2008-04-29

konflikter och professionalitet

Det pratas mycket i fikarummen runtomkring i vår kyrka. Och rätt ofta rör sig samtalen, som jag har förstått det, om diverse konflikter på arbetsplatser. Medarbetare som stängs ute, kyrkoherdar som köps ut, utmattningsdepressioner, skitsnackande arbetslag... Listan kan göras lång. Och visst, arbetsmiljön i Svenska kyrkan har varit, och är på många håll, förbluffande dålig. Inte sämst, som det emellanåt hävdas, men alldeles, alldeles för dålig.

Men.

Jag tror att det håller på att bli bättre. Att det talas om det är faktiskt bra, mer genomskinlighet lär oss att vi inte är ofelbara, och visar på ärlighet. Utköp är inte nödvändigtvis ännu ett tecken på dåligt ledarskap mm, utan kan också i en del fall faktiskt ses som en ökande professionalitet hos kyrkan vad gäller hennes anställda. Är någon inte bra, då måste den personen placeras om eller, faktiskt, avskedas ("köpas ut") innan den personen ställer till mer skada. Alldeles för länge har vi haft olämpliga chefer, för länge har vi tolererat odugliga eller rent av skadliga medarbetare i någon slags anda av att "detta ändå är kyrkan, vi måste har lite högre i tak". Nej, vad gäller inkompetens och olämplighet kan vi inte ha högre i tak, för det skadar människor. Det skadar dem vi är satta att tjäna, oavsett om den olämpligheten är märkbar för församlingsborna eller "bara" drabbar arbetskamraterna.

Så medan utköpen och andra åtgärderna alltid är tecken på misslyckanden, är en del av dem (och märk väl att jag säger en del, det har gjorts, och görs, många misstag även i de processerna) också tecken på en större medvetenhet om att vi måste fungera som kyrka, som en organisation av människor, och att vi ska göra det länge.

2008-04-28

socker, socker, bara vanligt socker

Min dotter är som förbytt på lördagarna. Vanligtvis är hon en ganska skön och avslappnad liten tjej, glad och vänlig, men på lördagarna är hon stingslig och lättstött, och väldigt, väldigt rastlös.

Allra konstigast har hon dock varit efter jul och påsk, och det dröjde, bisarrt nog, ett litet tag innan vi fattade vad det handlade om.

Socker.

Dottern min blir närmast sockerförgiftad när hon äter godis. Vi kan hantera lördagarna, det blir inte så mycket, men efter jul och påsk slet vi vårt hår, och satte till slut en gräns för hur länge hon fick äta godiset. Om det var något över fick hon spara det. Och det var som om hon själv pustade ut lite. Hon känner nog också effekterna, och när vi förklarar varför hon mår som hon mår, var det inga problem att lägga från sig påsen.

Men jag tycker att det är rätt läskigt. Och tänk vad mycket socker de små, och vi, får i oss hela tiden! Uff.

2008-04-24

bloggpost

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan november 2005.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Jag läste lite "kyrkbloggar", och hade en rätt så positiv bild av att de var människor som vågade at en modig diskussion på en "ny" arena.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
De är nog flera: Karin LV, deep.ed, dagens agnes...

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du så här i efterhand läser dem?
Jag kan stå för dem, men livet förändras ju hela tiden. Idag är jag lite mindre arg, och lite mindre politisk.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Varje dag - fem,sex stycken, under en vecka - ett tjugotal.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Mestadels "prästbloggar", vilket väl är ett mellanting mellan dagbok- och ämnesblogg.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
deep.ed (väldigt vass, rolig, men med en syn på världen och mänskligheten som är rätt långt ifrån mig)

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Samtal med J (en av de absolut bästa vännerna, vi delar väldigt mycket)

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Maken läser allt, och gillar det, resten av familjen har nog ingen större koll.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det tror jag. Kanske mindre personlig är irl.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Har en gräns som säkert har överträdits någon gång, men jag är rätt så noggrann.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Mitt äktenskaps inre liv, själavårdskontakter, namn på människor jag möter. En hel del personliga funderingar.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Säkert lite grann, om inte annat blir jag ju lite besviken när det är stiltje i kommentarerna. Men mest bloggar jag nog för min egen skull, för att skriva ner mina funderingar.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Ja, till viss del. Djupt personligt - sällan.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Mja, de flesta har jag haft en relation till utanför bloggandet, men kanske sedan fått ny kontakt med igen.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja, definitivt.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Ja. Då, genom att kommentera och argumentera. Nu försöker jag tillämpa någon slags teflontänk - de känner mig inte, vet inte vem jag är, och därför behöver jag inte ta åt mig.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Sådär. Som sagt, det var jag då, och det är helt ok.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det tar tid.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Ja. Bloggandet förändras i takt med att varje person förändras.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Jag tror definitivt det har/kommer ha en påverkan, men jag kan inte sia om hur.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Jag får uttrycka mig.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag har knutit kontakter, får en insyn i kollegors och vänners vardag.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Näää, det får de väl välja själv.

2008-04-21

såriga kanter

Jag har nått den åldern nu när mina vänner börjar gå ifrån varandra. Den senaste tiden har det varit en del separationer och skilsmässor, och det gör så ont. Javisst, ibland ser jag också varför det händer, de har vuxit ifrån varandra, eller den ene vet inte vad han eller hon vill med livet. Någonstans längtar han eller hon efter mer, något annat, efter att vara någon annan...

Och jag säger inte att det inte kan vara svårt, det här med relationerna. Men det känns så onödigt ibland, uppbrotten. Ibland verkar det ligga någon slags ouppnåelig utopi och spöka, men mest, och oftast, verkar det handla om vem man trodde man skulle vara, och vem man blev.

Vänkretsarna slits sönder. Människor som betytt mycket bara försvinner. Man försöker att aldrig ta ställning, för att behålla de älskade vännerna i kretsen, men nu för sig. Men det är så svårt.

Och så frågar jag mig, medan jag ser på de såriga kanterna där relationer slitits itu - varför inte vi? Varför håller vi, år efter år? Är det för att vi blir mer oss själva när vi är tillsammans? Eller är det bara helt enkelt så att vi är nöjda med att vara familjen Svensson, med ganska små mål, och ett ganska ospektakulärt liv?

Jag vet inte. Jag är lycklig över mitt eget liv. Men just nu gör det ont.

2008-04-19

tidigt klar

Trots att jag ägnade större delen av kvällen till att umgås dels med kära Jeez, dels med en av mina gulliga ungdomar från förra församlingen, båda via msn, och trots att jag diskuterade en del runt diverse glassorter med ms garbo via facebook, lyckades jag med den heliga Andes hjälp producera en predikan i kväll, ett helt dygn före normalt. Den ligger redan på prästflickealster. Maken tyckte att den var avancerad, men bra, så då kör vi. Han är familjens nålsöga.

Och om någon skulle vara intresserad av hur det går till när man skriver en predikan, titta in hos séra Jónatan, han har ett schysst schema. Jag gör inte riktigt så, men det är rätt likt.

2008-04-17

så lätt

Jeez fick ju tjata länge angående facebook, men när jag nu varit med ett bra tag finns det mycket som är bra, och annat som är fjantigt (men en del av det gör jag ändå).

Idag upptäckte jag ett mycket fiffigt sätt att använda fb på. Jag bara skrev en liten önskan om lunchsällskap i min statusrad, och inom en timme hade två intressanta och roliga luncher anmält sig (bland mina vänner, det handlar inte om nån slug dating-ploj). Kul! Det blir ju så sällan av att man verkligen hör av sig, men fb gör det så lätt.

Och ja, jag är väl medveten om att facebook inte är "inne" längre, men varför skulle jag börja bry mig om sådant nu när jag aldrig gjort det tidigare?

2008-04-15

verkligen?

Ibland undrar man ju... Hittade annonsen nedan på arbetsförmedlingens hemsida (nej, jag sökte inte själv jobb). Kanske skulle företaget ifråga anställa en lärare till sig själva också?

