Rensar i påsarna i källaren. Öppnar en, där ligger dotterns avlagda kläder i storlek 50-56. Helt nyfödd var hon då. Öppnar en annan, där finns de som hon hade som ettåring, byxorna hon sprang omkring i när vi var i Hong Kong. Öppnar en tredje, där är klänningen hon hade när E döptes. Allting doftar svagt av källare, allting måste tvättas igen. Men jag blir stående med de mjuka små kläderna och minns. Ett minne för varje plagg, och så de där hon faktiskt aldrig hann ha för att hon växte för fort, eller för att vi fick dem för sent. Jag längtar egentligen inte tillbaka, men jag minns.
Så vad ska jag nu göra av dem? Jag sorterar efter storlek, efter färg, efter umbärlighet. En liten hög av kläder blir kvar: de som jag aldrig kan tänka mig skiljas ifrån, de som ett eventuellt småsyskon kan få ha. Men resten - minnen till salu. Till salu till någon som inte minns vad de har varit, till salu till någon som kommer att koppla sina egna minnen till dem. Trots allt är de ju bara kläder.
Barnet som minnena rör har jag kvar.
1 kommentar:
ÅÅhhhh dessa minnen som sitter djupt inne i kroppen och kommer fram då och då.
Klokt att spara en del kläder - de är värdefulla för en!
Jag har en barnhatt sparad - så söt och den framkallar tårar när jag tar fram den.
//anita b
Skicka en kommentar