Det är mycket med den "nya" världen, med dess lätta kommunikation som gör att det är lätt att få och behålla vänner som bor långt bort, och lätt att hålla kontakten med resande familjemedlemmar osv, som jag tycker om. Det är roligt att träffa nya människor från andra delar av världen och dela efarenheter, och det är lätt att komma varandra känslomässigt och mentalt nära.
Men den här närheten har en baksida, och de senaste veckorna har visat den tydligt för mig:
När en syster är fast i Bangkok och man inte får mer ään bristfällig information, blir varje tyst, icke-inloggad timme en påfrestning.
När en nära vän prästvigs, och jag inte vill annat än att dela hennes glädje, blir det långt emellan chat-tillfällena.
Och allra tydligast, när en vän råkar ut för en olycka, och jag får reda på det på omvägar, blir det besvärligt att vara nära bara emotionellt sett, och inte rumsligt.
Med lite tålamod löser sig det mesta, den information jag har vant sig vid att alltid ha tillgänglig kommer att dyka upp, eller den kontakt jag uppskattar att ha så ofta kommer tillbaka. Men under tiden tuggar jag på mina virtuella naglar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar