Det är lite underligt, tycker jag, att de som verkar bekymra sig mest i frågan om Gud och det onda och det som brukar kallas teodicéproblemet, verkar vara en del ateister.
Jag skulle vilja hävda att problemet bara är ett problem om man tror på Gud.
Och i nästan ännu högre grad är problemet ett problem om man inte riktigt kan bestämma sig för om man tror eller ej. Då blir frågan brännande - hur ska man kunna tro på en Gud som uppenbarligen tillåter så mycket ont?
För mig som troende är, åtminstone just nu, frågan en icke-fråga. Jag tror att Gud aldrig orsakar det onda, och att Gud kämpar aktivt mot det onda, men att h*n inte vill tvinga sig på oss och vår fria vilja, och därmed är begränsad i sitt handlingsutrymme. Och jag tror att jag inte kan förstå mycket av det som händer. Och jag tror att världen är lite skev, lite skadad genom det som kallas arvssynden (och det handlar inte om något äpple, utan om människans dragning till de snabba enkla lösningarna som så lätt för oss bort från Gud).
Men för en ateist? Varför möts jag om och om igen av ateister som tar upp teodicé? Varför bryr de sig, om det inte är för att få mig att tänka om? Och i så fall, vart tog alla de fina orden om att alla ska få tro, eller inte tro, på det sätt de själva vill vägen?
Strunta i att tala med mig om teodicé om du bara vill ifrågasätta min tro, strunta i det om du tycker att det borde bekymra mig. Det har det gjort, men nu kan jag leva med att inte ha alla svaren.
Nej, tala med mig om Gud och det onda om det är något som faktiskt bekymrar dig.
9 kommentarer:
Bra! Mycket klokt skrivet. Och: om Gud inte hade gett oss fri vilja, vad hade vi då varit? Slavar.
Jag tror inte att de som diskuterar teodicé med dig vill få dig att ändra din uppfattning. Jag är uppriktigt intresserad av att få veta hur människor som tror på en god och allsmäktig Gud utanför oss resonerar.
Den fria viljan som det talas om - hur fri är den? Jag undrar tex över flickan som blev inlåst i källaren i Österrike - hur såg hennes fria vilja ut? När jag jämför min fria vilja med hennes ser jag stora olikheter.
Du skriver om arvssynd - vad är det? Menar du att det är något vi har som ett arv med oss när vi föds?
Det är svåra frågor som jag och flera med mig vill diskutera för att utvecklas i vår tro. Ingen tro är färdig och "huggen i sten" enligt mitt sätt att se på det.
//anita b
Hej Anita! Jag drog säkert mitt inlägg lite till sin spets, men många ateister jag har träffat har just tagit upp teodicé med en aning triumf i rösten, lite av "haha! det här fixar du inte att förklara!"
Min fria vilja är en annan sak än mitt handlingsutrymme. Det senare påverkas alltid av yttre och inre omständigheter, medan viljan mer handlar om vad jag vill (i motsats till kan) och vad jag gör av det handlingsutrymme jag har. I det hemska fallet Österrike då tex handlar det om vad hon gjorde av fångenskapen, där hon ju faktiskt valde livet, valde värdighet.
Arvssynden är ju värd en hel bloggpost (eh...en hel blogg kanske) på egen hand, men jag tänker mig att det handlar om en nedärvd (kanske genetiskt, men definitivt socialt) fallenhet för det onda. En skevhet, som jag skrev. Det räcker att se på hur världen och mänskligheten funkar, tycker jag, för att konstatera att vi människor faktiskt inte är helt igenom goda, och då finner jag förklaringen i det som kallas arvssynden. Ordet är lurigt, har använts till så mycket dumt och förtryckande, men det är det som fungerar bäst för att försöka beskriva lite av det jag menar.
Hur tänker du?
Maria,
Tack för ditt svar. Nu förstår jag hur du menar med fria viljan även om jag tycker det är svårt att se den i vissa svåra situationer. Om nu tex kvinnan i Österrike inte hade orkat med vidrigheterna ..... ja, ja då kan man tänka att hon valde att dö eller valde att bli sinnessjuk tex.? Man har kanske ett val hur man skall förhålla sig till det som sker? Visst är det svårt?
ONDSKA!!! Jag har stora funderingar kring detta hemska. Som jag tror nu så är ondska benämning på en mängd olika företeelser. Makt, hämnd, hat, rädsla, sjukdom osv. Jag tror att vi alla har förmågan att utföra handlingar som gör ont. Det beror på vilka situationer vi hamnar i. Jag tror däremot inte att ngn människa är ond i sig utan det är vissa omständigheter som gör att det blommar ut. Arvssynd är ett så vidrigt ord i mina öron så det ryggar jag för. Jag tycker att i de fall man fått ta del av sk onda människors historia så handlar det om offer som i senare skede blir förövare. Då blir det för mig ett socialt "arv" eller ett socialt upprepande. När är man offer och när blir man förövare?
Gud har jag och allt skapat inom oss som en gudomlig kraft, en förundran, en förhoppning. Det är inte ngt som finns "däruppe" utan här som en omslutande kraft. Jag har svårt för att Gud skulle vara allsmäktig och god - Gud är helt enkelt. Jag är dock inte färdig med att definiera begreppet för mig själv. Jag jobbar på det. Kanske kan jag aldrig definiera Gud?
