Jag har aldrig riktigt varit en sådan som har haft svårt att kombinera att ha pojkvän/man och umgås med mina vänner. För det mesta har de kunnat umgås utan större problem, och allt har varit frid och fröjd.
Men nu har ett oväntat bekymmer uppkommit. Det är nämligen så att jag på senare tid har fått många nya vänner som bor långt bort, riktigt långt bort, och dem umgås jag med via chatt. Och då blir det helt plötsligt väldigt hemligt och exklusivt, även om det inte är det. Jag försöker verkligen att dela med mig av allt skojigt som sägs, men det blir ändå jag och den här vännen/de här vännerna som pratar, och maken är inte med.
Det är svårt, tycker jag. Jag är väldigt, väldigt glad över mina nya vänner, och jag vet att maken också är glad över att jag har fått dem, men någonstans anar jag ändå en liten oro, eller ett litet missnöje över den tid som numera tillbringas framför datorn.
Kunde inte bara alla flytta till Malmö, så var problemet löst? Vi kunde umgås allihop, som förr. Fast då skulle det säkert plinga till i datorn, och någon ny spännande person skulle fånga min uppmärksamhet ett tag. Nej, inte är det lätt. Men samtidigt är jag så oerhört glad åt den här utvecklingen, det är ju så roligt att träffa nya vänner, nya människor att dela vardagens små upplevelser och de stora ögonblicken med, nya att skratta med, nya att lyssna på när de har det jobbigt...
Jag får väl ta och släpa hit dem på besök i alla fall. Ett ansikte och ett handslag hjälper långt för att desarmera oro. Mer är det inte att göra riktigt, den här nya världen får man vänja sig vid. På ont, men på väldigt mycket gott också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar