Det finns få saker som kan få mig att tappa blogg-sugen lika mycket som snobbiga och överlägsna anonyma kommentarer. Suck. Framförallt förekommer detta då och då på min predikoblogg. Det är uppenbarligen ok att ifrågasätta någons teologi i de allra mest nedlåtande ordalag, att komma med förtäckta antydningar om min lämplighet som präst eller besserwissriga kommentarer tunt förklädda som "goda råd".
Det är inte det att jag ogillar kommentarer på predikningarna. I så fall hade jag aldrig lagt ut dem. Kritiska eller positiva, det är roligt med reaktioner, tvingar mig att tänka efter. Men dessvärre har det flera gånger dykt upp kommentatorer som inte har en schysst ton. Jag försöker svara med mesta möjliga artighet, men det är svårt att känna respekt för människor som uppträder överlägset men inte ens vågar uppge sina namn. Usch.
8 kommentarer:
Trista människor. Jag har också fått en del dumheter i min blogg. Det är ju inte det att jag förväntar mig att alla ska hålla med om allt jag säger, men det handlar om HUR man säger det. Även en motsatt uppfattning går att framföra på ett trevligt sätt.
Ja, visst är det trist med nedlåtande kommentarer. Svårt att förstå vad någon kan få ut av att dissa andra människor anonymt.
Samtidigt blir jag lite besviken på mig själv när jag låter mig påverkas av såna kommentarer. De handlar ju inte om mig, utan om den som skriver. Opersonliga kommentarer ska man inte ta personligt. Ändå gör man så lätt det. Om någon har tips om hur man undviker att ta åt sig av destruktiva kommentarer, så är det välkommet.
En sak man kan göra är förstås att filtrera kommentarerna och bara släppa igenom dem som man tycker är konstruktiva. Men det är kanske lite tråkigt.
Dessutom ska varje anonym veta att de inte är så anonyma som de tror. Man kan läsa ut mycket av en ip-adress!
Tack för uppmuntrande ord, allihop!
Visst har du rätt, hapax, jag borde inte ta åt mig, men... Och ja, att moderera kommentarerna gjorde jag faktiskt ett tag för några år sedan, men nu behövs det tack och lov så sällan, så det skulle bara bli trist. Dessutom drar sig folk för att kommentera då, och så många kommentarer har jag inte så att jag känner att jag vill bli av med en enda (utom de otrevliga då... ;).
Och Jeez - hihihihihi. Sant.
Ja, snacka om irriterande! Om du har kritik att komma med kan du väl i alla fall uppge ett alias? Hur ska man kunna ta anonyma åsikter på allvar? Vad vill de att man ska ta med sig från en sån kommentar? Pft. Twits.
Man skulle lägga en snigel på ögat på dem! Kram Martin
Martin: Det är ju en lysande idé! Fast det förstås...grundproblemet är ju att de inte låter mig veta vilka de är, och då blir det lite svårt... ;)
Den bästa sortens bloggar är den där kommentatorn för blogginnehavaren måste uppge namn, telefon och adress, men där man kan vara anonym (eller ha pseudonym) i själva kommentatorslistan.
Att skriva under pseudonym eller ha ett vanligt namn (t.ex. Maria Johansson) är dock nästan lika anonymt som att inte skriva ut namnet alls. Dessutom kan ju namn eller pseudonymer lätt förväxlas med andra, vilket man undviker i alternativet ovan, vilket faktiskt talar till den fullständiga anonymitetens fördel jämfört med otydliga namngivelser.
Att folk inte alltid vill lämna ut fullständiga namn på internet med alla dess googling efter folk förstår jag. (Du har ju själv valt att inte skriva ut ditt namn vilket gör att du åtminstone för mig är anonym.)
Jag tror också att det finns ett generellt problem med att man på internet formulerar sig med det talade ordets ogenomtänkta hastighet, men att det samtidigt har det skrivna ordets beständighet. Dessutom uteblir lätt nyanser som finns vid ett samtal ansikte mot ansikte. Vissa av oss formulerar oss dessutom hårdare i skrift än i det talade ordet (och för andcra är det väl tvärtom antar jag).
Skicka en kommentar