___________________________________________

Svensk Lärare Malmö

XXX Language Services

Publicerad: 2008-04-01, Annons-ID: 1302449

Malmö (Kommuninformation), 1 plats
Sista ansökningsdag: 2008-05-01
Svensk lärare Malmö


Arbetsgivare : XXX Language Service
Box XXX
135 XX XXXXXX

Arbetsbeskrivning: Vårt språkföretag letar efter en lärare i Svenska för utbildning av vuxna affärsmänniskor i Malmö regionen. Fokus kommer att vara allmänna & affärs svenska Erfarenhet är att föredra dock ej nödvändigt.

Duration: Deltid

Lön: Enligt överenskommelse

Sänd ansökan till: info@XXXXXX.se
or fax 08 XXXXXXXX or mail to above address
No phone calls.

Sista ansöknings dagen : 2008-04-15

2008-04-14

ja, just precis så

Läs vad Elin Engström, präst i Stockholm, berättar om att vara ung kvinna och präst. Jag kan känna igen mig i nästan alltihop.

Mycket av det ifrågasättande jag har mött har varit utifrån att jag är just ung kvinna (eh...snart får jag väl skriva "var" istället), snarare än kvinna och präst. Ofta blandas det ihop, tyvärr. Att vara nedvärderande mot kvinnor, präster och andra, är inte (nödvändigtvis) detsamma som att vara kvinnoprästmotståndare. Men det är så träligt att de attityderna fortfarande finns i vårt samhälle.

choklad på polska

Je köpte en gammal kokbok på loppis. Den låg sampackad med ett häfte om skånska slott. När hon skulle betala kom det en bufflig karl och ville köpa boken av henne, men han var så otrevlig att hon valde att inte acceptera, inte ens när han erbjöd henne 500 kronor, istället för de 30 hon betalat. Karln gav henne ett papper med hans namn och telefonnummer, ifall hon skulle ångra sig.

Väl hemme berättade Je för sina barn, K och A, och sin man Ja. Upphetsningen blev stor när boken öppnades, och ett riktigt gammalt brev trillade ur. Barnen öppnade brevet, som var daterat 1931, och visade sig vara till hälften på polska. Turligt nog är barnen halvpolska och kunde, med lite hjälp från pappa, tyda brevet. Det verkade röra en gömd skatt! Och i brevet fanns småkryptiska anvisningar om hur den skulle hittas.

På söndagen dök vi upp, jag och maken, för att hämta dottern som, så där bara av en händelse, hade sovit över hos familjen. Det var bubblande förväntan i luften - de hade bestämt sig för att åka och se om de kunde hitta skatten. Äldsta dottern hade använt all sin skarpsinnighet (och Google) och kommit fram till att den måste vara begravd vid Häckeberga slott, och frågade om vi ville följa med. Klart att vi ville, och iväg for vi.

Vid Häckeberga gick vi ett bra tag, följde anvisningarna och hittade till slut, efter många om och men (och en kaffepaus i solen) en tillbucklad plåtask nedgrävd i marken i ett ihåligt träd. I asken låg ett brev. Nej! Brevet kom från den onde skurk som nämdes i det första brevet, och han hade uppenbarligen tagit skatten, och den skulle ärvas av hans söner eller begravas med honom.

Molokna och ilskna begav vi oss hemåt. På vägen mötte vi en man, butter och sur, med en spade över axeln. Je tyckte att hon kände igen honom - det var mannen som velat köpa boken! Hon letade fram lappen han gett henne, och underligt nog hade han samma efternamn som skurken. Kunde de vara släkt, kanske? Dessutom använde han likadant papper, med en bild på ett annat slott. Var det så att skatten inte hade gått i arv, och nu var begraven? Det fanns bara ett sätt att få reda på det.

Skarpsinniga A, äldsta dottern, grävde fram broschyren som hade "råkat" vara förpackad med kokboken, och skyndsamt styrde vi kosan mot slottet där skurken varit bosatt - Marsvinsholm. På vägen dit intogs resekost (på McDonalds), och sedan åkte vi till kyrkogården vid Marsvinsholms kyrka, där det visade sig att skurken låg begravd. Eftersom prästen förbjöd exhumering, tvingades barnen tänka om. Vid närmare inspektion av graven syntes en liten märklig informationsplakett, som meddelade att skurken hade velat bli begravd under Linnés kastanj. Aha! Kanske låg skatten där istället?

Iväg till slottssparken. På parkeringen stod den bufflige sonsonens bil! Barnen började bli lite nervösa nu. Med spelad självsäkerhet spankulerade vi in i parken och bort till trädet ifråga. En dam med hund ögnade oss misstänksamt, och vi spelade turister, fotade och log. Så fort hon tittade bort inspekterade vi stenarna bakom kastanjen, och mycket riktigt, där låg en träask! Vi fiskade snabbt upp den, A gömde den innanför tröjan, och så begav vi oss mot bilarna igen. Men nej! Där kommer den bufflige gående! Säg inget!

"Har ni..eh..hittat något här i parken?"
"Nä, det har vi inte. Några blommor, bara."
"Jaha, för om ni har det är det mitt! För den här parken är...ehm...min!"
"Jamen, det har vi inte!"
"Hm...Nähä."

Pust! Där kom vi undan med blotta förskräckelsen! Barnen sprang till bilarna, och vi rivstartade ut från parkeringen så att inte den otäcke karln skulle få fatt i oss. Först tänkte vi se vad som fanns i asken på vägen, men barnen insisterade på att vi skulle nå tryggheten hemma först. Väl där öppnade vi asken. I den låg en väldigt gammal pappersbit med något som såg ut som ett recept på polska. Den doftade svagt av choklad. Receptet tolkades, det var en sås.

Dagen avslutades följaktligen med ett stort och väldigt chokladigt pannkaks- och glasskalas. Se, det var ett riktigt äventyr!

(Och om det var någon som undrade - ja, alltihop var hittepå. Men roligt hade vi!)

2008-04-11

förväntan

Detta ska bli en så rolig helg!

I morgon ska jag och maken på en god väns 40-årsfest, och temat är hårdrock! Lite åldersnoja? frågar sig vän av ordning. Njae, tror jag, han bara är sådan, och det är ju bara att konstatera: 80-talets hårdrockande tonåringar är nu nästan medelålders, och det tidiga 90-talets klubbkids drar Urban Jungle-barnvagnar på stan (i samma neonfärger som de hade på tröjorna på rave-festerna, hihi). Men musiksmaken ändras inte nödvändigtvis för det. Jag lyssnar fortfarande på mycket av britpopen som gjorde mig så glad under mina studentår, och då och då plockas en gammal Madonna- eller Simple Minds-skiva fram. Blandat med all modern singer-songwriter, americana och de eviga favoriterna U2.

Ehm, just det ja, helgen var det, ja. Hårdrocksfest alltså. Vi har tillbringat en hel del tid med att leta kläder och accessoarer, och idag hittade jag, klang och jubelsång, en riktigt gammal sliten Kiss-tröja på UFF. Parat med tuperat hår, nätstrumpor och jeanskjol kommer jag nog känna mig 80-talssnygg på rätt sätt.

Dottern tillbringar lördagskvällen och -natten hos några goda vänner, och när vi på söndag förmiddag hämtar henne, kommer vi dras in i en skattjakt som kommer föra oss till två av de skånska slotten, och innehålla polska språkutmaningar, ondskefulla godsherrar, kakao och lite Linné. Men mer om det kommer senare! Kul ska det bli i alla fall!

Nu är det verkligen sängdags. Det kommer krävas lite extra energi den här helgen.

2008-04-09

bekräftelse?

Frågan är om det är en tillfällighet att mina föreläsare på pedagogikkursen jag går på Malmö högskola är så genomusla pedagoger, eller om det är en bekräftelse på kritiken som Skolverket riktat mot skolan?

I vilket fall som helst kommer jag inte fortsätta till hösten. Jag har mer spännande kurser på gång, kanske, och om det blir så kommer det mer besked här. Det är i alla fall inte på Malmö högskola, så mycket kan jag avslöja...

(Och här kommer den fega disclaimern: Jag har gått bra kurser där också. Men den här är det inte.)

