Roma

Äventyret började i onsdags, då det ju, som bekant, var snöstorm här. Vi var ute i god tid, riktigt god tid faktiskt. Maken körde dottern till hennes faster, medan jag kastade mig in till Malmö och power-shoppade en vinterkappa på tio minuter.
Sedan tänkte jag ta tåget mot Kastrup. Maken skulle ansluta i Svågertorp (sista stationen före bron för er norrlänningar ;o). Tänkte. Skulle.
Stormen härjar som värst.
Tågen inställda, men inte på grund av stormen, utan på grund av någon avsliten kabel i närheten av Kastrup (eller avbiten kanske? Är det månntro luffarspindlarna på Pepparholmen som varit i gång?). Maken står och huttrar i stormen. Jag sitter på tåget, som efter många om och men kommer iväg, bara för att släppa av oss på nyss nämnda station, där vi ska byta till buss.
Rockkonsertspanik utbryter när bussarna till slut anländer. Men vi kommer på, och mig veterligen blev ingen nedtrampad.
Efter en mycket svajig resa över ett mycket upprört Öresund anländer vi till Kastrup med lite för lite tid till godo, men eftersom vi inte tänkt checka in några väskor borde det vara ok...eller kanske inte. Det visar sig att Air One och SAS (flygbolagen som samsats om att transportera oss), inte längre är sams och ligger i förhandlingar. Under tiden är alla biljetter ogiltiga. "Ring er resebyrå." "Men...men...biljetterna är köpta på nätet!" "Hm, mm, gå då bort till biljettdisken". Efter en låååång väntan (med gryende misstankar om att SAS-kvinnan själv dragit till Rom), var allt ok, och till slut satt vi verkligen på flyget.

Resten av resan var precis så odramatisk som den skulle: 20 grader varmt. Pizza och tiramisú. Ruiner, nunnor och kardinaler. Shopping och kaffe. "Buon giorno". Mer kaffe. Långa promenader och värkande fötter. Sovmorgnar. Pasta och rött vin. "No thanks, no, no, sorry, no thank you, I really don't want..." Och det var alldeles underbart härligt att komma hem.