If you worship money and things, if they are where you tap real meaning in life, then you will never have enough, never feel you have enough. It’s the truth. Worship your body and beauty and sexual allure and you will always feel ugly. And when time and age start showing, you will die a million deaths before they finally grieve you. On one level, we all know this stuff already. It’s been codified as myths, proverbs, clichés, epigrams, parables; the skeleton of every great story. The whole trick is keeping the truth up front in daily consciousness.
Worship power, you will end up feeling weak and afraid, and you will need ever more power over others to numb you to your own fear. Worship your intellect, being seen as smart, you will end up feeling stupid, a fraud, always on the verge of being found out. But the insidious thing about these forms of worship is not that they’re evil or sinful, it’s that they’re unconscious. They are default settings.
…The really important kind of freedom involves attention and awareness and discipline, and being able truly to care about other people and to sacrifice for them over and over in myriad petty, unsexy ways every day.
From David Foster Wallace’s commencement address to Kenyon College grads, 2005
Visar inlägg med etikett livet i all sin bräcklighet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett livet i all sin bräcklighet. Visa alla inlägg
2010-07-15
Ingen rök utan eld
Jag har en mycket besvärlig näsa. Den blir snuvig och rinnig av ingen anledning alls, och av vilken anledning som helst. Det är, som ni säkert förstår, rätt besvärligt ibland.
Två säkert är mer bensäkra igångsättare än andra: ett slag på näsan eller cigarettrök.
Långsamt har till och med min dotter lärt sig att mammas näsa är oberörbar. En lite för entusiastisk näsgnugg resulterar omedelbart i häftiga nysningar. Som inte upphör förrän ett dygn senare. Inte konstanta nysningar, utan tre-fyra i taget var femte minut. Det kanske låter komiskt, det har skrattats en del åt mina nysningar och snytningar, men tro mig, det är all annat än kul.
Nå. Slag går i allmänhet att undvika, men cigarettrök är totalt hopplöst.
Kära rökande vänner. Jag vet att många av er känner er förföljda. Men ni kan välja när ni tänder cigaretten. Står ni på en busshållplats, snälla gå iväg en bit. Står ni i bankomatkön, snälla vänta tills ni är klara. Er njutning förstör, med lite otur, hela min dag.
Jag hurrade när rökförbudet på restaurangerna infördes. Men det har också inneburit att jag aldrig kan sitta på uteserveringar mer. Busshållplatser är ofta en ren pina. Och nästan det allra tristaste är att rökare i allmänhet (naturligtvis gäller detta inte just dig) blir störtsura så fort jag ber dem gå lite åt sidan. Uppenbarligen är det deras rättighet att röka oavsett sällskap eller vilka konsekvenser deras njutning får för andra. Och vet ni? Det blir bara värre. Det går inte att gå på stan utan att passera igenom dussintals rökmoln. Det röks mer här än i något land jag rest till de senaste åren.
Så snälla rökande vän. Tänk på var du tänder din cigarett. Personen bakom dig kanske är jag, eller ännu värre, en astmatiker eller en annan person med andningssvårigheter. Din cigg förstör så mycket mer än bara dina lungor.
Två säkert är mer bensäkra igångsättare än andra: ett slag på näsan eller cigarettrök.
Långsamt har till och med min dotter lärt sig att mammas näsa är oberörbar. En lite för entusiastisk näsgnugg resulterar omedelbart i häftiga nysningar. Som inte upphör förrän ett dygn senare. Inte konstanta nysningar, utan tre-fyra i taget var femte minut. Det kanske låter komiskt, det har skrattats en del åt mina nysningar och snytningar, men tro mig, det är all annat än kul.
Nå. Slag går i allmänhet att undvika, men cigarettrök är totalt hopplöst.
Kära rökande vänner. Jag vet att många av er känner er förföljda. Men ni kan välja när ni tänder cigaretten. Står ni på en busshållplats, snälla gå iväg en bit. Står ni i bankomatkön, snälla vänta tills ni är klara. Er njutning förstör, med lite otur, hela min dag.
Jag hurrade när rökförbudet på restaurangerna infördes. Men det har också inneburit att jag aldrig kan sitta på uteserveringar mer. Busshållplatser är ofta en ren pina. Och nästan det allra tristaste är att rökare i allmänhet (naturligtvis gäller detta inte just dig) blir störtsura så fort jag ber dem gå lite åt sidan. Uppenbarligen är det deras rättighet att röka oavsett sällskap eller vilka konsekvenser deras njutning får för andra. Och vet ni? Det blir bara värre. Det går inte att gå på stan utan att passera igenom dussintals rökmoln. Det röks mer här än i något land jag rest till de senaste åren.
Så snälla rökande vän. Tänk på var du tänder din cigarett. Personen bakom dig kanske är jag, eller ännu värre, en astmatiker eller en annan person med andningssvårigheter. Din cigg förstör så mycket mer än bara dina lungor.
2010-03-06
grip tag i förbundet
Andakt på äldreboendet. Texten: kvinnan som hade haft blödningar i 12 år. Jag tänkte ganska länge på den. Ja, visst vet dessa kvinnor (och en man) vad det är att lida, att få fel diagnos, att bli åsidosatta. Men hur kan jag predika ett helande evangelium till dem. Jesus mantel och tofsar är inte i närheten.
Men sedan insåg jag hur det var kvinnan själv som agerade. Hon återerövrar livet själv. Hon slutade aldrig tro att förbundet innefattade henne, vad än alla andra sade. Blödande och svag hade hon fortfarande tillräckligt med tro för att göra anspråk på förbundet för sin egen del. Regnbågen i skyn, mjölken och honungen, blodet från lammen och oxarna, de tillhör alla henne. Och Jesus vänder sig om, ser henne, och erkänner hennes anspråk.
Inte åsidosatt. En av Guds egna.
Det helande miraklet som de gamla kvinnorna på hemmet aldrig har upplevt är på något sätt ändå den mindre delen av den här berättelsen. Det är en berättelse om att höra till, om att aldrig ge upp, om att hålla fast vid tron och inte ge upp. Och de, med sina år av predikolyssnande och kaffekokande och psalmsång, de vet allt om att gripa tag i förbundets tofs och hålla fast. Guds egna.
Men sedan insåg jag hur det var kvinnan själv som agerade. Hon återerövrar livet själv. Hon slutade aldrig tro att förbundet innefattade henne, vad än alla andra sade. Blödande och svag hade hon fortfarande tillräckligt med tro för att göra anspråk på förbundet för sin egen del. Regnbågen i skyn, mjölken och honungen, blodet från lammen och oxarna, de tillhör alla henne. Och Jesus vänder sig om, ser henne, och erkänner hennes anspråk.
Inte åsidosatt. En av Guds egna.
Det helande miraklet som de gamla kvinnorna på hemmet aldrig har upplevt är på något sätt ändå den mindre delen av den här berättelsen. Det är en berättelse om att höra till, om att aldrig ge upp, om att hålla fast vid tron och inte ge upp. Och de, med sina år av predikolyssnande och kaffekokande och psalmsång, de vet allt om att gripa tag i förbundets tofs och hålla fast. Guds egna.
2009-12-09
...och till alla människor en god vilja
Karl-Bertil. Ni vet, den rödhårige rättskaffens ynglingen. Han skulle jag vilja ha fler av.
Så här i superstressade advents- och jultider, när vi trots alla våra goda intentioner knappt orkar vara ens hövliga mot varandra, skulle det vara så skönt med en som är rakt igenom godhjärtad, stresstålig och uppriktig.
Men sådana är vi inte, sådär till mans och kvinns. Vi är jäktade och halvärliga och lite småelaka, och aldrig blir det tydligare än i kontrasten med julens evangelium. Men det är aldrig för sent att ändra sig.
Så kära vänner. Alla ni som sliter med julkrubbevisningar, lussebak, betygssättande, klappjagande och allt vad det nu kan vara som gör just era dagar hysteriska - minns att tomten kommer till den som är snäll. Var lite extra tålmodig med den där andres misstag, håll tillbaka den där kommentaren som i vanliga fall skulle ha glidit av, men nu sårar, bjud till lite extra i kommunikationen med dem runt omkring dig.
En god vilja åt alla. Om jag inte kan få en Karl-Bertil till varje arbetsplats, kan jag väl i alla fall få en Tyko som bevisar att man kan ändra sig, eller en öm moder som är den som påminner oss om att allt det här, det gör vi till minne av Kristi födelse.
Så här i superstressade advents- och jultider, när vi trots alla våra goda intentioner knappt orkar vara ens hövliga mot varandra, skulle det vara så skönt med en som är rakt igenom godhjärtad, stresstålig och uppriktig.
Men sådana är vi inte, sådär till mans och kvinns. Vi är jäktade och halvärliga och lite småelaka, och aldrig blir det tydligare än i kontrasten med julens evangelium. Men det är aldrig för sent att ändra sig.
Så kära vänner. Alla ni som sliter med julkrubbevisningar, lussebak, betygssättande, klappjagande och allt vad det nu kan vara som gör just era dagar hysteriska - minns att tomten kommer till den som är snäll. Var lite extra tålmodig med den där andres misstag, håll tillbaka den där kommentaren som i vanliga fall skulle ha glidit av, men nu sårar, bjud till lite extra i kommunikationen med dem runt omkring dig.
En god vilja åt alla. Om jag inte kan få en Karl-Bertil till varje arbetsplats, kan jag väl i alla fall få en Tyko som bevisar att man kan ändra sig, eller en öm moder som är den som påminner oss om att allt det här, det gör vi till minne av Kristi födelse.
2009-10-18
Brask-sinnad
Prästflickan har ingen riktig bloggfart nu. Det är fullständigt uppenbart för vem som helst. Det har varit så förr och kommer säkert vara så igen.
Det händer ju så mycket! Det är jubileumshelger och konfirmander, invigningceremonier och allhelgonaförberedelser. Om en månad (vojne, vojne) kommer biskopen och firar första advent med oss, och innan dess ska det fixas höstmarknad och ännu en jubileumshelg.
Och privat växer och frodas lillan. Det firas födelsedagar åt både vänster och höger, och om några dagar hoppar hela lilla familjen på nattåget till Berlin för att fira delar av höstlovet hos vännerna i Tyskland.
Ja, vojne, vojne. Fullt ös överallt utom just här. Men jag kommer tillbaka!
Det händer ju så mycket! Det är jubileumshelger och konfirmander, invigningceremonier och allhelgonaförberedelser. Om en månad (vojne, vojne) kommer biskopen och firar första advent med oss, och innan dess ska det fixas höstmarknad och ännu en jubileumshelg.
Och privat växer och frodas lillan. Det firas födelsedagar åt både vänster och höger, och om några dagar hoppar hela lilla familjen på nattåget till Berlin för att fira delar av höstlovet hos vännerna i Tyskland.
Ja, vojne, vojne. Fullt ös överallt utom just här. Men jag kommer tillbaka!
2009-09-21
Spitfire RIP
There is a special place in heaven, where all butterflies stay right where they have landed, and taste like newly fished shrimp. Where fish swim leisurely slow and close to the surface, so that any kitten can catch them without getting her whiskers wet.
In that special place there are never any loud noises, and nothing ever changes.
It is lined with cosy radiators, covered in woolly blankets. There are wonderful warm rays of sun to lounge in, and quick little darts of light that one can dash after, if one feels like it.
Here the milk is always fresh, the humans never get up so one has to move from one's comfortable slumber. No, all laps are calm and warm. The mice have three legs so that they can run just slow enough.
There are trees with birds in them. No annoying crows that taunt cats, but sweet little chirping sparrows and succulent and lazy pigeons. The trees are just high enough to give an enterprising feline a great view, and low enough that the same feline can get down without injury.
In that wonderful place there is a new little queen.
No more pain.
No more coughing.
No more hiding away.
Rest in peace, Spitfire, sweet little one. We will miss you so.
In that special place there are never any loud noises, and nothing ever changes.
It is lined with cosy radiators, covered in woolly blankets. There are wonderful warm rays of sun to lounge in, and quick little darts of light that one can dash after, if one feels like it.
Here the milk is always fresh, the humans never get up so one has to move from one's comfortable slumber. No, all laps are calm and warm. The mice have three legs so that they can run just slow enough.
There are trees with birds in them. No annoying crows that taunt cats, but sweet little chirping sparrows and succulent and lazy pigeons. The trees are just high enough to give an enterprising feline a great view, and low enough that the same feline can get down without injury.
In that wonderful place there is a new little queen.
No more pain.
No more coughing.
No more hiding away.
Rest in peace, Spitfire, sweet little one. We will miss you so.
2009-09-08
Julian
Moder Julian av Norwich skrev:
All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well.
Det finns en slags djup tröst i att i slutändan,
när allt blir förklarat,
när allt är slut och ändå börjar,
då ska allt bli bra.
All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well.
Det finns en slags djup tröst i att i slutändan,
när allt blir förklarat,
när allt är slut och ändå börjar,
då ska allt bli bra.
2009-07-29
livskoncentrat
Konfirmandlägret alltså.
Det är som någon slags livskoncentrat, att vara på läger i två veckor. Bitvis en skärseld, bitvis en liten glimt himmelrike. Ens styrkor och svagheter kommer fram i rätt så obarmhärtig dager, men man är också omgiven av så mycket omsorg att det liksom bär ändå.
Men aldrig har det varit så jobbigt och så kul på samma gång som den här sommaren. Möjligtvis med undantag för den gången jag var gravid och vaggade runt på Kilsbergsgården med gråten i halsen, men...
Många var de orsaker som gjorde den här omgången jobbigare än tidigare, men främst var nog ovanan. Det är helt enkelt några år sedan jag var iväg. Har bara varit på den här gården en gång tidigare (på ett litet helgläger), det fanns massor av uttalade och outtalade måsten och förväntningar, ingen av oss i ledarteamet hade jobbat särskilt mycket ihop...
Men vi fixade det! Nog skavde det då och då, men våra ledare bar mycket, och konfirmanderna var naturligtvis de som gjorde allt värt det.
Guldkanten var vår extra-präst, S från Tyskland/USA. Han sjöng och spelade, han hade en fantastisk kontakt med konfirmanderna över alla eventuella och i hemlighet befarade språkbarriärer, han bidrog med erfarenhet och klokskap. Dessutom var det han som bar såväl mig, när jag föll ihop, som andra. Tack gode Gud för kloka och omtänksamma vänkollegor.
Det är som någon slags livskoncentrat, att vara på läger i två veckor. Bitvis en skärseld, bitvis en liten glimt himmelrike. Ens styrkor och svagheter kommer fram i rätt så obarmhärtig dager, men man är också omgiven av så mycket omsorg att det liksom bär ändå.
Men aldrig har det varit så jobbigt och så kul på samma gång som den här sommaren. Möjligtvis med undantag för den gången jag var gravid och vaggade runt på Kilsbergsgården med gråten i halsen, men...
Många var de orsaker som gjorde den här omgången jobbigare än tidigare, men främst var nog ovanan. Det är helt enkelt några år sedan jag var iväg. Har bara varit på den här gården en gång tidigare (på ett litet helgläger), det fanns massor av uttalade och outtalade måsten och förväntningar, ingen av oss i ledarteamet hade jobbat särskilt mycket ihop...
Men vi fixade det! Nog skavde det då och då, men våra ledare bar mycket, och konfirmanderna var naturligtvis de som gjorde allt värt det.
Guldkanten var vår extra-präst, S från Tyskland/USA. Han sjöng och spelade, han hade en fantastisk kontakt med konfirmanderna över alla eventuella och i hemlighet befarade språkbarriärer, han bidrog med erfarenhet och klokskap. Dessutom var det han som bar såväl mig, när jag föll ihop, som andra. Tack gode Gud för kloka och omtänksamma vänkollegor.
2009-02-22
esto mihi
Kärlekens väg... Det säger en hel del om vår värld när kärleken måste vandra en stenig väg som avslutas med en våldsam död. Det säger en hel del om mänskligheten att de som hade mött kärleken ändå inte förmådde leva den.
Och det säger en hel del om Gud att vägen ändå vandrades, döden ändå genomleds, och livet skänktes även till dem som hade flytt.
Och det säger en hel del om Gud att vägen ändå vandrades, döden ändå genomleds, och livet skänktes även till dem som hade flytt.
2009-01-23
cry baby
Jag är så gråtmild. Mm, det förvånar kanske en och annan som känner mig lite grann, men så är det. Jag gråter ganska lätt, och ganska ofta. Jag har försökt intala mig att det är nyttigt att vara i kontakt med sina känslor, och det är det väl, men det är lite löjligt ibland.
Två absolut säkra knappar att trycka på för att se till att dammarna öppnas är:
1. Bröllop på film. Störtlöjligt, javisst, men det är något med alla de där förhoppningarna och det vackra och... Nåja. Usch. Glöm att du läste det här.
2. Korsfästelsen. Japp. Varenda gång jag läser, hör eller ser om den resulterar det ofelbart i en klump i halsen. Det skäms jag inte för. The Passion of Christ var rena näsduksorgien. Men visst blir det en smula komiskt när jag sitter och ser Jesus Christ Superstar. På scenen dansar discobrudarna, Judas struttar runt i sin änglakostym, och jag gråter för att de är dumma mot Jesus. Det är tur att jag som regel är ledig på fredagarna, annars skulle jag regelbundet göra bort mig varje påsk...
Två absolut säkra knappar att trycka på för att se till att dammarna öppnas är:
1. Bröllop på film. Störtlöjligt, javisst, men det är något med alla de där förhoppningarna och det vackra och... Nåja. Usch. Glöm att du läste det här.
2. Korsfästelsen. Japp. Varenda gång jag läser, hör eller ser om den resulterar det ofelbart i en klump i halsen. Det skäms jag inte för. The Passion of Christ var rena näsduksorgien. Men visst blir det en smula komiskt när jag sitter och ser Jesus Christ Superstar. På scenen dansar discobrudarna, Judas struttar runt i sin änglakostym, och jag gråter för att de är dumma mot Jesus. Det är tur att jag som regel är ledig på fredagarna, annars skulle jag regelbundet göra bort mig varje påsk...
2008-12-27
2008-12-04
närhet och avstånd
Det är mycket med den "nya" världen, med dess lätta kommunikation som gör att det är lätt att få och behålla vänner som bor långt bort, och lätt att hålla kontakten med resande familjemedlemmar osv, som jag tycker om. Det är roligt att träffa nya människor från andra delar av världen och dela efarenheter, och det är lätt att komma varandra känslomässigt och mentalt nära.
Men den här närheten har en baksida, och de senaste veckorna har visat den tydligt för mig:
När en syster är fast i Bangkok och man inte får mer ään bristfällig information, blir varje tyst, icke-inloggad timme en påfrestning.
