansson, som har sysslat med Internet och kyrka i mer än tio år, samt en kille från Kairos Future. Titeln på dagen var något i stil med Vad säger vi till Internet? Märk väl: Vad säger vi till Internet.
Det sades en hel del kloka saker, och visst är det så att en hel del av de som befann sig där inte är några större Internetanvändare, men ändå - Internet, och de som är "där" är några andra än vi som jobbar i kyrkan. Det är undertonen. Och med den följer en skepsis, mer eller mindre maskerad, mot "ytliga" bloggar, och "nätmobbing" och "verklighetsflykt" och "tidsfördriv" osv osv, som kom fram i såväl panelsamtal som i frågor. Suck.
Som om inte Internet utgörs av oss som är där.
Som om man inte möter människor där likaväl som på gatan.
Som om ett ansiktslöst möte på en chat är mer yta än ett i klädbutiken.
Mitt första blogginlägg var 2005-11-08. Jag var verkligen inte ens i närheten av först i min umgängeskrets. Och ända talar man i kyrkan om bloggosfären som "en trend", och tendensen är ofta att man inte ska ägna sig åt det man uppfattar som trender. Men Internet är ingen fluga. Det är ännu en stig som vi vandrar på. Det är ännu ett sätt att mötas på, med alla de problem och glädjeämnen som vilket möte människor emellan som helst.
Och framförallt - Internet är inte overkligt, är inte en annan verklighet. Det är helt enkelt ännu ett sätt att ta Ordet till människorna, och var det inte det vi skulle göra? Var det inte mitt ibland dem vi skulle vara?
Jag vet att jag predikar till kören här. Vi som är här på det här torget har ju fattat att vi är här för att vi måste. Så då är frågan - är vi en del av "vi i kyrkan" eller är vi "dom på Internet"?
2009-11-21
känner mig en smula rabiat
Jag plockade upp senaste exemplaret av Svensk Kyrkotidning, och gluttade, vanan trogen, på sista sidan där tjänster och förordnanden utannonseras. Inte för att jag är på jakt efter ett nytt, jag kunde inte jobba i en bättre församling, utan av nyfikenhet.
Jag skummade igenom de olika stiften, och hoppade till när jag kom till Visby/Utlandskyrkan. Åtta förordnanden i utlandskyrkan meddelades, alla utom en kyrkoherde eller chefstjänster. Och samtliga tillsatta med män.
Ok, det kan vara ett sammanträffande. Jag vet att det finns kvinnliga präster i SKUT-tjänst.
Och det kan vara så att dessa åtta verkligen är de absolut mest lämpade och meriterade av de som sökt.
Men nog ser det rätt illa ut? Jag har alltid ryckt på axlarna åt rykten om att utlandskyrkan ska föredra manliga präster, men uppställningar som denna gör det rätt svårt att bortse från dem.
Och även om det nu skulle vara så att det finns flest män med utlandserfarenhet, och att den meriten överväger alla andra, frågar jag mig hur det någonsin ska ändras om det blir så här. Är de i utlandskyrkan intresserade av jämställdhet? Är de intresserade av att män och kvinnor ska ha lika stora chanser? Eller är det så att man föredrar en man, och i så fall vore det intressant att höra hur man resonerar då.
Jag skummade igenom de olika stiften, och hoppade till när jag kom till Visby/Utlandskyrkan. Åtta förordnanden i utlandskyrkan meddelades, alla utom en kyrkoherde eller chefstjänster. Och samtliga tillsatta med män.
Ok, det kan vara ett sammanträffande. Jag vet att det finns kvinnliga präster i SKUT-tjänst.
Och det kan vara så att dessa åtta verkligen är de absolut mest lämpade och meriterade av de som sökt.
Men nog ser det rätt illa ut? Jag har alltid ryckt på axlarna åt rykten om att utlandskyrkan ska föredra manliga präster, men uppställningar som denna gör det rätt svårt att bortse från dem.
Och även om det nu skulle vara så att det finns flest män med utlandserfarenhet, och att den meriten överväger alla andra, frågar jag mig hur det någonsin ska ändras om det blir så här. Är de i utlandskyrkan intresserade av jämställdhet? Är de intresserade av att män och kvinnor ska ha lika stora chanser? Eller är det så att man föredrar en man, och i så fall vore det intressant att höra hur man resonerar då.