Vad är Gud för dig?
//anita b
Ja, det är nog inte så viktigt hur vi väljer att definiera Gud. Allt som spelar roll är hur Gud definierar oss. Det kan vara gott att påminna sig om det när vi människor är så besatta av att sätta etiketter på varandra.
/Jacob
anita: Ja, vi tänker nog i grund och botten rätt så likt, men orden skiljer sig åt lite grann. Vad är Gud för mig...? Vem är Gud för mig, kanske jag skulle formulerat det, och ändå haft lika svårt att svara. Jag tror inte ens att det går att svara på ett heltäckande sätt, det går bara att prata om vem Gud är för mig, just nu, just här. I morgon kan det vara annorlunda.
Just nu sklle jag svara att Gud är förutsättningen för min existens, Gud är meingen i det som är just nu, och Gud är hoppet om evighet. En arm som stödjer, en hand som visar väg.
jacob: visst är det så. Etiketterna och definitionerna hindrar oss ofta från att se Guds verk med oss, men om vi är medvetna om att de är just etiketter och definitioner, och därmed bara en blek aning om sanningen, så kna de ju vara intressanta att samtala om, inte sant? Dessutom är nog samtalet nödvändigt för att öka medvetenheten om varandras tolkningar och framförallt, som du skriver, om att det viktiga är Guds relation till oss.
Jag är ateist, och som du skriver väldigt intresserad av teodié-problemet...inte för att i första hand ifrågasätta din tro, utan för att förstå hur man som troende resonerar kring detta för mig oöverstigeliga problem. En sak är den fria viljan, men cancer, MS och andra sjukdomar som du överhuvudtaget inte rår över är för mig obegripligt i sammahanget och leder mig in på tankar kring en Gudom som jag inte skulle vilja tro på om jag var troende. Arvssynd är för mig också ett av de absolut sjukaste begrepp som finns, där jag blir kollektivt bestraffad för något som någon annan gjort. Det för mig är inte ett verk av en god Gud, utan snarare av en småsint och sadistisk unge med en myrfarm.
Hur ser ni troende på teodicé-problemet i förhållande till sjukdomar och naturkatastrofer? Dvs, där den fria viljan inte spelar in.
forbo: Jag kan inte svara för alla troende, men jag kan berätta hur jag tänker runt den fria viljan, arvssynden och alla de där sakerna som inte har att göra med våra handlingar.
För det första har nog en del av de sjukdomar du nämner en del med mänskligt handlande att göra, eftersom vi påverkas av våra omgivningar, och om dessa är förorenade kan det inverka på tex cancerrisk. Men om man bortser från det.
Som jag tolkar arvssynden har den inte med en persons dumhet att göra. Däremot är den ett uttryck för mänsklighetens (Adam betyder människa på hebreiska) totala oförmåga att leva i harmoni med Gud och världen runomkring. Vi ärver helt enkelt beteenden och attityder som faktiskt gör att vi lever i en trasig värld. Det är allra tydligast i miljörelaterade katastrofer, men även sådant som inte är tydligt orsakat av miljöförstöring har orsakats av arvssynden. Genom människan blev helt enkelt hela världen, planeten, skev.
Jag håller med om att ifall det hela handlade om Adams och Evas tokiga äpple-beslut skulle Gud blivit likt en sadistisk unge. Men om man istället ser det som jag, blir inte arvssynden istället en logiskt konsekvens av vårt handlande, våra attityder? Och då blir också Gud den som hela tiden försöker få oss att sluta bränna myror med förstoringsglaset.
Nja, jag håller inte med om att kristen filosofi är något som främst ateister ägnar sig åt. Men om en ateist tar sig an din filosofi och tar den på allvar - varför inte ta chansen att pröva hennes eller hans argument på allvar och därigenom utmana dig själv i tanken?
Redan Job tar faktiskt upp problemet: "Vi tar emot det goda från Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?" (Job 2:10). Detta säger han alltså trots allt elände som drabbar honom. Men något riktigt bra svar ger faktiskt inte Bibeln. Så problemet kvarstår som ett faktiskt problem.
Och problemet är inte enbart ett problem för den kristne. Det är också ett problem för alla som tycker om tankemässiga utmaningar. Teodicéproblemet är lätt att förstå i sin grundstruktur, men svaren kan variera. Att exkludera ateisten från att kunna ha relevanta synpunkter på ett logiskt problem är på sätt och vis att underkänna sin egen dogm på så sätt att man därigenom kan undanröja all kritik med hänvisning till en persons trosföreställning. Och det är ju i all vetenskaplig diskussion ett högst ohederligt sätt att diskutera.
Så jag hoppas att detta inte är en uppfattning som du alltför benhårt håller på...
Varför vill du förresten hävda med sådan bestämdhet att vår vilja är fri? Har inte dina handlingar hittills haft en orsak?
Och jag hoppas också att du förstår att de beskrivna problemen är verkliga problem för mig - trots att jag inte tror på gudar.
Mvh
Anders
Skicka en kommentar