Jag bor på Möllevången i Malmö. Det gör jag för att många av mina vänner bor här, för att jag uppskattar blandningen av människor, för att jag tycker om den anda av grannsämja som råder här, för att jag gillar de galna små affärerna och torghandeln, för att Folkets park ligger runt hörnet, för att det känns lite som semester varje dag.
Men på sistone har jag emellanåt känt mig ganska ovälkommen.
Det är nämligen så att jag och min familj bor i bostadsrätt. Vi köpte vår lägenhet. Vår förening är en där vi har föreningsmöte på gården, där alla hjälper till med städningen, där man hälsar glatt på varandra och lånar krossade tomater från grannen. Vi äger vårt hus tillsammans, och varje Möllevångsfestival har vi öppnat vår gård eftersom vi gillar att göra saker tillsammans.
Säg mig, varför är detta fel och förkastligt?
Möllevångsgruppen har valt att lägga ner Möllevångsfestivalen, som ju faktiskt var en härlig festival som kom alla boende till godo, för att istället fokusera på kampen mot gentrifieringen av Möllan. Det vill säga kampen mot bostadsrätterna. Och jag är den första att hålla med om att det bör byggas fler hyresrätter. Unga människor måste få chansen att flytta hemifrån, andra som föredrar den boendeformen måste kunna välja det utan att behöva stå i kö i tio år. Men när folk på allvar, som på Möllevångsgruppens förslagsplank i somras, föreslår att man ska skräpa ner så mycket som möjligt här i min älskade stadsdel, för att ingen ska vilja köpa en bostadsrätt här, då är det något som känns väldigt, väldigt snett.
Hur kommer det sig att det är mer "rätt" att bo i en hyresrätt hos en privat hyresvärd, än i ett hus som ägs tillsammans av de boende?
Jag är helt övertygad om att ett område fungerar bäst när det är en blandning av boendeformer. Kollektiv i lägenheter, hyresrätter OCH bostadsrätter. Mångfald är fruktbart även i detta. Sluta att demonisera oss som råkat (ja, för hade det funnits en hyresrätt just här så kanske vi hade valt att bo så istället) bosätta oss i bostadsrätt och har fräckheten att vara rätt nöjda med det. Det viktiga är väl ändå att vi tillsammans värnar om att Möllevången ska fortsätta vara den pärla av integration, närhet och värme som området ändå är?
Morr.
Visar inlägg med etikett kultur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kultur. Visa alla inlägg
2010-10-17
2010-01-26
vilket liv det ska bli på hemmen
Jag var på konsert igår. Depeche Mode kom till Malmö, med förbandet Nitzer Ebb, och Malmö Arena fylldes av...medelålders människor. Sådana som jag, och äldre. Gråa huvuden, förnuftiga skor. Som ett föräldramöte, sade en i sällskapet. Här och där skymtade en yngre person, och det var inte utan att man undrade om den lilla människan var där med sina föräldrar...
Det var ingen hysterisk trängsel i publiken, och förvisso hoppade vi, och viftade med armarna (lite försiktigt sådär) och klappade och sjöng med, men ingen hoppade från scen, ingen började gråta. Skön stämning, ingen hysteri.
Men det är klart, om ett band har hållit på sedan 1980, säger det sig själv att fansen också börjat gråna. Dave Gahan fyller 48 i år. Han for som en skottspole över scenen, imponerande. Samma sak gällde förbandet som ju också har funnits med ett tag. Där är sångaren 43, och stod inte still en sekund. Visst, det är ingen ålder egentligen, men det är bara att konstatera - det kommer att bli livat på hemmen i framtiden.
Kommer vi ha "minns du Eminem-låten"-tävlingar?
Kommer vi ha synth-allsång?
När vi lyssnar på melodikrysset, nog kommer sångerna vi minns vara Personal Jesus, One, Common People och Sarah, snarare än en oändlig radda dansbandslåtar?
Mm, det blir livat på hemmen när vi kommer dit. It's a question of time.
Det var ingen hysterisk trängsel i publiken, och förvisso hoppade vi, och viftade med armarna (lite försiktigt sådär) och klappade och sjöng med, men ingen hoppade från scen, ingen började gråta. Skön stämning, ingen hysteri.
Men det är klart, om ett band har hållit på sedan 1980, säger det sig själv att fansen också börjat gråna. Dave Gahan fyller 48 i år. Han for som en skottspole över scenen, imponerande. Samma sak gällde förbandet som ju också har funnits med ett tag. Där är sångaren 43, och stod inte still en sekund. Visst, det är ingen ålder egentligen, men det är bara att konstatera - det kommer att bli livat på hemmen i framtiden.
Kommer vi ha "minns du Eminem-låten"-tävlingar?
