2008-07-23

vemod

Det hände igen. Det var länge sedan sist, kanske så mycket som ett år sedan. Min far ringde. Eller rättare sagt, mannen som var min far de första tio-femton åren av mitt liv ringde.
Efter dess var vi inte intressanta mer, jag och min syster. Han prioriterade annat. Sin nya fru, sitt hus, sina hundar, sina rosor. Sin alkohol.
Jag vet inte om han dricker särskilt mycket mer. Det spelar faktiskt ingen större roll.

Jag har nämligen en far. En. Och det är inte han.

Jag har en pappa som funnits där ända sedan jag var 11. Som har tröstat, skjutsat, oroat sig, skrattat, lånat ut pengar, retats... Jag har en fantastisk pappa.

Det där med blod är verkligen helt irrelevant. Jag ser förvisso ut som min biologiske far, men allt annat: min humor, mina intressen, mitt rörelsemönster...kommer från mamma och den här andre pappan.

Men en gång om året eller så måste jag konfrontera det som han ser som ett misslyckande från min sida. Jag måste försvara varför jag inte ringer. Och jag finner att jag inte förmår vara helt ärlig. Jag kan inte säga till honom att han inte längre är viktig för mig. Det är inte heller helt sant, det är klart att hans frånvaro har format mig nästan lika mycket som hans närvaro skulle göra.

Den här gången sade jag ifrån. Men det är som att hälla vatten på en gås. Jag är en dålig dotter, jag borde höra av mig. Strunt samma att det har varit jag som ringt de senaste gångerna, strunt samma att jag verkligen inte var intressant under den tiden då jag behövde honom. Allt ska vara på hans villkor.

Visst. Jag svarar i telefonen när han ringer. Jag är artig och trevlig, till en viss gräns. Men jag tänker inte, kommer inte, välja honom igen. Han är inte min pappa.

4 kommentarer:

hapax sa...

Projektion, kanske. Rimligen måste han känna skuld över att ha svikit sina barn. Men så lägger han över skulden på dig i stället.

Som förälder har man 100% av ansvaret för relationen till sina barn. Alltid. Även när barnen är vuxna.

Fjärde budet är felkonstruerat. Borde hellre vara: "Ta väl hand om dina barn, på det att det må gå dig väl..."

Maria sa...

Kunde inte sagt det bättre själv. Tack.

Ulrika sa...

du har så rätt, blod är inte det som gör en familj! Vi väljer inte biologiska syskon och föräldrar.
Det värsta är väl att det som man inte väljer inte är helt lätt att välja bort. Speciellt inte när det gäller "familjemedlemmar"...

Maria sa...

ulrika: Du har så rätt. Just nu låter jag bli att göra någonting, varken väljer eller väljer bort.