När en nära vän prästvigs, och jag inte vill annat än att dela hennes glädje, blir det långt emellan chat-tillfällena.
Och allra tydligast, när en vän råkar ut för en olycka, och jag får reda på det på omvägar, blir det besvärligt att vara nära bara emotionellt sett, och inte rumsligt.
Med lite tålamod löser sig det mesta, den information jag har vant sig vid att alltid ha tillgänglig kommer att dyka upp, eller den kontakt jag uppskattar att ha så ofta kommer tillbaka. Men under tiden tuggar jag på mina virtuella naglar.
Men den här närheten har en baksida, och de senaste veckorna har visat den tydligt för mig:
När en syster är fast i Bangkok och man inte får mer ään bristfällig information, blir varje tyst, icke-inloggad timme en påfrestning.
När en nära vän prästvigs, och jag inte vill annat än att dela hennes glädje, blir det långt emellan chat-tillfällena.
Och allra tydligast, när en vän råkar ut för en olycka, och jag får reda på det på omvägar, blir det besvärligt att vara nära bara emotionellt sett, och inte rumsligt.
Med lite tålamod löser sig det mesta, den information jag har vant sig vid att alltid ha tillgänglig kommer att dyka upp, eller den kontakt jag uppskattar att ha så ofta kommer tillbaka. Men under tiden tuggar jag på mina virtuella naglar.
2008-10-08
berg och dalar
Prästflickan har haft två ordentligt jobbiga dagar med, troligtvis, ischiasnerven i kläm. Ont är bara förnamnet. Men det är ok så länge jag är uppe och rör på mig, nattsömnen är besvärligare. Jag har fått massor med hjälpsamma tips, så nu ska en del av dem praktiseras.
I alla fall finns det roligare saker på horisonten. Nästa vecka ska jag åka och hälsa på en god vän i Tyskland, närmare bestämt i Luthers födelsestad Eisleben. Det är bara en minisemester, men det ska verkligen bli hur roligt som helst!
Den gode vännen frågade mig vilken av de andra Lutherstäderna jag skulle vilja besöka (han kan komma loss en dag för att visa mig, jag kan ju åka på egen hand till en till, men det blir nog inte så mycket vilsam semester då, så jag nöjer mig med Eisleben plus en): Wittenberg, Eisenach eller Erfurt. Eftersom jag inte har varit i någon av dem vet jag verkligen inte. Spontant kanske jag skulle säga Wittenberg, bara för att man "ska" det, men vad säger ni? Tips eller åsikter?
I alla fall finns det roligare saker på horisonten. Nästa vecka ska jag åka och hälsa på en god vän i Tyskland, närmare bestämt i Luthers födelsestad Eisleben. Det är bara en minisemester, men det ska verkligen bli hur roligt som helst!
Den gode vännen frågade mig vilken av de andra Lutherstäderna jag skulle vilja besöka (han kan komma loss en dag för att visa mig, jag kan ju åka på egen hand till en till, men det blir nog inte så mycket vilsam semester då, så jag nöjer mig med Eisleben plus en): Wittenberg, Eisenach eller Erfurt. Eftersom jag inte har varit i någon av dem vet jag verkligen inte. Spontant kanske jag skulle säga Wittenberg, bara för att man "ska" det, men vad säger ni? Tips eller åsikter?
2008-10-04
blängde
Det är inte alltid så lätt att sova på tåg. Jag gled in och ur sömnen hela vägen, vaknade till då och då, vände mig, kom inte överens med lakanet (vem kom på att sy ihop dem vid fotändan? Jag HATAR att inte kunna sticka ut mina fötter!)... Men jag måste i alla fall ha sovit någon gång, för jag vaknade av ett underligt ljud. Vi stod på perrongen i Malmö, men eftersom man får ligga kvar och gona sig till åtta, hade jag beslutat mig att sova lite till. Ljudet, och en underlig tyngd över mina ben, fick mig att öppna ögonen och då såg jag en man stå i kupén. Detta var riktigt underligt eftersom det var en damkupé.
I vilket fall som helst. Jag stirrade på mannen. Han stirrade tillbaka. Han tittade bort, sedan tittade han igen. Jag glodde fortfarande på honom. Då slängde han något på den nedersta britsen (jag låg på mellanbädden) och gick ut. Jag blundade, tänkte att han var en städare eller så som kommit för att bädda.
Men lite senare var han tillbaka. Jag tittade igen. Då släppte han någonting på golvet, och gick ut och stängde kupédörren efter sig.