Kommer vi ha synth-allsång?
När vi lyssnar på melodikrysset, nog kommer sångerna vi minns vara Personal Jesus, One, Common People och Sarah, snarare än en oändlig radda dansbandslåtar?
Mm, det blir livat på hemmen när vi kommer dit. It's a question of time.
2010-01-23
kyrkoarkitektur #1
Jag har just börjat en kurs i "Kyrkorummets och gudstjänstens arkitektur". Hur spännande som helst! Idag åkte vi på exkursion till Dalby, Genarp och Övedskloster. Här är några bilder. En exteriör och en interiör från varje ställe.
Dalby:
Genarp:
Övedskloster:
Dalby:
Genarp:
Övedskloster:
2009-12-09
...och till alla människor en god vilja
Karl-Bertil. Ni vet, den rödhårige rättskaffens ynglingen. Han skulle jag vilja ha fler av.
Så här i superstressade advents- och jultider, när vi trots alla våra goda intentioner knappt orkar vara ens hövliga mot varandra, skulle det vara så skönt med en som är rakt igenom godhjärtad, stresstålig och uppriktig.
Men sådana är vi inte, sådär till mans och kvinns. Vi är jäktade och halvärliga och lite småelaka, och aldrig blir det tydligare än i kontrasten med julens evangelium. Men det är aldrig för sent att ändra sig.
Så kära vänner. Alla ni som sliter med julkrubbevisningar, lussebak, betygssättande, klappjagande och allt vad det nu kan vara som gör just era dagar hysteriska - minns att tomten kommer till den som är snäll. Var lite extra tålmodig med den där andres misstag, håll tillbaka den där kommentaren som i vanliga fall skulle ha glidit av, men nu sårar, bjud till lite extra i kommunikationen med dem runt omkring dig.
En god vilja åt alla. Om jag inte kan få en Karl-Bertil till varje arbetsplats, kan jag väl i alla fall få en Tyko som bevisar att man kan ändra sig, eller en öm moder som är den som påminner oss om att allt det här, det gör vi till minne av Kristi födelse.
Så här i superstressade advents- och jultider, när vi trots alla våra goda intentioner knappt orkar vara ens hövliga mot varandra, skulle det vara så skönt med en som är rakt igenom godhjärtad, stresstålig och uppriktig.
Men sådana är vi inte, sådär till mans och kvinns. Vi är jäktade och halvärliga och lite småelaka, och aldrig blir det tydligare än i kontrasten med julens evangelium. Men det är aldrig för sent att ändra sig.
Så kära vänner. Alla ni som sliter med julkrubbevisningar, lussebak, betygssättande, klappjagande och allt vad det nu kan vara som gör just era dagar hysteriska - minns att tomten kommer till den som är snäll. Var lite extra tålmodig med den där andres misstag, håll tillbaka den där kommentaren som i vanliga fall skulle ha glidit av, men nu sårar, bjud till lite extra i kommunikationen med dem runt omkring dig.
En god vilja åt alla. Om jag inte kan få en Karl-Bertil till varje arbetsplats, kan jag väl i alla fall få en Tyko som bevisar att man kan ändra sig, eller en öm moder som är den som påminner oss om att allt det här, det gör vi till minne av Kristi födelse.
2009-11-27
vi är lite mer verkliga än dom
Igår var jag på präst- och diakonmöte i Lund. Förmiddagen ägnades åt föreläsningar och eftermiddagen åt val till domkapitlet. Som vanligt var det väldigt roligt att träffa folk jag inte har pratat med på länge.
Föreläsarna var två: Mikael Hansson, som har sysslat med Internet och kyrka i mer än tio år, samt en kille från Kairos Future. Titeln på dagen var något i stil med Vad säger vi till Internet? Märk väl: Vad säger vi till Internet.
Det sades en hel del kloka saker, och visst är det så att en hel del av de som befann sig där inte är några större Internetanvändare, men ändå - Internet, och de som är "där" är några andra än vi som jobbar i kyrkan. Det är undertonen. Och med den följer en skepsis, mer eller mindre maskerad, mot "ytliga" bloggar, och "nätmobbing" och "verklighetsflykt" och "tidsfördriv" osv osv, som kom fram i såväl panelsamtal som i frågor. Suck.
Som om inte Internet utgörs av oss som är där.
Som om man inte möter människor där likaväl som på gatan.
Som om ett ansiktslöst möte på en chat är mer yta än ett i klädbutiken.
Mitt första blogginlägg var 2005-11-08. Jag var verkligen inte ens i närheten av först i min umgängeskrets. Och ända talar man i kyrkan om bloggosfären som "en trend", och tendensen är ofta att man inte ska ägna sig åt det man uppfattar som trender. Men Internet är ingen fluga. Det är ännu en stig som vi vandrar på. Det är ännu ett sätt att mötas på, med alla de problem och glädjeämnen som vilket möte människor emellan som helst.
