JCS

Igår såg jag och maken Jesus Christ Superstar på Malmö Opera. Ja, den med Ola Salo, men för dagen utan Ola, han måste väl också vara ledig någon gång. Hans ersättare Niklas Sävström gjorde ett utmärkt jobb, men uppsättningens riktiga stjärna är ju Judas, spelad av Patrik Martinsson. Fantastisk röst.


Men att just Judas är stjärnan är ju lite av musikalens problem, ur ett kristet perspektiv. Det är klart att det var synd om Judas, visst, och han hade säkert skäl som för honom verkade goda, men JCS framställer honom som den ende som kan se klart i den hysteriska kulten/sekten runt människan Jesus. Jesus själv är osäker och labil, ena sekunden karismatisk och medryckande, andra tveksam och grubblande. Visst känns en del av det igen från evangelierna, men här blir han nästan bipolär i upp- och nedgångarna.

Nåja, det ÄR en fantastisk musikal. Jag tycker väldigt mycket om musiken, och har inga som helst problem att köpa relationen mellan Jesus och Maria från Magdala (rättare sagt, jag bryr mig inte ett spår om Jesus hade en kärleksrelation med henne, det är i mina ögon rätt oviktigt). Jag gillar Salos översättning, kanske lite mycket nödrim här och där, men för det mesta bra och roligt. Och scenografin är helt fantastisk!

Sedan kan man ju alltid ställa sig en smula frågande till att göra underhållning av korsfästelsen...men det är en urgammal tradition med passionsspel, och jag kan inte påstå att de aldrig har tjänat som underhållning förr. I själva verket är ju just underhållningens och kulturens stora möjlighet att ställa de stora frågorna på ett sätt som många kan ta till sig, och om man ser det på det sättet, gör Malmö Opera en välgärning. Även ur kristet perspektiv *ler*