2009-11-17
ny heminredning
"Det är roligt med ny heminredning!" sade min kollega glatt.
Vi andra höll med.
Tänk att man kan bli så till sig av en ny ambo i kyrkan. Men den är verligen fin! Tack syföreningen. Det blir fint det här.
Vi andra höll med.
Tänk att man kan bli så till sig av en ny ambo i kyrkan. Men den är verligen fin! Tack syföreningen. Det blir fint det här.
2009-10-22
äntligen
Efter många år av prat och utredningar, böner och hårda ord, är det nu klart: Svenska kyrkan har sagt ja till att låta homosexuella par vigas i kyrkan!
Nu kommer det krävas många böner, många samtal och mycken förståelse och ödmjukhet på alla håll. Det är sorgligt att det som är en så stor glädje och befrielse för vissa är en så stor sorg och besvikelse för andra. Men så är det. Jag har hoppats på den här dagen, men jag har bekanta som fruktat den. Jag bara önskar att vi allihop minns
att det är Jesus som är kyrkans herre,
att gemenskap runt sakramenten inte är beroende av åsiktgemenskap,
och att all dom tillfaller Gud, inte oss.
Be för oss i denna stund av glädje och sorg.
Be för oss när splittringen hotar.
Be för oss i vår längtan efter befrielse och sanning.
Nu ska jag gå och hämta mig en ny kopp kaffe för att fira, och sedan vidtar livet som det alltid ser ut, med agendaskrivande, förberedelser för föredrag, mässfirande, telefonsamtal osv. En stor dag, en alldeles vanlig dag.
Nu kommer det krävas många böner, många samtal och mycken förståelse och ödmjukhet på alla håll. Det är sorgligt att det som är en så stor glädje och befrielse för vissa är en så stor sorg och besvikelse för andra. Men så är det. Jag har hoppats på den här dagen, men jag har bekanta som fruktat den. Jag bara önskar att vi allihop minns
att det är Jesus som är kyrkans herre,
att gemenskap runt sakramenten inte är beroende av åsiktgemenskap,
och att all dom tillfaller Gud, inte oss.
Be för oss i denna stund av glädje och sorg.
Be för oss när splittringen hotar.
Be för oss i vår längtan efter befrielse och sanning.
Nu ska jag gå och hämta mig en ny kopp kaffe för att fira, och sedan vidtar livet som det alltid ser ut, med agendaskrivande, förberedelser för föredrag, mässfirande, telefonsamtal osv. En stor dag, en alldeles vanlig dag.
2009-09-01
lugnet före...
Sitter på expeditionen och vaktar telefonen (nej, den är inte rymningsbenägen). Inga samtal än, men jag vet att skenet bedrar. Under ytan spinner hjulen, ökar tempot. Det är höst igen, och almanackan fylls. Möten, gudstjänster, samtal, grupper...allting samlas, skrivs in, avklaras för att bara ersättas med nya möten och samtal.
Redan talar vi om höstmarknaden i november, tiderna för krubbvisningar är bestämda och vi har markerat 1:a adventsgudstjänstförberedelserna i bokningspärmen. Snabbt går det.
Och mitt i allt har dottern börjat i förskoleklass, maken börjat jobba, diverse deadlines för skojiga projekt på sidan närmar sig. Och på fredag kanske min kurs börjar. Kanske eftersom jag fortfarande inte vet om jag hinner få den sista tentan registrerad.
Det är lite svettigt, men samtidigt roligt. Jag tycker om när det rör sig. Anden trivs inte i stillastående luft. Men redan nu ska andningspauserna också skrivas in i almanackan.
Redan talar vi om höstmarknaden i november, tiderna för krubbvisningar är bestämda och vi har markerat 1:a adventsgudstjänstförberedelserna i bokningspärmen. Snabbt går det.
Och mitt i allt har dottern börjat i förskoleklass, maken börjat jobba, diverse deadlines för skojiga projekt på sidan närmar sig. Och på fredag kanske min kurs börjar. Kanske eftersom jag fortfarande inte vet om jag hinner få den sista tentan registrerad.
Det är lite svettigt, men samtidigt roligt. Jag tycker om när det rör sig. Anden trivs inte i stillastående luft. Men redan nu ska andningspauserna också skrivas in i almanackan.
2009-08-18
på med kyrkskorna igen...
Efter fyra veckor med läger och nästan fem veckors semester, har jag nu sparkat av mig flip-flopsen och satt på de respektabla kyrkoskorna igen. Tillbaka på jobbet.
Det finns en sådan kluvenhet i det.
Jag älskar mitt jobb. Faktum är att längre ledighet skaver lite grann, det blir lite tråkigt, känns lite onyttigt liksom. På jobbet får jag göra vad jag är allra bäst på, det jag är kallad till. Jag får möta människor i glädje och sorg, jag får celebrera nattvard, döpa barn och predika ordet. Jag får stå i församlingens tjänst på tusen olika sätt, vare sig det handlar om att dekorera affischer för sopplunchen, skriva texter för Barnens gudstjänst eller samordna lekkyrkobygget. Det är härligt intensivt och varierande.
Och samtidigt är det nu tillbaka i lunken. Tillbaka i "träffa-dottern-två-timmar-om-dagen-lunken" (om ens det). Slut på långsamt strövande på stan, hand i hand. Slut på ljumma och oansvarigt långa kvällar. Slut på att sova till halv tio varje morgon.
Slut på längre resor, både spontana och planerade.
Mm, kluvet. Tur att jag får båda, om än uppdelat över ett helt år. Nu ska jag iväg och träffa föräldrar och bebisar på Öppet hus! Vilket privilegium!
Det finns en sådan kluvenhet i det.
Jag älskar mitt jobb. Faktum är att längre ledighet skaver lite grann, det blir lite tråkigt, känns lite onyttigt liksom. På jobbet får jag göra vad jag är allra bäst på, det jag är kallad till. Jag får möta människor i glädje och sorg, jag får celebrera nattvard, döpa barn och predika ordet. Jag får stå i församlingens tjänst på tusen olika sätt, vare sig det handlar om att dekorera affischer för sopplunchen, skriva texter för Barnens gudstjänst eller samordna lekkyrkobygget. Det är härligt intensivt och varierande.
Och samtidigt är det nu tillbaka i lunken. Tillbaka i "träffa-dottern-två-timmar-om-dagen-lunken" (om ens det). Slut på långsamt strövande på stan, hand i hand. Slut på ljumma och oansvarigt långa kvällar. Slut på att sova till halv tio varje morgon.
Slut på längre resor, både spontana och planerade.
Mm, kluvet. Tur att jag får båda, om än uppdelat över ett helt år. Nu ska jag iväg och träffa föräldrar och bebisar på Öppet hus! Vilket privilegium!
2009-07-29
livskoncentrat
Konfirmandlägret alltså.
Det är som någon slags livskoncentrat, att vara på läger i två veckor. Bitvis en skärseld, bitvis en liten glimt himmelrike. Ens styrkor och svagheter kommer fram i rätt så obarmhärtig dager, men man är också omgiven av så mycket omsorg att det liksom bär ändå.
Men aldrig har det varit så jobbigt och så kul på samma gång som den här sommaren. Möjligtvis med undantag för den gången jag var gravid och vaggade runt på Kilsbergsgården med gråten i halsen, men...
Många var de orsaker som gjorde den här omgången jobbigare än tidigare, men främst var nog ovanan. Det är helt enkelt några år sedan jag var iväg. Har bara varit på den här gården en gång tidigare (på ett litet helgläger), det fanns massor av uttalade och outtalade måsten och förväntningar, ingen av oss i ledarteamet hade jobbat särskilt mycket ihop...
Men vi fixade det! Nog skavde det då och då, men våra ledare bar mycket, och konfirmanderna var naturligtvis de som gjorde allt värt det.
Guldkanten var vår extra-präst, S från Tyskland/USA. Han sjöng och spelade, han hade en fantastisk kontakt med konfirmanderna över alla eventuella och i hemlighet befarade språkbarriärer, han bidrog med erfarenhet och klokskap. Dessutom var det han som bar såväl mig, när jag föll ihop, som andra. Tack gode Gud för kloka och omtänksamma vänkollegor.