Någonting fick mig att besluta att ge upp hela sovprojektet, och jag hoppade ner från sängen. På golvet låg en av mina väskor. Bredvid den mitt skärp, som legat ovanpå väskan på den lilla hyllan vid fotändan av min brits. Tyngden jag hade känt över mina ben där på morgonen var koftan, som också hade legat ovanpå väskan, men som ramlat av när väskan lyfts bort. Jag insåg helt plötsligt att mannen inte alls varit en städare, utan en tjuv, och jag hade hindrat honom från att stjäla mina saker genom att blänga på honom. Jag blev klarvaken på en gång, klädde på mig och tog mig hem i rask takt. Ingenstans såg jag mannen, och jag vet inte vad jag hade gjort om jag sprungit på honom.
Nu i efterhand är det rätt läskigt, men tänk om det alltid hade varit så enkelt.
I vilket fall som helst. Jag stirrade på mannen. Han stirrade tillbaka. Han tittade bort, sedan tittade han igen. Jag glodde fortfarande på honom. Då slängde han något på den nedersta britsen (jag låg på mellanbädden) och gick ut. Jag blundade, tänkte att han var en städare eller så som kommit för att bädda.
Men lite senare var han tillbaka. Jag tittade igen. Då släppte han någonting på golvet, och gick ut och stängde kupédörren efter sig.
Någonting fick mig att besluta att ge upp hela sovprojektet, och jag hoppade ner från sängen. På golvet låg en av mina väskor. Bredvid den mitt skärp, som legat ovanpå väskan på den lilla hyllan vid fotändan av min brits. Tyngden jag hade känt över mina ben där på morgonen var koftan, som också hade legat ovanpå väskan, men som ramlat av när väskan lyfts bort. Jag insåg helt plötsligt att mannen inte alls varit en städare, utan en tjuv, och jag hade hindrat honom från att stjäla mina saker genom att blänga på honom. Jag blev klarvaken på en gång, klädde på mig och tog mig hem i rask takt. Ingenstans såg jag mannen, och jag vet inte vad jag hade gjort om jag sprungit på honom.
Nu i efterhand är det rätt läskigt, men tänk om det alltid hade varit så enkelt.
2008-10-02
det var en gång...
...för fem år sedan, långt härifrån. Närmare bestämt på Karolinska Sjukhuset i Solna/Stockholm. Sedan ett par dagar var jag, stor som ett hus, inlagd för observation. De misstänkte att jag hade havandeskapsförgiftning, men tecknen var inte entydiga.
I vilket fall som helst. Det började dra ihop sig. Ja, inte fysiskt då, det verkade som om barnet var fullständigt tillfreds med att befinna sig inne i det mysiga mörka som var min kropp, men jag hade gått 6 dagar över tiden, och barnmorskorna och läkarna tyckte att nu fick det räcka.
Så idag, för fem år sedan, sattes det en spruta i mitt lår, och så började det.
Vi var i ett förberedelserum när värkstormen (1 värk i minuten eller oftare) rasade. Vi hade ju ingen aning, maken och jag, om att det inte skulle vara fullständigt så här läskigt, så vi bet ihop. Vi spelade Lost Cities, tog en och annan promenad, jag läste Thailands Öar och Stränder (än idag kan minnesfragment av det dyka upp när någon pratar om Diamantstranden på Koh Samet, till exempel), och då och då kopplade vi in tns-en när värkarna var otäcka och starka.
Efter ett tag kom vår barnmorska och frågade förskräckt hur länge det här hade pågått. När vi sade "en timme, tror vi", stönade hon och gav mig värkstillande.
Det lugnade ner sig. Sakta men säkert närmade vi oss. Vi flyttades in i förlossningssalen, och vattnet gick. Det var kväll. Allt var klart, men barnet hade inte minsta lust att komma ut. Hon ville inte komma ner. En barnmorska låg över magen på mig och tryckte, medan jag kämpade med lustgas och värkar, men ingenting hände. Den lilla grejen de hade kopplat in på barnets huvud gav oroväckande signaler - vid varje värk blev hjärtslagen svagare. Muttrande konfererade läkare och barnmorskor, och sedan kom läkaren fram och tillkännagav: "Det blir kejsarsnitt!" Barnet, visade det sig, låg med navelsträngen två varv runt halsen, och vid varje värk drogs den åt.
Skrattande och sjungande av lättnad (och lustgas...) , nu hände det i alla fall något, forsade vi genom korridorer och hissar. Klockan var elva på kvällen, men i operationssalen var det fullt av folk. De var framme och hälsade allihop, och jag hälsade glatt tillbaka. Lustgas - fina grejer.
Epiduralbedövning in. Läkaren kratsade mig på magen. "Aj!" Han rynkade pannan, väntade, försökte igen. "Aj!" Han vände sig till mig: "Bedövningen tar inte, vi måste söva dig." Jag hann precis nicka, krama makens hand (han blev sedan utkörd) innan masken sänktes över näsa och mun och jag var borta.