Och framförallt - Internet är inte overkligt, är inte en annan verklighet. Det är helt enkelt ännu ett sätt att ta Ordet till människorna, och var det inte det vi skulle göra? Var det inte mitt ibland dem vi skulle vara?
Jag vet att jag predikar till kören här. Vi som är här på det här torget har ju fattat att vi är här för att vi måste. Så då är frågan - är vi en del av "vi i kyrkan" eller är vi "dom på Internet"?
Föreläsarna var två: Mikael Hansson, som har sysslat med Internet och kyrka i mer än tio år, samt en kille från Kairos Future. Titeln på dagen var något i stil med Vad säger vi till Internet? Märk väl: Vad säger vi till Internet.
Det sades en hel del kloka saker, och visst är det så att en hel del av de som befann sig där inte är några större Internetanvändare, men ändå - Internet, och de som är "där" är några andra än vi som jobbar i kyrkan. Det är undertonen. Och med den följer en skepsis, mer eller mindre maskerad, mot "ytliga" bloggar, och "nätmobbing" och "verklighetsflykt" och "tidsfördriv" osv osv, som kom fram i såväl panelsamtal som i frågor. Suck.
Som om inte Internet utgörs av oss som är där.
Som om man inte möter människor där likaväl som på gatan.
Som om ett ansiktslöst möte på en chat är mer yta än ett i klädbutiken.
Mitt första blogginlägg var 2005-11-08. Jag var verkligen inte ens i närheten av först i min umgängeskrets. Och ända talar man i kyrkan om bloggosfären som "en trend", och tendensen är ofta att man inte ska ägna sig åt det man uppfattar som trender. Men Internet är ingen fluga. Det är ännu en stig som vi vandrar på. Det är ännu ett sätt att mötas på, med alla de problem och glädjeämnen som vilket möte människor emellan som helst.
Och framförallt - Internet är inte overkligt, är inte en annan verklighet. Det är helt enkelt ännu ett sätt att ta Ordet till människorna, och var det inte det vi skulle göra? Var det inte mitt ibland dem vi skulle vara?
Jag vet att jag predikar till kören här. Vi som är här på det här torget har ju fattat att vi är här för att vi måste. Så då är frågan - är vi en del av "vi i kyrkan" eller är vi "dom på Internet"?
2009-09-03
skaldini
Barnet kvad:
Jag har en sommaräng i min hand.
Den är liten, men ändå stor.
Jag har en sommaräng i min hand.
Jag har en natt i min hand.
Den är mjuk och skön.
Jag har en natt i min hand.
Nu hoppar den upp till kvällen
så den får ta slut.
.......................
Är det jag som är partisk eller är det helt lysande?
Jag vet ju vad jag tycker.
Jag har en sommaräng i min hand.
Den är liten, men ändå stor.
Jag har en sommaräng i min hand.
Jag har en natt i min hand.
Den är mjuk och skön.
Jag har en natt i min hand.
Nu hoppar den upp till kvällen
så den får ta slut.
.......................
Är det jag som är partisk eller är det helt lysande?
Jag vet ju vad jag tycker.
2009-08-02
2009-05-03
Minor Luthersites...
Going to Lutherland, it is easy to just see the big ones - Wittenberg with the Lutherhaus, Erfurt and the Mariendom, Eisenach and Wartburg castle (and of course Eisleben), but there are plenty of other cool, funny and somewhat strange Luthersites.
This time around I had the immense pleasure to visit two of these sorely ignored and undervisited sites.
The first one is right outside Erfurt, in Stotternheim. There a stone marks the place where Luther supposedly was not struck by lightning and as a result became a monk. The stone has some interesting statements on it, the best of which being "Wendepunkt der Reformation", turning point of the reformation. Like there was a reformation already, but it was headed somewhere else...
The second amazing sight was the place, close to Eisleben, where Luther caught the cold that subsequently killed him. Yes, that spot is known. It is possible to have a picnic there. The view is very nice, and the draft on the exact spot (well...) actually is colder than the surrounding air.
Other than those two un-missable sites, I visited Erfurt and the beautiful cathedral and the Augustinian convent, and of course spent a lot of time with my friends in Eisleben. I miss them already.
This time around I had the immense pleasure to visit two of these sorely ignored and undervisited sites.
The first one is right outside Erfurt, in Stotternheim. There a stone marks the place where Luther supposedly was not struck by lightning and as a result became a monk. The stone has some interesting statements on it, the best of which being "Wendepunkt der Reformation", turning point of the reformation. Like there was a reformation already, but it was headed somewhere else...
The second amazing sight was the place, close to Eisleben, where Luther caught the cold that subsequently killed him. Yes, that spot is known. It is possible to have a picnic there. The view is very nice, and the draft on the exact spot (well...) actually is colder than the surrounding air.
Other than those two un-missable sites, I visited Erfurt and the beautiful cathedral and the Augustinian convent, and of course spent a lot of time with my friends in Eisleben. I miss them already.
2009-03-17
Patrick
S:t Patrick's Day à la mitt jobb: klöverblad på fikabordet, grön-vit-orange flagga, Chieftain's på last.fm och Bailey's glass (samt Rocky Road, så klart, och Chocolate Fudge Brownie, för att den är god, helt enkelt) dekorerad med orange-grönt godis.
Jag borde ha tagit med min bodhran. Nåja, jag spelar lite Altan och nynnar på psalm 730 istället. Slán!
Jag borde ha tagit med min bodhran. Nåja, jag spelar lite Altan och nynnar på psalm 730 istället. Slán!
2009-03-01
waterloo-varning
Så här ett dygn efter den stora sångtävlingen här i Malmö, nu när jag, som den informationsjunkie jag är, har kollat igenom ett antal av bidragen med hjälp av Youtube, kan jag konstatera att:
1. jag inte gillade Malenas operadänga. Jag gillar sällan när opera "hottas upp" med hjälp av lite trummaskiner, och detta var inget undantag,
2. jag inte heller var så värst imponerad av Sarah Dawn Finers bidrag, troligtvis mest på grund av att hennes klänning var så vansinnigt ful,
3. Agnes gulddräkt riskerar, om hon blir den som representerar oss i Europa (vilket är helt ok med mig, den var rätt bra) att placeras högt upp på prispallen för "tightast och mest glammig" tillsammans med ABBA-Agnetas Waterloo-byxor,
samt att
4. jag tyckte Star Pilots var rätt kul. Och uniformer funkar ju märkligt nog (för en övertygad pacifist) alltid. Men han skulle behållit solglasögonen på, det blir mer Top Gun då ;).
Och det var allt från den lägertrötta, söndagsslöa och synnerligen ytliga prästflickejuryn. Over and out. Doux points.
1. jag inte gillade Malenas operadänga. Jag gillar sällan när opera "hottas upp" med hjälp av lite trummaskiner, och detta var inget undantag,
2. jag inte heller var så värst imponerad av Sarah Dawn Finers bidrag, troligtvis mest på grund av att hennes klänning var så vansinnigt ful,
3. Agnes gulddräkt riskerar, om hon blir den som representerar oss i Europa (vilket är helt ok med mig, den var rätt bra) att placeras högt upp på prispallen för "tightast och mest glammig" tillsammans med ABBA-Agnetas Waterloo-byxor,
samt att
4. jag tyckte Star Pilots var rätt kul. Och uniformer funkar ju märkligt nog (för en övertygad pacifist) alltid. Men han skulle behållit solglasögonen på, det blir mer Top Gun då ;).
Och det var allt från den lägertrötta, söndagsslöa och synnerligen ytliga prästflickejuryn. Over and out. Doux points.
2009-02-09
han är min sång och glädje
Så var det dags: den första stora jubileumshelgen.
Vi har redan "rivit av" tre jättegudstjänster det här året (födelsedagen 1/1, jubileumsårets invigning 6/1 och dopfesten 18/1) och i helgen var det dags för den första av fyra jubileumshelger, med temat Sjung!
Vi klippte pappersbokstäver, skrev böner, gjorde skyltar, handlade mat, rekryterade frivilliga, valde körstycken, bar ut den första bänkraden... Hela veckan före var ett enda förberedelsekaos.
Gullan Bornemark kom och ledde barnkören, hennes dotter Eva ledde kören med de "ovana", en av våra fd organister ledde den som var riktad mot körvana sångare, och vår kantor småbarnen med föräldrar. Vi var över 130 körsångare i alla storlekar och åldrar som hade en fantastisk lördag ihop, och sedan firade en jublande högmässa (med enkel, vacker nyskriven liturgisk musik, komponerad av Eva B) i sångens tecken på söndagen. Och trots att vi var så många i de olika körerna, var de övriga gudstjänstdeltagarna än fler. Och det var leenden överallt.
Ja, det var sannerligen en fest!
Nu ser vi fram emot nästa härliga helg, med temat Berätta! i april. Då kommer en av mina favoritbarnboksförfattare, Ulf Nilsson (Adjö, herr Muffin), och leder workshops och föreläser.
Vi har redan "rivit av" tre jättegudstjänster det här året (födelsedagen 1/1, jubileumsårets invigning 6/1 och dopfesten 18/1) och i helgen var det dags för den första av fyra jubileumshelger, med temat Sjung!
