2009-12-21

36 år är längre än jag har funnits

Igår sade vi farväl till käraste kollegan T. Efter 36 år i församlingen går han i pension. Det är ingen större hemlighet att det finns de som trodde att han aldrig skulle gå. Inte heller är det en hemlighet att vi kommer att sakna honom svårt.

När jag kom till min församling för lite mer än tre år sedan var T den som bäst lärde mig hur gudstjänsten firas här. Vi insåg snabbt att vi tänkte lika om mycket, och att vi delade en kärlek till liturgin. Vi möttes över många gränser, jag och T, och vi fick snart kommentarer om hur väl vi verkade arbeta ihop.

Emellanåt när jag mötte kollegor från andra församlingar och de fick veta var jag jobbade, frågade de hur det gick att arbeta med T. Jag blev förvånad. De var nästan morbidt lyckliga över att få dela med sig av rykten om åsikter i ämbetsfrågan. Och jag förklarade att det hade jag aldrig märkt något av.

Däremot har jag märkt hur vänskap och kollegial respekt, humor och värme får människor att mötas. Hur ålder inte behöver medföra stagnation, hur en viss konservatism inte behöver betyda enögdhet. Det är klart att vi inte var eniga alltid, men vi kunde alltid tala om det som vi inte kunde enas om, vi kunde alltid komma överens om att inte vara överens.
Ts erfarenhet och skärpa och glädje kommer saknas mycket, både bland oss som gladeligen kallar oss hans kollegor och bland församlingsborna.

Jag vet inte om du läser den här bloggen, T, men om du gör det - puss på dig, och tack för allt du lärt mig!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Maria,

Dina ord om T gjorde mig glad. Jag som känt och arbetat med honom alla de 36 åren vet att han förtjänar dem. Synd att Du inte fick tillfälle att säga det i söndags som en viktigt komplettering till det andra som sades. I stället kan Du kanske ta en kopia, skicka den till honom, lägga den i hans låda på expeditionen, gärna sprida den också till andra som ett vittnesbörd om att det går att vara vänner och samarbeta över åsiktsgränser.

Börje

Miriam sa...

"De var nästan morbidt lyckliga över att få dela med sig av rykten om åsikter i ämbetsfrågan."

Det där känner jag igen, bara alltför väl. Liksom den illa dolda besvikelsen, när man inte bekräftar det som de så lystet meddelade att de minsann visste, utan tvärtom kommer överens och trivs med att arbeta tillsammans.

Jag har flera kollegor som din T, erfarna, kloka och framför allt lojala kyrkotjänare, som trots våra teologiska olikheter, hellre skulle äta taggtråd än att brista i kollegialitet gentemot mig. Och jag förstår inte varför detta, för både andra kollegor, kyrkopolitiker mfl, på något sätt faktiskt tycks vara provocerande.