Resten vet jag inte mycket om. Efter en kvart eller så kom de ut med ett litet blårött knyte. maken fick, efter lite kollande och tvättande, ta hand om barnet. Det blev en liten dotter. Hon föddes 23.20, var 52 centimeter lång och vägde 3990 gram. Hon heter Sofia, hon är sina föräldrars ljus och glädje, och idag är hon fem år gammal.
Och jag kommer aldrig sluta älska Karolinska, som räddade hennes liv.
I vilket fall som helst. Det började dra ihop sig. Ja, inte fysiskt då, det verkade som om barnet var fullständigt tillfreds med att befinna sig inne i det mysiga mörka som var min kropp, men jag hade gått 6 dagar över tiden, och barnmorskorna och läkarna tyckte att nu fick det räcka.
Så idag, för fem år sedan, sattes det en spruta i mitt lår, och så började det.
Vi var i ett förberedelserum när värkstormen (1 värk i minuten eller oftare) rasade. Vi hade ju ingen aning, maken och jag, om att det inte skulle vara fullständigt så här läskigt, så vi bet ihop. Vi spelade Lost Cities, tog en och annan promenad, jag läste Thailands Öar och Stränder (än idag kan minnesfragment av det dyka upp när någon pratar om Diamantstranden på Koh Samet, till exempel), och då och då kopplade vi in tns-en när värkarna var otäcka och starka.
Efter ett tag kom vår barnmorska och frågade förskräckt hur länge det här hade pågått. När vi sade "en timme, tror vi", stönade hon och gav mig värkstillande.
Det lugnade ner sig. Sakta men säkert närmade vi oss. Vi flyttades in i förlossningssalen, och vattnet gick. Det var kväll. Allt var klart, men barnet hade inte minsta lust att komma ut. Hon ville inte komma ner. En barnmorska låg över magen på mig och tryckte, medan jag kämpade med lustgas och värkar, men ingenting hände. Den lilla grejen de hade kopplat in på barnets huvud gav oroväckande signaler - vid varje värk blev hjärtslagen svagare. Muttrande konfererade läkare och barnmorskor, och sedan kom läkaren fram och tillkännagav: "Det blir kejsarsnitt!" Barnet, visade det sig, låg med navelsträngen två varv runt halsen, och vid varje värk drogs den åt.
Skrattande och sjungande av lättnad (och lustgas...) , nu hände det i alla fall något, forsade vi genom korridorer och hissar. Klockan var elva på kvällen, men i operationssalen var det fullt av folk. De var framme och hälsade allihop, och jag hälsade glatt tillbaka. Lustgas - fina grejer.
Epiduralbedövning in. Läkaren kratsade mig på magen. "Aj!" Han rynkade pannan, väntade, försökte igen. "Aj!" Han vände sig till mig: "Bedövningen tar inte, vi måste söva dig." Jag hann precis nicka, krama makens hand (han blev sedan utkörd) innan masken sänktes över näsa och mun och jag var borta.
Resten vet jag inte mycket om. Efter en kvart eller så kom de ut med ett litet blårött knyte. maken fick, efter lite kollande och tvättande, ta hand om barnet. Det blev en liten dotter. Hon föddes 23.20, var 52 centimeter lång och vägde 3990 gram. Hon heter Sofia, hon är sina föräldrars ljus och glädje, och idag är hon fem år gammal.
Och jag kommer aldrig sluta älska Karolinska, som räddade hennes liv.
2008-09-30
the prayer journal
As I have said before, I've started writing/drawing a prayer journal. It's great. I love how some days I just draw, and others I write more.
Here are some examples:
Here are some examples:
2008-09-16
visdom av det lite krassare slaget
Alla behöver en god sanningssägare i sin närhet. Helst en sådan med ett jättestort hjärta och massor av empati. Jag har förmånen att känna flera sådana, och en av dem, vår fantastiska expeditionshäxa (självbetitlad) själavårdade den ledsna prästflickan igår. Många kloka saker sades, de flesta sådana jag behåller för mig själv. Men den här visdomen vill jag dela med mig av:
Man tror att man dör av så mycket, men det är bara döden man dör av.
Så är det ju.
Och för övrigt, tack så väldigt, väldigt mycket för all värme och glada tillrop, och även för alla medhållande ord. Det känns gott att veta att jag inte är ensam, och att det trots detta finns massor att glädja sig åt. Tack.
Man tror att man dör av så mycket, men det är bara döden man dör av.
Så är det ju.
Och för övrigt, tack så väldigt, väldigt mycket för all värme och glada tillrop, och även för alla medhållande ord. Det känns gott att veta att jag inte är ensam, och att det trots detta finns massor att glädja sig åt. Tack.