Vi klippte pappersbokstäver, skrev böner, gjorde skyltar, handlade mat, rekryterade frivilliga, valde körstycken, bar ut den första bänkraden... Hela veckan före var ett enda förberedelsekaos.
Gullan Bornemark kom och ledde barnkören, hennes dotter Eva ledde kören med de "ovana", en av våra fd organister ledde den som var riktad mot körvana sångare, och vår kantor småbarnen med föräldrar. Vi var över 130 körsångare i alla storlekar och åldrar som hade en fantastisk lördag ihop, och sedan firade en jublande högmässa (med enkel, vacker nyskriven liturgisk musik, komponerad av Eva B) i sångens tecken på söndagen. Och trots att vi var så många i de olika körerna, var de övriga gudstjänstdeltagarna än fler. Och det var leenden överallt.
Ja, det var sannerligen en fest!
Nu ser vi fram emot nästa härliga helg, med temat Berätta! i april. Då kommer en av mina favoritbarnboksförfattare, Ulf Nilsson (Adjö, herr Muffin), och leder workshops och föreläser.
2009-01-03
bom, bom, bom låter stora trumman
Familjen tittar med något matta ögon på mamman som djupt koncentrerad traskar runt i lägenheten med sin trumma fasthållen mellan armbågen och kroppen, ena handen delvis tryckt mot trumskinnet på baksidan, andra handen håller "the tipper" och slår rytmen, om och om igen. Dam-di-di-dum-di-di-dam. Då och då muttrar mamman missnöjt, när tippern släpas mot skinnet istället för den eftertraktade studsen. Hon tar nytt grepp, och slår igen. Dam-di-di-dum-di-di-dam. Det är bara att konstatera att det inte är fullt lika lätt att spela bodhran som man kanske tänker sig.
Mamman rynkar pannan, lägger undan trumma och tipper och ruskar händer och armar som protesterar mot de ovana rörelserna. Läser lite kurslitteratur, pratar lite med familjen. I huvudet låter det dam-di-di-dum-di-di-dam. Mamman plockar upp trumman igen. Familjen himlar med ögonen. Dam-di-di-dum-di-di-dam.
Övning ger färdighet, tänker mamman. Dam-di-di-dum-di-di-dam.
Mamman rynkar pannan, lägger undan trumma och tipper och ruskar händer och armar som protesterar mot de ovana rörelserna. Läser lite kurslitteratur, pratar lite med familjen. I huvudet låter det dam-di-di-dum-di-di-dam. Mamman plockar upp trumman igen. Familjen himlar med ögonen. Dam-di-di-dum-di-di-dam.
Övning ger färdighet, tänker mamman. Dam-di-di-dum-di-di-dam.
2009-01-01
favoritlåten
Dottern sjunger för sig själv medan hon plockar undan sitt Playmobil:
Mamma mia, hé ah go again,
mai, mai, hao kanaih wozest you?
Mamma mia, hur ah go again,
mai, mai, hau caneveh lettu go.
Japp, Björn och Benny, det är vad som händer när man skriver låtar som bara är för catchy. Men helt fel på det är hon inte, tycker den stolta modern.
Mamma mia, hé ah go again,
mai, mai, hao kanaih wozest you?
Mamma mia, hur ah go again,
mai, mai, hau caneveh lettu go.
Japp, Björn och Benny, det är vad som händer när man skriver låtar som bara är för catchy. Men helt fel på det är hon inte, tycker den stolta modern.
2008-12-31
and speaking of...
U2, here are two Christmas and New Year's favorites. Enjoy, and have a great New Year's Eve! See y'all in 2009.
I Believe in Father Christmas
New Year's Day
(I wanted the video with the guys riding around in snow, in Sweden [!], but Youtube wasn't cooperating. Oh well. This is a good live version, anyway.)
I Believe in Father Christmas
New Year's Day
(I wanted the video with the guys riding around in snow, in Sweden [!], but Youtube wasn't cooperating. Oh well. This is a good live version, anyway.)
2008-12-30
a love that does not rust
Tonight, I and the husband went to see U23D.
I have been a U2-fan since my late teens, and this love does not rust. Granted, I am not a fanatic anymore, but I still think they are great.
This concert movie, filmed in Buenos Aires, was, as the title suggests, filmed in digital 3D. Sometimes, I wanted to ask the chick in front of me to take down her hands, only to realize the second after that the chick in question was really an Argentinian girl at the concert. Or when Bono reached out towards us, and it felt like his hand was only inches away. Very, very cool.
We wore silly 3D-glasses, though they are no longer the flimsy cardboard things I remember from when I was a kid. This is how cool (hihi) the husband looked:
He's trying for the The Fly-look. Succeeding? Well...
Anyway, one of the things I really respect and love about U2 is their continued consciousness. Some people laugh at Bono's travels, projects and hanging out with presidents. I know his hobbies have caused dissent in the band, but they go on in spite of disagreeing sometimes. And in the meantime, they actually help people. They actually make an impact, an effort. And that makes it possible for them to still sing Sunday, Bloody Sunday (but make it about the Middle East instead of Northern Ireland), or to have the Declaration of Human Rights recited during a concert, and still be believable.
Enough with the raving. They are a really cool band, the movie is really cool. Go see!
I have been a U2-fan since my late teens, and this love does not rust. Granted, I am not a fanatic anymore, but I still think they are great.
This concert movie, filmed in Buenos Aires, was, as the title suggests, filmed in digital 3D. Sometimes, I wanted to ask the chick in front of me to take down her hands, only to realize the second after that the chick in question was really an Argentinian girl at the concert. Or when Bono reached out towards us, and it felt like his hand was only inches away. Very, very cool.
We wore silly 3D-glasses, though they are no longer the flimsy cardboard things I remember from when I was a kid. This is how cool (hihi) the husband looked:
He's trying for the The Fly-look. Succeeding? Well...
Anyway, one of the things I really respect and love about U2 is their continued consciousness. Some people laugh at Bono's travels, projects and hanging out with presidents. I know his hobbies have caused dissent in the band, but they go on in spite of disagreeing sometimes. And in the meantime, they actually help people. They actually make an impact, an effort. And that makes it possible for them to still sing Sunday, Bloody Sunday (but make it about the Middle East instead of Northern Ireland), or to have the Declaration of Human Rights recited during a concert, and still be believable.
Enough with the raving. They are a really cool band, the movie is really cool. Go see!
2008-12-28
JCS
Igår såg jag och maken Jesus Christ Superstar på Malmö Opera. Ja, den med Ola Salo, men för dagen utan Ola, han måste väl också vara ledig någon gång. Hans ersättare Niklas Sävström gjorde ett utmärkt jobb, men uppsättningens riktiga stjärna är ju Judas, spelad av Patrik Martinsson. Fantastisk röst.
Men att just Judas är stjärnan är ju lite av musikalens problem, ur ett kristet perspektiv. Det är klart att det var synd om Judas, visst, och han hade säkert skäl som för honom verkade goda, men JCS framställer honom som den ende som kan se klart i den hysteriska kulten/sekten runt människan Jesus. Jesus själv är osäker och labil, ena sekunden karismatisk och medryckande, andra tveksam och grubblande. Visst känns en del av det igen från evangelierna, men här blir han nästan bipolär i upp- och nedgångarna.
Nåja, det ÄR en fantastisk musikal. Jag tycker väldigt mycket om musiken, och har inga som helst problem att köpa relationen mellan Jesus och Maria från Magdala (rättare sagt, jag bryr mig inte ett spår om Jesus hade en kärleksrelation med henne, det är i mina ögon rätt oviktigt). Jag gillar Salos översättning, kanske lite mycket nödrim här och där, men för det mesta bra och roligt. Och scenografin är helt fantastisk!
Sedan kan man ju alltid ställa sig en smula frågande till att göra underhållning av korsfästelsen...men det är en urgammal tradition med passionsspel, och jag kan inte påstå att de aldrig har tjänat som underhållning förr. I själva verket är ju just underhållningens och kulturens stora möjlighet att ställa de stora frågorna på ett sätt som många kan ta till sig, och om man ser det på det sättet, gör Malmö Opera en välgärning. Även ur kristet perspektiv *ler*
Men att just Judas är stjärnan är ju lite av musikalens problem, ur ett kristet perspektiv. Det är klart att det var synd om Judas, visst, och han hade säkert skäl som för honom verkade goda, men JCS framställer honom som den ende som kan se klart i den hysteriska kulten/sekten runt människan Jesus. Jesus själv är osäker och labil, ena sekunden karismatisk och medryckande, andra tveksam och grubblande. Visst känns en del av det igen från evangelierna, men här blir han nästan bipolär i upp- och nedgångarna.
Nåja, det ÄR en fantastisk musikal. Jag tycker väldigt mycket om musiken, och har inga som helst problem att köpa relationen mellan Jesus och Maria från Magdala (rättare sagt, jag bryr mig inte ett spår om Jesus hade en kärleksrelation med henne, det är i mina ögon rätt oviktigt). Jag gillar Salos översättning, kanske lite mycket nödrim här och där, men för det mesta bra och roligt. Och scenografin är helt fantastisk!
