domssöndag

Idag predikade min kollega bland annat om hur vi som kristna bör vara mer bekymrade över vår egen frälsning, än alla andras. Det ser ju hemskt ut, när man ser det såhär, men han menade att istället för att hela tiden tala om huruvida den eller den, eller kanske ännu vanligare, sådana eller folk som är så där, kommer till himlen, bör vi helt enkelt bara lägga krutet på att bekymra oss om vår egen väg dit. De andras är i Guds händer (ja, det är ju faktiskt min också, men jag kan ju sätta käppar i hjulet för Guds planer på den fronten genom att helt enkelt välja bort Gud). En bra påminnelse.

Dessutom konstaterade han att all kärlek som tvingas på någon är att likna vid våldtäkt, och sådant ägnar sig Gud inte åt. Följaktligen tvingar sig Gud inte på den som inte återgäldar Guds kärlek, och resultatet blir rimligtvis att den personen inte kommer tillbringa evigheten med Herren, dvs i himlen. En människa som inte tror eller vill tro på Gud, bör inte heller vilja komma till himlen. Men när man säger det blir folk lite sura, som om himlen är en klubb för endast inbjudna eller en lekplats där det blir evighetskul. Men himlen ÄR ju att vara med Gud. Men till skillnad från klubben, är alla inbjudna.

leendet som tror att det vet

Det visar sig att han eller hon har läst en hel del Bibel. Vet en hel del om kanoniseringsprocesserna, och hur en del dogmer kommit till i den tidiga kyrkan. Vet, naturligtvis, det mesta om Maria Magdalenas evangelium, och om de andra gnostiska skrifterna. Och om jag skulle fråga om det, skulle hon, eller han, nog kunna berätta en och annan skräckberättelse från korstågen, och säkerligen väldigt mycket om inkvisitionens framfart bland katarerna.

Och alltihop av vad vi gör i konfirmandgruppen iakttas med ett litet leende eller en rynkad panna. För han, eller hon, deklarerar sig tydligt vara ateist.

Och hon, eller han, misslyckas rätt så spektakulärt med att provocera oss. Vi har hört det förut. Och vi erkänner allihop att kyrkan har mycket att svara för, och att teodicéproblemet är just ett problem, och att det säkert var en och annan märklighet i kanoniseringsprocessen. Är det inte den här typen av Dan Brown-ateist man möter som konfirmandpräst, så är det Discovery-ateisten, han (oftast, ja) som är där för att knäcka kreationister med sin vetenskapliga briljans. Och vi vet att de måste mötas med absolut ärlighet och stor ömhet.

För de, ateist-fjortisarna, är så välkomna. Deras frågor är så viktiga, deras skepticism sund. Jag önskar att de finner andra auktoriteter än populärvetenskapliga, eller i många fall, kvasivetenskapliga guruer och författare, jag önskar dem en levande relation med levande Gud, och jag är absolut övertygad om att de är där för att de vill förstå, vill känna.
Jag tror, för att det är vad jag gör, att de vill tro.

Gud och det onda

Det är lite underligt, tycker jag, att de som verkar bekymra sig mest i frågan om Gud och det onda och det som brukar kallas teodicéproblemet, verkar vara en del ateister.

Jag skulle vilja hävda att problemet bara är ett problem om man tror på Gud.

Och i nästan ännu högre grad är problemet ett problem om man inte riktigt kan bestämma sig för om man tror eller ej. Då blir frågan brännande - hur ska man kunna tro på en Gud som uppenbarligen tillåter så mycket ont?

För mig som troende är, åtminstone just nu, frågan en icke-fråga. Jag tror att Gud aldrig orsakar det onda, och att Gud kämpar aktivt mot det onda, men att h*n inte vill tvinga sig på oss och vår fria vilja, och därmed är begränsad i sitt handlingsutrymme. Och jag tror att jag inte kan förstå mycket av det som händer. Och jag tror att världen är lite skev, lite skadad genom det som kallas arvssynden (och det handlar inte om något äpple, utan om människans dragning till de snabba enkla lösningarna som så lätt för oss bort från Gud).

Men för en ateist? Varför möts jag om och om igen av ateister som tar upp teodicé? Varför bryr de sig, om det inte är för att få mig att tänka om? Och i så fall, vart tog alla de fina orden om att alla ska få tro, eller inte tro, på det sätt de själva vill vägen?

Strunta i att tala med mig om teodicé om du bara vill ifrågasätta min tro, strunta i det om du tycker att det borde bekymra mig. Det har det gjort, men nu kan jag leva med att inte ha alla svaren.
Nej, tala med mig om Gud och det onda om det är något som faktiskt bekymrar dig.

nu säger jag upp min icke-prenumeration

Sydsvenskan. En gång i tiden min föredragna tidning, jag tyckte att den hade allt jag begärde av en dagstidning, både lokal förankring och ett internationellt patos. Pfft. Inte så längre. Eller, rättare sagt, det har visat sig med allt större tydlighet de senaste åren att detta patos till en del ägnas religionen. Och då handlar det om religionens faror, och behovet av att slippa religion.

Japp. För någon slags positiv inverkan av religion vill inte Sydsvenskans skribenter uppenbarligen inte kännas vid. Idag var det dags igen. Mats Skogkär tycker, på grund av att Blair och Sarkozy har uttryckt sig vänligt angående religionens möjligheter att vara en god kraft, att det är dags för en ny upplysning, och stöder sig på den franska konstitutionen och Voltaire.

Käre Mats. Varken Blair eller Sarkozy andades ens ett ord om att de tyckte att religionen borde få större makt, än mindre total sådan. Ingen av dem förespråkar teokrati. Att då bunta ihop dem med teokrater som wahabiterna i Saudiarabien, och hävda att de går deras ärenden, är inte bara dumt, det är förolämpande.

Vore det inte bra om religionerna kunde vara en positiv kraft för fred och fattigdomsbekämpning i världen? Vore det inte önskvärt om företrädare för olika religioner kunde enas om att tillsammans kämpa för mänskliga rättigheter? Men vänta, ja, just, så var det ju det var - katoliken Blair talade om tro och globalisering (i kyrkan!) och den sekuläre (eventuelle katoliken) Sarkozy talar Gud i det muslimska Riyadh. Och då går Skogkär i taket och spår religionernas övertagande.

Nä du, herr Skogkär, den går inte. Kritiseras oss gärna, det är helt ok. Men gör det sakligt. Och en sak jag inte köper är den underliggande antydan om hur religion bara är skadlig och bör berövas allt inflytande över människors liv. Den typen av samhällen med totalitära ateistiska ideal har vi sett komma och gå. Det finns nog väldigt få som önskar den typen av stater tillbaka, oavsett om de drivs av principen ett folk - en religion, eller den om att religionen är folkets opium.

Lev, och låt leva.

humanistbrister - ett hyllningsinlägg

Patrik i Stockholm är en synnerligen begåvad man, som i ett mycket långt inlägg sagt allt det som bör sägas om ateist-humanisternas kamp mot väderkvarnarna. Så skönt att det finns någon som faktiskt är kunnig, inte det minsta upprörd, och som vet hur man utdelar eleganta och sakliga små nålstick. Ta dig tid, läs! Klok är vad han är, och mycket välformulerad.

Dessutom skriver han underfundiga och vackra dikter på en annan av sina bloggar.

att inte tycka någonting alls

Ha lite tålamod nu, för detta kanske blir lite flummigt...

Cyklandes till kyrkan i förmiddags funderade jag mycket över det här med "att välja själv" och tro vs. icke-tro. Det är bra att cykla, man tänker så mycket då.
När man pratar om olika religiösa, framförallt kristna, riter, oftast dopet, kommer ofta argumentet "barnet ska få välja själv" fram som ett argument. Och så tänker man sig att det beslut som fattats av föräldrarna inte är ett riktigt beslut, utan ett sätt att förhålla sig neutral till kristendom och kyrka. Men i själva verket är ju det lika mycket ett beslut, i förhållande till riterna finns det liksom inte ett nja eller kanske, utan bara ja eller nej.

Och då funderade jag vidare på den svenska attityden mot religion, och det slog mig att det nog upplevs som ett problem att det inte riktigt finns en lagom väg att välja. Antingen så tror man eller ej. Men i undersökning efter undersökning säger svenskar att de "tror, men...", och så följer en lång disclaimer om vad man INTE tror på.

Och frågan är om det är bristen på lagom alternativ som gör att religiösa människor, och ateistiska humanister för all del, upplevs som så underliga och lite skrämmande. Övertygelse blir i mångas ögon samma sak som fanatism, och svensken, med sin djupt rotade övertygelse om att så mycket som möjligt ska passa så många som möjligt, drar öronen åt sig.

Och då blir det också hotande med präster som envisas med att hävda att vigselceremonin faktiskt är en gudstjänst, för om man vill ha en sådan har man också tagit ställning i frågan tro eller inte, och om man avstår från att gå på ett dop för att man inte är troende ses man som underlig och fanatisk, bara för att man erkänner att dopet faktiskt är en religiös handling.

Så vad gör man då om man inte riktigt vet, eller inte vill ta ställning? Om man är agnostiker? Jag har ingen riktig lösning. Jag antar att det måste bli nya beslut från gång till gång, men jag önskar att beslutet togs med allvar, vad det än är. Gud begär ja eller nej. Och Gud hoppas alltid, alltid på ett ja.

rätt till religion

Väl talat, Anna, i Expressen. Den sekulära fundamentalismen är, i mina ögon, lika hotfull som den religiösa. Och att de gärna skulle ta bort religionsfriheten är logiskt, eftersom den garanterar människor en rätt till religion, likaväl som en rätt från religion. Men båda är lika viktiga. Att utöva sin religion utan påtryckningar, hån eller rena hot är grundläggnade för ett demokratiskt samhälle, och det är något som jag, och många med mig, upplever brister i dagens Sverige. Vi hotas tack och lov sällan, men alltför ofta ses religiösa som dumma, mindre vetande, oupplysta, gammeldags eller vad det nu kan vara för tillmäle som används. Det verkar vara fritt fram för att kalla oss vad som helst. Därför är religionsfrihetslagstiftningen viktig. Inte för att klämma åt varenda grälsjuk ateist, utan för att markera rätten att ha en tro och utöva den, oavsett vad de sekulära fundamentalisterna säger.

religionsallergi, igen

Nu har religionsallergin tagit sig in på Expressens debattsida, författaren Ulla Johansson förfasar sig över troende socialdemokrater och vad dessas religiositet kan ställa till med.
Det är nämligen "en helt annan ideologi" och "vidskeplighet". Kristendomen har en någon slags dold agenda, ute efter att förtrycka människor. Och exemplen är Helle Kleins "propagerande" i Aftonbladet och Wanja Lundby Wedins åsikt att alla hem borde ha en Bibel.

Om jag hade haft samma bild av kristendomen som denna Ulla hade jag naturligtvis varit förfärad över hur denna repressiva och intoleranta religion överhuvudtaget tillåts existera. Och något försvar för kristendomen, och framför allt Svenska Kyrkan av idag, har Ulla redan avfärdat som endast en slug taktik för att dölja den sanna ambitionen att just förtrycka människor.

Håhåjaja. Och din vilja att inte tillåta människor religionsfrihet då? Är inte det förtryckande säg? Och den utslagne mannen som du direkt förklarar har blivit förödmjukad genom den kyrkliga lunchen, har du pratat med honom? Det kan faktiskt vara så att han är kristen, eller tycker om att få ett gratis mål mat, eller endast där kan hitta en gemenskap som inte rynkar på näsan åt honom (i Jesu anda...).

Äh, jag vet att jag inte borde reagera. Hela debattinlägget är infantilt, och min reaktion följaktligen likadan. Men ibland kan jag bara inte låta bli. Fjanterier.

bort med religionen?

"Vårt mångkulturella samhälle måste ha konfessionslösa torg där alla kan mötas."
Orden är Heidi Avellans, Sydsvenskans politiska chefredaktör. Det är ovanligt religionsfientligt, till och med för att vara annars rätt så antikyrkliga Sydsvenskan. Och ovanligt blåögt och, i ärlighetens namn, korkat, för att komma från en person jag antar är rätt bildad.
För hur ska jag kunna lägga av mig min religiositet?
Och när jag ändå håller på och lägger av mig viktiga delar av min personlighet som inte gillas av alla, varför inte lägga av mig min kvinnlighet? Eller vänta, naturligtvis min politiska åskådning? Min ögonfärg, eller sexualitet, eller mina svarta kläder, för de sänder ju signaler även de.

Ja, låt oss förbjuda alla meningsyttranden, alla uttryck för åsikter, alla symboler för ideologier. För då får vi till slut verkligen ett fritt samhälle. Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar. Bah.

lika barn

Fick veta att Humanisterna faktiskt ska ha någon slags trosbekännelse. Det är ju helt fantastiskt, om det nu är sant. För att vara icke-religiös, och väldigt negativt inställd till all slags försök till påverkan på det religiösa området, är den organisationen dels väldigt lik ett trossamfund, och dels synnerligen missionerande. Fascinerande.
Och är det inte lite Runar över Christer Sturmark? Ateist-Runar, liksom?

kan jag gå ur nu?

Träffade en kollega på tåget i morse. Han berättade att det har gått omkring folk från Humanisterna och delat ut utträdesblanketter (ur Svenska kyrkan) i folks brevlådor, med ett litet otäckt följebrev där man uppmanar folk att gå ur.
Vad i hela fridens namn är det?!
Sånt...sånt...fulspel.

Jag börjar tröttna på riktigt. Visst, vem som vill får vara ateist, helt ok med mig. Om du hellre är muslim, helt ok det med. Om du vill kalla dig agnostiker, sure, gör det. Men respektera för 17 gubbar alla andras beslut!

Jag är trött på att anses vara vidskeplig, mindre vetande, anti-vetenskap, del av en förtryckarorganisation... Jag är trött på att alltid förlöjligas, tillsammans med de miljardtals människor runt omkring i världen som är troende. Jag är trött på självrättfärdigheten hos Humanisterna. Jag är trött på att de uppenbarligen tror att det endast finns en sanning, och att de är de enda som har funnit den.

Jag vill ha respekt.

Med tanke på att det knappast är en hemlighet att man kan gå ur Svenska kyrkan, och att tidningar de senaste åren haft förtryckta utträdesblanketter när det närmar sig andra november, måste man väl ändå kunna anta att många, om än kanske inte alla, som stannar i kyrkan gör det för att de VILL det?!

Och till skillnad från Humanisterna vill jag inte fulspela. Och hur skulle det gå till?
Kan jag gå ur kommersialismen? Eller materialismen? Kan jag gå ur rädslan inför de jag inte förstår? Kan jag gå ur nu?
Nä. Jag kan inte. Jag gör det jag kan. Utan förakt. Jag ber för dem. Precis som för alla andra.

Uppdatering: Efter att ha surfat runt lite verkar det som att det varit en enskild "Humanist" som delat ut lapparna, i samband med a-kasseupproret. Ok. Så då är alltså inte Humanisterna som organisation inblandade, men herr Sturmark kan inte ta emot ursäkten biskoparna Wejryd och Ytterberg framför (för att ha anklagat Humanisterna för lapputdelandet) utan att vara syrligt nedlåtande angående bakgrundskoll och hur det hör samman med prästers tro på Bibeln. Där var det igen, föraktet. Blä.