2008-09-15
det skymmer lite grann
Det är stressigt, mörkret smyger sig på. Och jag känner hur en lätt neråtfas är i antågande. Jag har ingen lust med någonting. Det går över, det vet jag ju, om några dagar, men jag vill ju vara pigg och glad! Det behövs nu.
Så den här gången tänkte jag be er om lite hjälp.
Ge mig anledningar att vara glad! Berätta vad som är härligt och underbart just nu. Vad lyfter dig?
Så den här gången tänkte jag be er om lite hjälp.
Ge mig anledningar att vara glad! Berätta vad som är härligt och underbart just nu. Vad lyfter dig?
2008-08-26
ett litet sorgesamt mysterium
Hur kommer det sig, undrar observant prästflicka, att en del gamla män torkar tårarna med en pappersservett, men snyter sig i en tygnäsduk? Jag hade nog föredragit tvärtom.
I vilket fall som helst är det på något sätt skönt och förlösande med dessa gamla män som sörjer sina bortgångna fruar så öppet att de gråter. De ber om ursäkt för tårkaskaderna, javisst, men de låter dem komma. Så mycket lättare det är att tala om sorgen när den erkänns!
I vilket fall som helst är det på något sätt skönt och förlösande med dessa gamla män som sörjer sina bortgångna fruar så öppet att de gråter. De ber om ursäkt för tårkaskaderna, javisst, men de låter dem komma. Så mycket lättare det är att tala om sorgen när den erkänns!
2008-07-23
vemod
Det hände igen. Det var länge sedan sist, kanske så mycket som ett år sedan. Min far ringde. Eller rättare sagt, mannen som var min far de första tio-femton åren av mitt liv ringde.
Efter dess var vi inte intressanta mer, jag och min syster. Han prioriterade annat. Sin nya fru, sitt hus, sina hundar, sina rosor. Sin alkohol.
Jag vet inte om han dricker särskilt mycket mer. Det spelar faktiskt ingen större roll.
Jag har nämligen en far. En. Och det är inte han.
Jag har en pappa som funnits där ända sedan jag var 11. Som har tröstat, skjutsat, oroat sig, skrattat, lånat ut pengar, retats... Jag har en fantastisk pappa.
Det där med blod är verkligen helt irrelevant. Jag ser förvisso ut som min biologiske far, men allt annat: min humor, mina intressen, mitt rörelsemönster...kommer från mamma och den här andre pappan.
Men en gång om året eller så måste jag konfrontera det som han ser som ett misslyckande från min sida. Jag måste försvara varför jag inte ringer. Och jag finner att jag inte förmår vara helt ärlig. Jag kan inte säga till honom att han inte längre är viktig för mig. Det är inte heller helt sant, det är klart att hans frånvaro har format mig nästan lika mycket som hans närvaro skulle göra.
Den här gången sade jag ifrån. Men det är som att hälla vatten på en gås. Jag är en dålig dotter, jag borde höra av mig. Strunt samma att det har varit jag som ringt de senaste gångerna, strunt samma att jag verkligen inte var intressant under den tiden då jag behövde honom. Allt ska vara på hans villkor.
Visst. Jag svarar i telefonen när han ringer. Jag är artig och trevlig, till en viss gräns. Men jag tänker inte, kommer inte, välja honom igen. Han är inte min pappa.
Efter dess var vi inte intressanta mer, jag och min syster. Han prioriterade annat. Sin nya fru, sitt hus, sina hundar, sina rosor. Sin alkohol.
Jag vet inte om han dricker särskilt mycket mer. Det spelar faktiskt ingen större roll.
Jag har nämligen en far. En. Och det är inte han.
Jag har en pappa som funnits där ända sedan jag var 11. Som har tröstat, skjutsat, oroat sig, skrattat, lånat ut pengar, retats... Jag har en fantastisk pappa.
Det där med blod är verkligen helt irrelevant. Jag ser förvisso ut som min biologiske far, men allt annat: min humor, mina intressen, mitt rörelsemönster...kommer från mamma och den här andre pappan.
Men en gång om året eller så måste jag konfrontera det som han ser som ett misslyckande från min sida. Jag måste försvara varför jag inte ringer. Och jag finner att jag inte förmår vara helt ärlig. Jag kan inte säga till honom att han inte längre är viktig för mig. Det är inte heller helt sant, det är klart att hans frånvaro har format mig nästan lika mycket som hans närvaro skulle göra.
Den här gången sade jag ifrån. Men det är som att hälla vatten på en gås. Jag är en dålig dotter, jag borde höra av mig. Strunt samma att det har varit jag som ringt de senaste gångerna, strunt samma att jag verkligen inte var intressant under den tiden då jag behövde honom. Allt ska vara på hans villkor.
Visst. Jag svarar i telefonen när han ringer. Jag är artig och trevlig, till en viss gräns. Men jag tänker inte, kommer inte, välja honom igen. Han är inte min pappa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)