Sedan kan man ju alltid ställa sig en smula frågande till att göra underhållning av korsfästelsen...men det är en urgammal tradition med passionsspel, och jag kan inte påstå att de aldrig har tjänat som underhållning förr. I själva verket är ju just underhållningens och kulturens stora möjlighet att ställa de stora frågorna på ett sätt som många kan ta till sig, och om man ser det på det sättet, gör Malmö Opera en välgärning. Även ur kristet perspektiv *ler*
2008-12-27
medier
Lyssnade idag, på väg hem från svägerskan, på P1 (tror jag) och en diskussion om sociala mediers roll. Yrsa Stenius, PM Nilsson, Isabella Löwengrip mfl diskuterade, och det som slog mig mest var hur de verkligen inte alls förstod varandra. Framförallt förstod inte förespråkarna för de traditionella medierna hur det fungerar i bloggosfären. Exemplen som togs upp var märkliga och idealiserade tidningar och radio/TV på ett underligt sätt. Till exempel hävdade Yrsa att traditionella mediers bruk av ansvariga utgivare var positivt för yttrandefriheten då det frigjorde journalisterna till att skriva djärvare. Säkert sant till viss del. Men att de ansvariga utgivarna även har en starkt kontrollerande funktion, som därmed inskränker yttrandefriheten, nämndes inte. Man diskuterade lögner och förtal i bloggar, men missade i stort sett att nämna att ryktesspridning och rena hitte-på-nyheter är minst lika vanliga i en del traditionella medier. Eller är det bara morgontidningarna som räknas?
Jag hävdar inte att bloggarna är rakt igenom sanningsenliga och idealiska. Det finns massor med skräp ute i bloggosfären. Det beror på att Internet till sin natur är djupt demokratiskt och tillåter var och en med tillgång till en dator och en uppkoppling att uttrycka sig. Att diskutera begränsningar är underligt önsketänkande från en generation som är van att få EN sanning serverad sig av kontrollerade, ideologiskt pålitliga journalister (för man väljer/valde tidning utifrån vilken världsbild man ville behålla). Det har gått snabbt. PM Nilsson konstaterade helt riktigt att vi nu ser en generation som inte kommer prenumerera på morgontidningar, inte kommer titta på Aktuellt eller Rapport, utan kommer att få sin nyhetstörst stillad av den uppsjö bloggar, nättidningar och hemsidor som finns tillgängliga. Kommer de då få rätt information? Ja, säkert i lika stor utsträckning som vi andra får/har fått det. Men skillnaden är att det inte längre är ett fåtal journalister/tidningsägare som kontrollerar vilken information som anses vara mest intressant. Skrämmande? Säkert, för en del. Men nog är det läsaren som borde få bestämma vad som intresserar och engagerar den, och nu ligger makten där den ska. Hos folket. Sedan är det upp till oss vad vi gör med den.
Jag hävdar inte att bloggarna är rakt igenom sanningsenliga och idealiska. Det finns massor med skräp ute i bloggosfären. Det beror på att Internet till sin natur är djupt demokratiskt och tillåter var och en med tillgång till en dator och en uppkoppling att uttrycka sig. Att diskutera begränsningar är underligt önsketänkande från en generation som är van att få EN sanning serverad sig av kontrollerade, ideologiskt pålitliga journalister (för man väljer/valde tidning utifrån vilken världsbild man ville behålla). Det har gått snabbt. PM Nilsson konstaterade helt riktigt att vi nu ser en generation som inte kommer prenumerera på morgontidningar, inte kommer titta på Aktuellt eller Rapport, utan kommer att få sin nyhetstörst stillad av den uppsjö bloggar, nättidningar och hemsidor som finns tillgängliga. Kommer de då få rätt information? Ja, säkert i lika stor utsträckning som vi andra får/har fått det. Men skillnaden är att det inte längre är ett fåtal journalister/tidningsägare som kontrollerar vilken information som anses vara mest intressant. Skrämmande? Säkert, för en del. Men nog är det läsaren som borde få bestämma vad som intresserar och engagerar den, och nu ligger makten där den ska. Hos folket. Sedan är det upp till oss vad vi gör med den.
2008-12-10
a Swedish Advent and Christmas
Culture comes with trappings. Stuff. Thus we, at the end of each November, go down to the basement looking for The Boxes. The ones full of Advent and Christmas stuff. Decorations. I'm not normally a fan of decorations (unless we're talking art, but china figurines and pretty tablecloths don't enter this household), but when Christmas is drawing near, I succumb to my inner child. The gaudier, the better.
I have a number of nativity scenes. I put one in each room. I have one for daughter to play with. She usually plays with the others.
Every window should have an Advent star. This is very, very common in Sweden, and the stars come in all kinds of shapes and materials. Being a minimalist at heart (though not in practice), I favour white simple ones. Lots of Swedes also put a kind of electric candlestick, triangular shaped, on their windowsills. I think they're ugly. No fake candles here.