Det är som någon slags livskoncentrat, att vara på läger i två veckor. Bitvis en skärseld, bitvis en liten glimt himmelrike. Ens styrkor och svagheter kommer fram i rätt så obarmhärtig dager, men man är också omgiven av så mycket omsorg att det liksom bär ändå.
Men aldrig har det varit så jobbigt och så kul på samma gång som den här sommaren. Möjligtvis med undantag för den gången jag var gravid och vaggade runt på Kilsbergsgården med gråten i halsen, men...
Många var de orsaker som gjorde den här omgången jobbigare än tidigare, men främst var nog ovanan. Det är helt enkelt några år sedan jag var iväg. Har bara varit på den här gården en gång tidigare (på ett litet helgläger), det fanns massor av uttalade och outtalade måsten och förväntningar, ingen av oss i ledarteamet hade jobbat särskilt mycket ihop...
Men vi fixade det! Nog skavde det då och då, men våra ledare bar mycket, och konfirmanderna var naturligtvis de som gjorde allt värt det.
Guldkanten var vår extra-präst, S från Tyskland/USA. Han sjöng och spelade, han hade en fantastisk kontakt med konfirmanderna över alla eventuella och i hemlighet befarade språkbarriärer, han bidrog med erfarenhet och klokskap. Dessutom var det han som bar såväl mig, när jag föll ihop, som andra. Tack gode Gud för kloka och omtänksamma vänkollegor.
2009-06-12
tre favoriter
Just nu är dessa tre mina absoluta favoriter (ej i nummerordning) vad gäller utövandet av mitt kall:
* att döpa konfirmander i sjöar (och gärna med mullrande åska i fjärran)
* att dela ut nattvarden till barn (och med vilket allvar de tar emot!)
* att ta emot bikt och ge avlösning (att se tyngden lyftas av är så starkt!)
Och nej, det är ingen tillfällighet att alla tre är sakrament (bikten också, efter idag är jag ganska så övertygad).
Det är någonting med detta handlande, denna kontakt med människor och Gud, som är så omedelbar, så mäktig, så helig. Det är för sådant här som jag är präst.
* att döpa konfirmander i sjöar (och gärna med mullrande åska i fjärran)
* att dela ut nattvarden till barn (och med vilket allvar de tar emot!)
* att ta emot bikt och ge avlösning (att se tyngden lyftas av är så starkt!)
Och nej, det är ingen tillfällighet att alla tre är sakrament (bikten också, efter idag är jag ganska så övertygad).
Det är någonting med detta handlande, denna kontakt med människor och Gud, som är så omedelbar, så mäktig, så helig. Det är för sådant här som jag är präst.
2009-05-28
change is a-coming
On Monday the Diocese of Stockholm voted for a new bishop. The person who won is called Eva Brunne, and she will be the fifth female bishop in the Church of Sweden.
I know her a little. My experience of her is that she is wise, kind, pious, structured, humble and funny. She is also known to be loyal and a very good leader who takes care of her flock, both employees and other sheep *smiles*
All in all, she seems to be a perfect choice for bishop, right?
But are those qualities listed above what people discuss? Are they what makes blogs and comments splutter with indignant rage? Of course not. Some people don't care about Eva's suitability. The only thing that makes all of these bloggers go absolutely bananas is the fact that Eva happens to be married to a woman.
Funny. And tragic. Mostly tragic.
Please pray for Eva and the Diocese of Stockholm. They have made a good choice, and a brave choice, and your prayers will be needed.
I know her a little. My experience of her is that she is wise, kind, pious, structured, humble and funny. She is also known to be loyal and a very good leader who takes care of her flock, both employees and other sheep *smiles*
All in all, she seems to be a perfect choice for bishop, right?
But are those qualities listed above what people discuss? Are they what makes blogs and comments splutter with indignant rage? Of course not. Some people don't care about Eva's suitability. The only thing that makes all of these bloggers go absolutely bananas is the fact that Eva happens to be married to a woman.
Funny. And tragic. Mostly tragic.
