Det sägs att man inte ska använda ironi när man pratar med barn, eftersom de inte har ett utvecklat abstrakt tänkande, och för att de motstridiga signalerna i tonfall och ord blir förvirrande för barnet.
Det är jättesvårt att låta bli att vara ironisk då och då. När barnet frågar saker hon redan vet svaret på, eller kommer med självklara påpekande måste jag och maken emellanåt bita oss i tungan för att inte komma med något ironiskt. Och vi misslyckas med hålla-tystandet rätt ofta.
Uppenbarligen kan dock barn bemästra ironi och sarkasm. Åtminstone vår unge. Hon har väl lärt sig. Idag kom hon med en pixi-bok (jättekort liten billig bok) när hon skulle välja godnattsaga, och sade till sin far: Tror du att du ooooorkar läsa den här jäääättelåååånga sagan? Stort jubel.
3 kommentarer:
Kul. :) Jag har också hört det där att barn inte förstår ironi. Men det måste ju bero på vad man menar. Även ganska små barn, typ två år, använder primitiv ironi när de säger nåt som är "tokigt" och tvärtom mot vad de vet är sant. Sedan utvecklar vi mer subtila former av ironi hela livet, men blir väl aldrig riktigt kapabla att säkert avgöra i alla lägen vad som är ironiskt eller halvironiskt. På främmande språk kan det vara alldeles hopplöst...
*asg* snart blir hon osynlig och måste ha pingla!
Touché!!
Skicka en kommentar