Advent candlesticks. I love them. Four candles, one for each Sunday in Advent. I even have a tiny, tiny kitschy one at work.
And talking about anticipation, the Advent calendars are also everywhere. We have at least four at home. Three of which are my daughter's. One of those is pictured here, with one gift for each of the days in December, leading up to Dec 24. Yes, Christmas Eve. We get our gifts on Christmas Eve. Barbaric, I know.
And then there is of course the food and drink: saffron buns, julmust (a kind of softdrink), glögg (mulled wine), ginger cookies (some people build little model houses of ginger cookie dough), and ridiculous amounts of candy.
I have a number of nativity scenes. I put one in each room. I have one for daughter to play with. She usually plays with the others.
Every window should have an Advent star. This is very, very common in Sweden, and the stars come in all kinds of shapes and materials. Being a minimalist at heart (though not in practice), I favour white simple ones. Lots of Swedes also put a kind of electric candlestick, triangular shaped, on their windowsills. I think they're ugly. No fake candles here. 
Advent candlesticks. I love them. Four candles, one for each Sunday in Advent. I even have a tiny, tiny kitschy one at work.
And talking about anticipation, the Advent calendars are also everywhere. We have at least four at home. Three of which are my daughter's. One of those is pictured here, with one gift for each of the days in December, leading up to Dec 24. Yes, Christmas Eve. We get our gifts on Christmas Eve. Barbaric, I know.And then there is of course the food and drink: saffron buns, julmust (a kind of softdrink), glögg (mulled wine), ginger cookies (some people build little model houses of ginger cookie dough), and ridiculous amounts of candy.
2008-12-09
min barndom eller hennes?
Idag slöstannade familjen framför tv-n efter att Bolibompa var slut. Vi småpratade och tittade. Efter hand tittade maken och jag på varandra med höjda ögonbryn. På tv, UR, var det nämligen ett program om klass. Japp. Klass. Med tre exempel på barn från olika bakgrunder (underklass/arbetare, medelklass/akademiker och överklass), och hur deras framtid sannolikt blir. Mycket spännande. Jag köper ju i grund och botten resonemanget, och framför allt när programledaren faktiskt betonade att detta inte behöver avgöra framtiden, men det förvånade mig. Och det svischade i stort sett rakt över huvudet på dottern.
Och efter detta kom en kort dokumentär om tioåriga Fatma i södra Libanon (i Kana, faktiskt). Med bilder av sönderbombade hus, men också idylliska scener där Fatma och hennes vän gungade, eller där familjen plockade granatäpplen. Och i bakgrunden syns martyrbilderna och de gröna flaggorna... Här krävdes det en del förklaringar för dottern, framförallt när hon frågade varför de krigade i Libanon.
Det var som om vår tv hade flyttats tjugofem-trettio år tillbaks i tiden. Så här såg det ut i barntv när jag var liten också. Jag bara väntade på att Claire Wikholm skulle dyka upp.
Och efter detta kom en kort dokumentär om tioåriga Fatma i södra Libanon (i Kana, faktiskt). Med bilder av sönderbombade hus, men också idylliska scener där Fatma och hennes vän gungade, eller där familjen plockade granatäpplen. Och i bakgrunden syns martyrbilderna och de gröna flaggorna... Här krävdes det en del förklaringar för dottern, framförallt när hon frågade varför de krigade i Libanon.
Det var som om vår tv hade flyttats tjugofem-trettio år tillbaks i tiden. Så här såg det ut i barntv när jag var liten också. Jag bara väntade på att Claire Wikholm skulle dyka upp.
2008-11-28
the frenzy starts
I do not know how you Americans deal with Thanksgiving being just over, and then moving into Advent a couple of days later. For me, it's enough being around all the Christmas preparations, and Advent decorations and all. Stressful as all get out.
But.
It is nice too.
I love the season of Advent. Being allowed anticipation and eagerly awaiting San..ehm....I mean the birth of Christ. Hanging Advent stars in every window, wrapping Advent calendar gifts. Baking saffron buns and gingerbread. Drinking glögg (mulled wine, kind of). Lighting one new candle every Sunday. Trying to find some peace and quiet to actually think of the reason for the season, and not getting totally drenched in all the craziness. Trying to remember to breathe, to pray, to long.
But.
It is nice too.
I love the season of Advent. Being allowed anticipation and eagerly awaiting San..ehm....I mean the birth of Christ. Hanging Advent stars in every window, wrapping Advent calendar gifts. Baking saffron buns and gingerbread. Drinking glögg (mulled wine, kind of). Lighting one new candle every Sunday. Trying to find some peace and quiet to actually think of the reason for the season, and not getting totally drenched in all the craziness. Trying to remember to breathe, to pray, to long.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)