Please pray for Eva and the Diocese of Stockholm. They have made a good choice, and a brave choice, and your prayers will be needed.
2009-04-26
den gode herden följer mig söderut
...han som ju följer mig, enligt Twitter, predikade jag om idag, och predikan finns här.
I kväll hoppar jag och mina kollegor på nattåget till Berlin! Jippie! Det ska bli kul, jag har bara bytt tåg där förut, och verkligen velat spendera lite mer tid i stan. Inte för att en planeringskonferens kommer ge så värst mycket "se stan"-tid, men i alla fall...
På torsdag, när arbetslaget åker tillbaka, åker jag istället söderut och hälsar på vännerna i Lutherstadt Eisleben igen. Även det ska, naturligtvis, bli superkul! Rapport följer, bland annat, tror jag, från Erfurt, dit jag ju aldrig kom sist.
I kväll hoppar jag och mina kollegor på nattåget till Berlin! Jippie! Det ska bli kul, jag har bara bytt tåg där förut, och verkligen velat spendera lite mer tid i stan. Inte för att en planeringskonferens kommer ge så värst mycket "se stan"-tid, men i alla fall...
På torsdag, när arbetslaget åker tillbaka, åker jag istället söderut och hälsar på vännerna i Lutherstadt Eisleben igen. Även det ska, naturligtvis, bli superkul! Rapport följer, bland annat, tror jag, från Erfurt, dit jag ju aldrig kom sist.
2009-04-05
än slank hon hit...och än slank hon dit
En vän skickade mig ett mail angående mitt blogginlägg om den dubbla utgången. Han fruktar, precis som jag, fundamentalistisk bibeltolkning. Vi talade om det på kyrkkaffet idag, och även om vårt språk är olika, är synsättet i stort sett det samma. Men vissa små skillnader finns ändå, och jag undrar om det är på grund av att vi har levt i olika tid, i rätt så olika kyrkor.
För honom är just det fundamentalistiska den stora faran (och jag hoppas innerligen att jag tolkar dig rätt nu, B!). Jag tror att han delar den känslan med många. Och många i hans generation (inte nödvändigtvis B) bemötte de fundamentalistiska tolkningarna med en liberalteologisk tolkningstradition, en som ville se djupare på något sätt.
Jag tycker att de ofta hamnade i det andra diket. En slags total relativism där undren förminskas till att endast finnas i bibelförfattarnas sinnen, där de läggs till i efterhand för att dekorera, eller har naturliga förklaringar. Och då är man lika långt från den stora berättelsens mysterium som fundamentalisterna är.
Bibeln är, för mig, yta OCH djup. Under OCH natur. Kan inte en bibelberättelse ha flera olika betydelser? Kan inte ett under fortfarande ha hänt, men också tolkas existensiellt? Jag tror det. Gud är inte endimensionell. Inte heller böckerna om Guds möte med människan är endimensionella.
Samtalet om det största är härligt och berikande, och blir endast möjligt när vi möts i nyfikenhet och ärlighet. Som jag och B idag. Tack! Fler samtal kommer säkerligen.
För honom är just det fundamentalistiska den stora faran (och jag hoppas innerligen att jag tolkar dig rätt nu, B!). Jag tror att han delar den känslan med många. Och många i hans generation (inte nödvändigtvis B) bemötte de fundamentalistiska tolkningarna med en liberalteologisk tolkningstradition, en som ville se djupare på något sätt.
Jag tycker att de ofta hamnade i det andra diket. En slags total relativism där undren förminskas till att endast finnas i bibelförfattarnas sinnen, där de läggs till i efterhand för att dekorera, eller har naturliga förklaringar. Och då är man lika långt från den stora berättelsens mysterium som fundamentalisterna är.
Bibeln är, för mig, yta OCH djup. Under OCH natur. Kan inte en bibelberättelse ha flera olika betydelser? Kan inte ett under fortfarande ha hänt, men också tolkas existensiellt? Jag tror det. Gud är inte endimensionell. Inte heller böckerna om Guds möte med människan är endimensionella.
Samtalet om det största är härligt och berikande, och blir endast möjligt när vi möts i nyfikenhet och ärlighet. Som jag och B idag. Tack! Fler samtal kommer säkerligen.
2009-03-14
ja, jag vet...
...jag missköter den här bloggen just nu.
Men det är bara så mycket nu! Vem orkar ha åsikter om dumma brasilianska biskopar, prinsessbröllop, tyska skoltragedier, schlagermärkligheter och allt möjligt annat viktigt och oviktigt när man jobbar, jobbar, jobbar och försöker ha ett familjeliv, studera och umgås med vänner?
Jag kommer igen. Snart. När inte den här bloggen känns som ännu ett tidskrävande måste. Ska bara jobba upp lite energi för att bli arg på något först. Eller entusiastisk. Nåt.
(men bara så att ingen blir orolig: de senaste veckorna har varit roliga. Bitvis jättekul, men ändå en smula slitigt.)
Men det är bara så mycket nu! Vem orkar ha åsikter om dumma brasilianska biskopar, prinsessbröllop, tyska skoltragedier, schlagermärkligheter och allt möjligt annat viktigt och oviktigt när man jobbar, jobbar, jobbar och försöker ha ett familjeliv, studera och umgås med vänner?
Jag kommer igen. Snart. När inte den här bloggen känns som ännu ett tidskrävande måste. Ska bara jobba upp lite energi för att bli arg på något först. Eller entusiastisk. Nåt.
(men bara så att ingen blir orolig: de senaste veckorna har varit roliga. Bitvis jättekul, men ändå en smula slitigt.)
2009-02-09
han är min sång och glädje
Så var det dags: den första stora jubileumshelgen.
Vi har redan "rivit av" tre jättegudstjänster det här året (födelsedagen 1/1, jubileumsårets invigning 6/1 och dopfesten 18/1) och i helgen var det dags för den första av fyra jubileumshelger, med temat Sjung!
Vi klippte pappersbokstäver, skrev böner, gjorde skyltar, handlade mat, rekryterade frivilliga, valde körstycken, bar ut den första bänkraden... Hela veckan före var ett enda förberedelsekaos.
Gullan Bornemark kom och ledde barnkören, hennes dotter Eva ledde kören med de "ovana", en av våra fd organister ledde den som var riktad mot körvana sångare, och vår kantor småbarnen med föräldrar. Vi var över 130 körsångare i alla storlekar och åldrar som hade en fantastisk lördag ihop, och sedan firade en jublande högmässa (med enkel, vacker nyskriven liturgisk musik, komponerad av Eva B) i sångens tecken på söndagen. Och trots att vi var så många i de olika körerna, var de övriga gudstjänstdeltagarna än fler. Och det var leenden överallt.
Ja, det var sannerligen en fest!
Nu ser vi fram emot nästa härliga helg, med temat Berätta! i april. Då kommer en av mina favoritbarnboksförfattare, Ulf Nilsson (Adjö, herr Muffin), och leder workshops och föreläser.
Vi har redan "rivit av" tre jättegudstjänster det här året (födelsedagen 1/1, jubileumsårets invigning 6/1 och dopfesten 18/1) och i helgen var det dags för den första av fyra jubileumshelger, med temat Sjung!
Vi klippte pappersbokstäver, skrev böner, gjorde skyltar, handlade mat, rekryterade frivilliga, valde körstycken, bar ut den första bänkraden... Hela veckan före var ett enda förberedelsekaos.
Gullan Bornemark kom och ledde barnkören, hennes dotter Eva ledde kören med de "ovana", en av våra fd organister ledde den som var riktad mot körvana sångare, och vår kantor småbarnen med föräldrar. Vi var över 130 körsångare i alla storlekar och åldrar som hade en fantastisk lördag ihop, och sedan firade en jublande högmässa (med enkel, vacker nyskriven liturgisk musik, komponerad av Eva B) i sångens tecken på söndagen. Och trots att vi var så många i de olika körerna, var de övriga gudstjänstdeltagarna än fler. Och det var leenden överallt.
Ja, det var sannerligen en fest!
Nu ser vi fram emot nästa härliga helg, med temat Berätta! i april. Då kommer en av mina favoritbarnboksförfattare, Ulf Nilsson (Adjö, herr Muffin), och leder workshops och föreläser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)