2006-11-30

utvecklingssamtal

Har haft utvecklingssamtal med fader kyrkoherden. Känns riktigt bra, jag fick gehör för önskningar och åsikter, och vi gjorde ett par bra överenskommelser. Och så var det trevligt, inte att förglömma!
Och så fick jag lite beröm, och det är ju aldrig fel.

i en alldeles egen verklighet

Dottern:
Maaammmaaa...I morgon, när jag fyller år (vilket hon inte alls gör - tråkig mammakommentar), då kan Pippi komma! Och julklappar.
Eller så kan jag komma när Pippi fyller år, eller hur mamma?
Mamman:
Eeehm. Jaaaa, kanske det. Men Pippi finns ju mest i sagorna...
Dottern:
Ja. Och film!
Mamman (kommer i ett genidrag tänka på Astrid Lindgrens värld):
Men i sommar, då kan vi åka och hälsa på Pippi! Och på samma ställe bor Emil, och kanske Karlsson.
Dottern:
Ja! Och Tommy och Annika.
Mamman:
Precis.

2006-11-28

en alldeles vanlig tisdag

8.30 Morgonbön
9.00 Krubbvisning med engelskspråkig andraklass
10.00 Expedition
11.00 Lunchmöte med mentor
13.00 Öppet hus med småbarn (till 16.30)
17.30 Träff med prästvigda kvinnor i Malmö
19.15 Kinesiska i Lund
21.00 Hemma

Ehhehehehehehe...Host. Pust. Men nog var det en trevlig dag.

2006-11-26

helgen slut...

...och idag hade jag den stora förmånen att få döpa två små killar och två små tjejer. På det första dopet (med småkillarna) skrek den ene från början till slut. Stackars föräldrar, de såg bra svettiga ut. Uppenbarligen höll den lille på att få tänder. Nåja, han tystnade när modern tog ett varv runt kyrkan, och sedan kunde alla vara lugna.

På det andra var det två små harmoniska flickebarn som stod i centrum, och de gjorde knappt ett knyst, men däremot svimmade en av faddrarna och var endast en decimeter från stentrappan! Gud måste ha haft ett finger med i spelet, och såg till att tillställningen fick fortsätta vara fylld av glädje. Faddern ifråga piggnade till efter att fått sitta ett tag.

Ibland är det mer lite mer drama i det här jobbet än vad man skulle önska...

bröllop på gång?

Dottern: Mia säger att vi ska gifta oss.
Den ömma modern: Jaså?!
Dottern: Mm, för då får vi ha likadana klänningar!
Den ömma modern: Åh. Tja, när ni blir tillräckligt gamla får ni säkert det också.
Dottern: Mm.

2006-11-25

sorg

Det är helt enkelt för djävligt.
Idag är bara gråt.

Och andakt på äldreboende, intervju med aspirerande journalist och vigsel. Sällan har jag varit så ofokuserad.

2006-11-23

på kryssning

Att ha treåring är som att, utan sjökort, försöka kryssa i en vacker och okänd skärgård.

2006-11-20

blivande anarkist?

På väg hem från dagis. Jag och prinsessan möter en pappa på väg till dagis. Prinsessan hejar glatt och igenkännande, jag mer på ett "uppenbarligen-har-vi-barn-på-samma-dagis-och-är-därmed-trevliga-
och-hejar"-sätt.
Frågar barnet när vi är utom hörhåll: Vem är det?
Barnet: Peter.
Jag: Peter polis? (en av papporna har en gång skapat stor lycka genom att dyka upp i jobbkläder, med jobb-volvon, och kört runt ungarna på parkeringen)
Barnet: Nä, han (menar Peter vi mötte) är människa.

2006-11-19

fullständigt utmattad

Orkar inte ens vara någorlunda trevlig mot det älskade barnet. Hon är också trött, inte en bra match (och allt detta på grund av att hennes hostande hela natten höll mig vaken, och gjorde henne orolig, om än sovande).
Och i morgon börjar jobbet igen, full fart som kröns med en helg alldeles smockfull med förrättningar.

Ska det vara så här efter fyra dagars ledighet? Ouff.

2006-11-15

birros kulturmanifest

Från Marcus Birros blogg. Lägg upp det du också!

............................................................................................

Sverige är på väg att slira rätt ner i det kulturella diket. I tider när Sveriges näst största kultursidor på allvar diskuterar dokusåpor på mittuppslag, när landets största kulturella flaggskepp (åtminstone i sina egna ögon) likställer författares rättmätiga projektansökningar med “tiggarbrev” och målar i föraktfull, överlägsen, raljerande och obehaglig ton ut fattiga poeter som en ny form av samhällsfara, anser vi att måttet är mer än rågat. Den senaste artikeln i DN, skriven i en anda som bara har sitt motstycke hos en välsponsrad och blöt julfest hos Timbro, är ett insuinant och på sina ställen rent lögnaktigt påhopp på en yrkeskår som trots alla hinder känt sig nödga att ägna sig åt något så ekonomiskt omöjligt som att skriva en litteratur som främjar den andliga tillväxten i det här landet. Det andliga klimatet i Sverige är under all kritik. Vi är på väg att roa oss till döds. Det är minsta motståndets lag som gäller. Allt som är välling konsumerar vi med ett debilt flin, vid minsta motstånd ger vi upp. Med den nya regeringen vid rodret oroas vi över att det endast kommer bli den bärande kulturen som kommer att ha existensberättigande. Och vad är bärande litteratur? Är alla böcker som inte tjänar ihop till sina kostnader inte lika mycket värda? Är det dit vi vill?

Vi kommer få en ny form av selektionsjury (det är också populärt just nu) som sållar ut all icke bärande kultur, all barnteater, alla böcker som inte handlar om mord, småbarn eller balla caffe latte-sörplande södermalmsmorsor, all konst, all poesi, alla långa kärleksromaner, alla samhällskritik, all fri teater, alla mindre rockklubbar, alla ungdomsarrangemang. Men all god kultur kommer alltid underifrån. Den så kallat bärande kulturen, underhållningslitteraturen, kommer inte ens ha baksidan på en bussbiljett att skriva hem på när historiens bok ska skrivas.

Vad god kultur är kan diskuteras i evighet. För oss är god kultur allting som berör. Från Marcel Proust och smal lyrik, till Stephen King. Vi vill ha ett kulturellt smörgåsbord. Vi vill inte ha ett bord med bara en enda rätt att välja på. Det är mångfalden som gör kulturen levande och intressant. Och i en sådan mångfald måste den smala, så kallat tärande, kulturen också få finnas. Stephen King kommer mycket väl överens med Kafka i bokhyllan…

Nu hotas all den kultur som skänker människor andlig tillväxt. Den är hotad i grunden. Vi ser allvarligt på den nya kulturella utvecklingen. I våra ögon liknar det mest en rask avveckling, ett kalhygge.

När SVT för en tid sedan ville “föryngra” sina kanaler fick de ta emot den största mängden protestbrev någonsin av just ungdomar som inte ville bli behandlade som sämre vetande männsikor, som inte vill ha fler dokusåpor till priset av att dokumentärer och nyheter försvinner. Det tycker vi är bra. Det ger hopp.

Det är makten, inte folket som vill fördumma det kulturella och mediala utbudet.

Vi vill inte ha ett samhälle där bara melodifestival, schlager och kriminalromaner får tillåtas finnas. Vi vill ha ett sprudlande, oväntat, upprörande, tålmodigt och berörande kulturliv som måste få kosta. Vi vill ge mer pengar åt all den så kallat alternativa kulturen, (som ju egentligen inte alls är alternativ, utan den i verkligheten rådande) den som lever och frodas utanför DN-skrapan, utanför tullarna. Den räddar liv. Låt den få göra det. Håll era flottiga, marknadsliberala fingrar borta från poesin, litteraturen, barnteatern, biblioteken, rockklubbarna, ungdomarna. Om ni anser att kultur endast är privatteatrar, schlager och deckare är ni välkomna på en rundvandring i ett fantastiskt land som ligger strax intill. Vi sträcker ut en hand. Ni är alla välkomna in.

2006-11-14

spännande dag

Förmiddag: Konvent med föredrag av Anne Morisy (?), om tro i orons tid, typ. Mycket spännande, många kloka synpunkter om hur oron och ängslan förlamar oss.
Eftermiddag: Krisgruppsmöte på skola. Också spännande och intressant, och framförallt, hoppas jag, viktigt och nyttigt.

Och kväll: Wo shuo zhong guo hua hen hao.

2006-11-13

störig

Står med massor med andra på tåget i morse. Pratar med grannarna. Ung man (en sk slyngel) med mycket kort hår och bomberjacka spelar "musik" med sin mobiltelefon. För alla i vagnen. Musik med inte alltför fredligt innehåll, speglandes den unge mannens politiska åsikter, vilka befinner sig vääääääldigt mycket till höger om mina.
Min granne (som till råga på eländet talar svenska med brytning) ber honom att sänka musiken och får en kall blick tillbaka. "Du kan gå till den tysta kupén." Vi konstaterar att vi inte får plats, och ber honom vänligt att visa hänsyn. Han skiter i det. Vi envisas en liten stund, men sen ger vi oss. Suck.

Vad gör man? Det känns ju viktigt att markera, men hade jag varit ensam hade jag nog inte vågat. Och alla andra höll tyst, det var bara grannen och jag. Gillar verkligen folk vit makt-musik, eller är vi helt enkelt så fega?

lång helg = seg morgon

Hade konfadag i lördags. Alla församlingens konfirmander (nåja) samlades och gjorde skojigheter tillsammans. Kul, men jobbigt.
Och igår var det två gudstjänster, den första temagudstjänst med konfirmander, och tvåan familjemässa. Båda var härliga.
Men oj, vad seg jag är nu.

2006-11-09

vackert

Såg just Tristan + Isolde. Oerhört mycket bättre än förväntat, vackert, romantiskt, sorgligt...och välgjort.

Tristan på sin dödsbädd:
"Jag vet inte om döden är större än livet. Men kärleken övervinner dem båda."

Evangelium.

2006-11-05

ny predikan...

...som naturligtvis ligger på prästflickealster.
Mest personlig hittills, tror jag.

oj då!

I de grundaste vatten...
Sten i glashus...
Den som gräver en grop åt andra...

Pastor Ted är i blåsväder.
Men stackars, stackars familj.

2006-11-04

Roma

Äventyret började i onsdags, då det ju, som bekant, var snöstorm här. Vi var ute i god tid, riktigt god tid faktiskt. Maken körde dottern till hennes faster, medan jag kastade mig in till Malmö och power-shoppade en vinterkappa på tio minuter.
Sedan tänkte jag ta tåget mot Kastrup. Maken skulle ansluta i Svågertorp (sista stationen före bron för er norrlänningar ;o). Tänkte. Skulle.
Stormen härjar som värst.
Tågen inställda, men inte på grund av stormen, utan på grund av någon avsliten kabel i närheten av Kastrup (eller avbiten kanske? Är det månntro luffarspindlarna på Pepparholmen som varit i gång?). Maken står och huttrar i stormen. Jag sitter på tåget, som efter många om och men kommer iväg, bara för att släppa av oss på nyss nämnda station, där vi ska byta till buss.
Rockkonsertspanik utbryter när bussarna till slut anländer. Men vi kommer på, och mig veterligen blev ingen nedtrampad.
Efter en mycket svajig resa över ett mycket upprört Öresund anländer vi till Kastrup med lite för lite tid till godo, men eftersom vi inte tänkt checka in några väskor borde det vara ok...eller kanske inte. Det visar sig att Air One och SAS (flygbolagen som samsats om att transportera oss), inte längre är sams och ligger i förhandlingar. Under tiden är alla biljetter ogiltiga. "Ring er resebyrå." "Men...men...biljetterna är köpta på nätet!" "Hm, mm, gå då bort till biljettdisken". Efter en låååång väntan (med gryende misstankar om att SAS-kvinnan själv dragit till Rom), var allt ok, och till slut satt vi verkligen på flyget.

Resten av resan var precis så odramatisk som den skulle: 20 grader varmt. Pizza och tiramisú. Ruiner, nunnor och kardinaler. Shopping och kaffe. "Buon giorno". Mer kaffe. Långa promenader och värkande fötter. Sovmorgnar. Pasta och rött vin. "No thanks, no, no, sorry, no thank you, I really don't want..." Och det var alldeles underbart härligt att komma hem.

2006-11-01