tre kungar

Så, egentligen vet vi nästan ingenting om det här som hände. Om det hände, men det kan vi väl för enkelhetens skull utgå ifrån i alla fall.

En surpuppa på någon blogg jag läser hävdade att Jesus var ett år gammal när de vise männen kom fram, men det struntar jag i. För övrigt förstår jag inte, i så fall, varför Maria och Josef skulle hänga i Betlehem i ett år. Matteus, den ende av evangelisterna som skriver om det här, säger att stjärnan hade varit synlig i ungefär två år, men det finns väl inget som säger att den inte kan ha tänts ett tag innan Jesus föddes, eller?

Andra saker vi inte vet ett dyft om är varifrån de vise männen kom, hur många de var, om huset som lilla familjen Josefsson ska ha bott i var förbundet med stallet osv osv. Hur vi fått för oss att det skulle varit tre kungar som kom ridande (och på vad för slags riddjur de i så fall red), vilka namn de bar och hur det kommer sig att en av dem i våra krubbor är afrikan, allt det där har ingenting med Bibelns berättelse att göra överhuvudtaget. Inte heller att vi firar det här på Trettondagen är särskilt självklart, det står absolut ingenting om när de vise männen kom fram. Och visa förresten. De lär ju ha varit astrologer, hur mycket gillar vi stjärntecken i våra kyrkor egentligen?

Men spelar det roll?

Lite kanske. Det är väl bra att ha koll på hur mycket legender som byggs runt bibelberättelserna. Det här är ett bra exempel, kanske mer extremt än många andra eftersom krubborna i våra hem och kyrkor så tydligt bär legenderna vidare.

Men. Vi älskar ju den här legenden. Jag har alltid varit oerhört förtjust i de vise männen. Tanken på hur representanter från folk när och fjärran reser till Betlehem för att till sin oerhörda förvåning finna kungen i en krubba är så tilltalande. Alla är välkomna till krubban. Oavsett varifrån du kommer, oavsett hur du ser ut, är du välkommen att tillsammans med oss andra böja knä framför ett nyfött barn. Och så blir legender god teologi.

Kristus själv är inte en legend. Hans strålglans drog människor till sig. Så även idag, från öster och väster, nord och syd. Visa människor och dårar. Kvinnor och män, barn och gamla, fattiga och rika, sjuka och friska. Alla är välkomna till krubban.

än slank hon hit...och än slank hon dit

En vän skickade mig ett mail angående mitt blogginlägg om den dubbla utgången. Han fruktar, precis som jag, fundamentalistisk bibeltolkning. Vi talade om det på kyrkkaffet idag, och även om vårt språk är olika, är synsättet i stort sett det samma. Men vissa små skillnader finns ändå, och jag undrar om det är på grund av att vi har levt i olika tid, i rätt så olika kyrkor.

För honom är just det fundamentalistiska den stora faran (och jag hoppas innerligen att jag tolkar dig rätt nu, B!). Jag tror att han delar den känslan med många. Och många i hans generation (inte nödvändigtvis B) bemötte de fundamentalistiska tolkningarna med en liberalteologisk tolkningstradition, en som ville se djupare på något sätt.

Jag tycker att de ofta hamnade i det andra diket. En slags total relativism där undren förminskas till att endast finnas i bibelförfattarnas sinnen, där de läggs till i efterhand för att dekorera, eller har naturliga förklaringar. Och då är man lika långt från den stora berättelsens mysterium som fundamentalisterna är.

Bibeln är, för mig, yta OCH djup. Under OCH natur. Kan inte en bibelberättelse ha flera olika betydelser? Kan inte ett under fortfarande ha hänt, men också tolkas existensiellt? Jag tror det. Gud är inte endimensionell. Inte heller böckerna om Guds möte med människan är endimensionella.

Samtalet om det största är härligt och berikande, och blir endast möjligt när vi möts i nyfikenhet och ärlighet. Som jag och B idag. Tack! Fler samtal kommer säkerligen.

barn och bibel

Igår var Birger Olsson, professor emeritus i NT i Lund, här i församlingen och hade en föreläsning om barn i Bibeln. Det var spännande, framförallt för att det blev tydligt hur oerhört radikal Jesus var i sin syn på barnen. Hans samtid, och även hans efterföljare, såg barn som icke-individer, sådana som skulle tuktas till mänsklighet, som skulle agas så att de kunde bli produktiva medborgare.
Jesus såg dem som förebilder, och som några som hörde hemma hos Gud.

Birger illustrerade detta med hjälp av ett av Bibelns läskigaste "barncitat": Syr 30:1-2, 8-13.
Vers 9-10 låter så här:
"Kela med ditt barn, och han blir en skräck för dig, lek med honom, och han blir din sorg. Skratta inte med honom, ty då får du lida med honom, och till slut sitter du där och gnisslar tänder."

Kontrasten till evangeliet om Jesus och barnen kunde inte bli större:
"Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem."

Och ändå tog det oss cirka 1950 år innan vi i Sverige förbjöd barnaga. Och ändå är det i större delen av världen inte bara tillåtet, utan till och med rekommenderat, att slå sina barn. Jag tror att Jesus skulle ha en hel del att säga om det.

ett trösterikt ord

Evangelietexten på tionde söndagen efter trefaldighet är helt ljuvlig (Matteus 18:18-22). Sant evangelium utan menlöshet. Och nog är det för väl att temat har ändrats, från fordoms Förspillda tillfällen till Nådens gåvor!
Ibland, oftast, är det en glädje och en gåva att få predika, särskilt när sådana här texter faller i ens knä.

kvinnan vid sykars brunn

Hade morgonmässa idag, och möttes följaktligen igår kväll av kvinnan vid Sykars brunn, då det är föregående söndags text som gäller.
Hon är inte helt enkel, den där kvinnan.
Från föraktad synderska till feministteologisk ikon.
Det finns så många tankar och önskningar knutna till hennes gestalt, att det är svårt att komma nära för att skrapa på ytan. Till slut gick tankegången något i den här stilen:

Om tolkningen att de fem männen handlar om gudar, eller religioner, är korrekt, blir hennes uttalande om att hon inte har någon man mycket spännande. Hon har alltså ingen Gud.
Vad har hänt denna kvinna, som gjort att hon inte kan gå till brunnen den normala tiden, utan måste göra det under middagshettan, och dessutom blivit övergiven av Gud, alternativt (mer behagligt i våra öron), vänt ryggen åt Gud?
Och då blir hon en människa att känna igen. Bort skalas de etnologiska filtren, med tankar runt samariers orenhet osv, och hon blir bara en människa i förtvivlan. Det kunde ha varit idag.

kungavärdighet

Vaktmästaren kom med teologisk insikt:

Herodes är en kung, som inte fötts till kung, utan blivit det.
Jesus är en kung, född till det, men inte fungerande som en världslig kung.

Den ene håller fast vid sin tron med alla medel, och omger sig med pompa och ståt.
Den andre förkastar makten och ståten till den grad att han till slut dör en brottslings död.

Inte konstigt Jesus födelse skrämmer Herodes.

surrealistiskt

Ibland får man en inblick i en helt annan värld...

Bibelstudium. En bunt äldre damer (och en modig herre), eleganta, med silversmycken och scarfes. Vi talar länge om söndagens bibeltext (änkan med kopparslantarna), och har roligt. Drar paralleller till roffarmentalitet och oärlighet i dagens samhälle. Det pustas över bidragsfusk, men också över rika som inte delar med sig.

Fika efteråt. Hamnar vid ett bord där det förs en animerad diskussion om den förföljelse moderatministrarna utsätts för. "Men det är ju inte så konstigt, med alla dessa vänstervridna journalister, och hur vänstervridet svt är!" Hoppla, tänker jag, nu gäller det att hålla tand för tunga. Det fortsätter talas om hur landet nu äntligen ska komma på fötter, och det ska bli lite ordning och reda.
Jag småler och dricker mitt kaffe i stillhet.
En av damerna deklarerar att hon minsann haft svart städhjälp i alla år, och att det är en skam att man förföljer de som köper städhjälpen, men inte de som säljer och som inte vill arbeta vitt (för övrigt en av dem som nickat instämmande när det diskuterades hur man borde klämma åt bidragsfuskarna - dubbelmoral, eller vadå?). Tanken på att försöka problematisera lite far genom mitt huvud, men avfärdas lika snabbt som en telefonförsäljare. Inte heller väljer jag att komma med invändningar när den katastrofala svenska skolan kommer på tal, eller att vänsterblocket minsann aldrig kommit överens om något.

Fast vi var faktiskt överens om att tre miljoner i inkomst inte är för lite för att anställa en barnflicka vitt.

ord är inte eviga

Det finns ett argument mot att samkönade par ska få ingå äktenskap som är särskilt intressant, nämligen "de får gärna vara ihop, men kalla det inte vigsel eller äktenskap, för det handlar om man och kvinna". I domkapitlens remissvar på förslagen till välsignelseakt var den vanligast förekommande kritiken att akterna var för lika en "vanlig" vigsel.
Men frågan är varför det är så farligt. Förminskar förekomsten av samkönade vigslar betydelsen av heterosarnas vigslar? Är det så att den minimala risken att någon i hemlighet ska fråga sig om man har gift sig med en man eller kvinna är så obehaglig?

Kristna argumenterar ofta utifrån att äktenskapet är INSTIFTAT för man och kvinna, därmed antydande att Jesus eller Gud skulle ha något med införandet av en vigselakt att göra, vilket skulle innebära att själva vigseln är helig, ett sakrament. Bortsett från att den inte är sakramental i lutherska kyrkor, är det bara att läsa Bibeln ordentligt för att se att så inte är fallet. Var Adam och Eva vigda? Var finns en vigsel beskriven?
I själva verket är det ju dessutom så att ord inte är eviga, de skiftar betydelse över tiden, och än mer så när det handlar om översatta ord, som Bibeln. Inga ord betyder exakt detsamma på två olika språk, och inga ord betyder exakt detsamma för två olika människor. Inte "jag", inte "kärlek" och inte "äktenskap".

Face it, äktenskapet och vigseln är samhälleliga institutioner, skapade för samhällets stabilitet. I många länder är inte detta något konstigt, där gifter man sig i rådhuset och välsignas i kyrkan, men här blir det ramaskri så fort något dylikt föreslås, och lustigt nog mest så i de kretsar där statskyrkan var mest avskydd, där det anses att politikerna ska ut ur kyrkan. Hur kommer det sig att man är så himla mån om att behålla denna statskyrkorest som trots allt gör präster till statliga tjänstemän, istället för att frivilligt lämna den och låta oss göra det vi är satta att göra - förmedla Guds kärlek och välsignelse till alla människor.

Jag skriver under på äktenskap.nu. Gör det du också! (Tack Karin för länken!)

när skuggan är som mörkast

Palmernas skuggor måste varit långa och mörka den dagen. Jesus lånar en åsna och rider in i universums centrum. Gud kommer hem, men det är för att dö.
Och så vill fariséerna tysta lärjungarna! Kanske är det bara deras jubel som håller undan ångesten, bara leendena kan hålla smärtan från Jesus ögon. Han vet.

Under de mörka skuggorna
strilar ljuset ner
fastän ögonen är sorgsna
möter han barnen och ler

Under de mörka skuggorna
rider räddningen in
in till dödens Jerusalem
till Gudsrikets seger, och din

Under de mörka skuggorna
en palmsöndag länge sen
tändes ett ljus för alla
och det ljuset brinner än

Gud kommer hem, tomhänt, för att dö. Och det är Guds egna som dödar. Och någonstans i den smärtan finner Gud kraften att fortsätta skapa, fortsätta älska.
Palmsöndagens skuggor är mörka. Men ljuset strålar ljusare och varmare och större än vad någon skugga kan rå på.

jaså, ni är för äktenskapet?

Upprop för äktenskapet minsann... De förnekar sig inte. Varenda gång en förändring av "privatlivets reglering" är på gång, lyckas motståndarna få det att låta som att alla andra är mot de etablerade formerna. Som om alla vi som tycker att homosexuella bör få gifta sig tycker att heterosexuella inte ska få det.
Men uppenbarligen är kvaliteten i äktenskapet beroende av vilka som tillåts ingå det. Personligen kan jag inte låta bli att tycka att det i så fall urholkades ganska rejält redan med biblisk bigami och medeltida barnbrudar, för att inte tala om hur många rent elaka människor som har solkat ner äktenskapet. Jag menar, såväl Hitler som Franco, Stalin och Mao var ju gifta, hu vale.
Dessutom, om vi ska vara lite bibliska, såg ju Paulus äktenskapet som en nödlösning, om man inte kunde hålla på sig, och det är väl bra om även homosexuella som har bekymmer med avhållsamheten ska kunna leva ett någorlunda bra liv...
Och ännu bisarrare: helt plötsligt är välsignelsen av partnerskap, och partnerskap i sig, något bra i deras ögon! Det är liksom alltid det näst senaste som är det bästa.

Och som alltid argumentarar de dels utifrån "skruven och muttern", dels utifrån vad som i deras ögon är bäst för barnen, uppenbarligen endast att växa upp i en familj med gifta hetero-föräldrar.

Men kära Anders Arborelius, Sten-Gunnar Hedin och Paolo Roberto, varför inte passa på att ge de frånskilda en släng av sleven också? Eller de förfärliga samboförhållandena? Och änkor och änklingar, att de bara understår sig att inte gifta om sig omedelbums!

Snurre Sprätt...kom tillbaka! Här kommer snart finnas ännu ett upprop att skriva på!

jesus är vanlig - som du

Evangelierna är ju skrivna med ett syfte, det tror jag alla kan hålla med om, om än inte vad det syftet är. Jag tänker mig att evangelisterna och senare redigerare var synnerligen intresserade av att visa för judarna och andra att Jesus är den Messias som det judiska folket väntat på, och dessutom hela världens och alla människors frälsare, och följaktligen gjorde sitt urval baserat på det.
Alltså berättar de bara de saftiga grejerna. Jesus gör under, Jesus predikar. Jesus diskuterar och munhuggs med Satan. Men resten då?

Från födseln till tolv års ålder, från tolv till år 30. Ingenting. Ingenting för att det inte finns någonting spektakulärt att berätta. Jesus åt och sov, gick i synagogan, jobbade. Hängde med kompisarna, hängde tvätt åt mamma. Svettades och skrattade, gjorde illa sig och, håll för ögonen, blev kär. Ingenting konstigt, bara hela bredden av den mänskliga, vardagliga erfarenheten.

För annars är det ju liksom ingen mening. Gud blev inte människa för att inte vara människa. Poängen är ju just "blev människa". Så därför är det, i mina ögon, nästan allra viktigast vad evangelisterna inte har skrivit. Mirakel och vishet förväntar jag mig. Det är i tröttheten och sågspånet och skoskavet som Gud blir nära mig, som Gud blir viktig.