2008-04-08

nu säger jag upp min icke-prenumeration

Sydsvenskan. En gång i tiden min föredragna tidning, jag tyckte att den hade allt jag begärde av en dagstidning, både lokal förankring och ett internationellt patos. Pfft. Inte så längre. Eller, rättare sagt, det har visat sig med allt större tydlighet de senaste åren att detta patos till en del ägnas religionen. Och då handlar det om religionens faror, och behovet av att slippa religion.

Japp. För någon slags positiv inverkan av religion vill inte Sydsvenskans skribenter uppenbarligen inte kännas vid. Idag var det dags igen. Mats Skogkär tycker, på grund av att Blair och Sarkozy har uttryckt sig vänligt angående religionens möjligheter att vara en god kraft, att det är dags för en ny upplysning, och stöder sig på den franska konstitutionen och Voltaire.

Käre Mats. Varken Blair eller Sarkozy andades ens ett ord om att de tyckte att religionen borde få större makt, än mindre total sådan. Ingen av dem förespråkar teokrati. Att då bunta ihop dem med teokrater som wahabiterna i Saudiarabien, och hävda att de går deras ärenden, är inte bara dumt, det är förolämpande.

Vore det inte bra om religionerna kunde vara en positiv kraft för fred och fattigdomsbekämpning i världen? Vore det inte önskvärt om företrädare för olika religioner kunde enas om att tillsammans kämpa för mänskliga rättigheter? Men vänta, ja, just, så var det ju det var - katoliken Blair talade om tro och globalisering (i kyrkan!) och den sekuläre (eventuelle katoliken) Sarkozy talar Gud i det muslimska Riyadh. Och då går Skogkär i taket och spår religionernas övertagande.

Nä du, herr Skogkär, den går inte. Kritiseras oss gärna, det är helt ok. Men gör det sakligt. Och en sak jag inte köper är den underliggande antydan om hur religion bara är skadlig och bör berövas allt inflytande över människors liv. Den typen av samhällen med totalitära ateistiska ideal har vi sett komma och gå. Det finns nog väldigt få som önskar den typen av stater tillbaka, oavsett om de drivs av principen ett folk - en religion, eller den om att religionen är folkets opium.

Lev, och låt leva.

2008-04-05

ett straff värre än döden?

Hehe. Borgmästaren i den franska byn har förbjudit invånarna att dö. Imponerande. Nog för att det här med ens dödsstund ter sig en liten smula mer påverkbart än jag trodde som ung (har hört många berättelser från efterlevande som tyder på att deras anhöriga hade bestämt sig för när de skulle dö) men att låta bli helt och hållet? Hm. Lycka till, borgmästarn, lycka till.

nu predikas det för fullt

Söndagskvällens predikan/betraktelse med temat "Ut ur dödsskuggans dal" finns nu på prästflickealster.

2008-04-04

oh frida!

För det mesta ser jag inte (längre) Så ska det låta, men med ett glas rött vin i handen och en enormt ledig lång kväll framför mig, var det den bästa underhållningen i utmattningen just när dottern gått och lagt sig, och jag säger bara "Oh Frida!". Vilken sångerska! Vilken röst och vilken utstrålning! Ingen har väl missat Release me, men allt sångerskan från Oh Laura gjorde, gjorde hon fantastiskt. Det blir väl bara att pallra sig ut och köpa deras senaste skiva, inser jag, men allra, allra mest skulle jag vilja ha en skiva med de stora countryklassikerna sjungna av just Frida Öhrn, hennes version av Jolene var hur bra som helst.



(Fast lite synd var det att sångaren från Hammerfall, Joacim Cans, gjorde en så svag insats, det hade varit kul att höra honom mer. Men nog skänkte han ytterligare mys till ett av tv-världens absolut oförargligaste program med sina snälla ögon och ständiga småleende. Och Brolle är riktigt duktig. Och det enda jag inte riktigt gillade med Frida var hennes klänning. Fast det är roligt att hon ser ut som en blandning mellan Helen Hunt och Laura Dern.)

2008-04-03

höga berg och djupa dalar

Jag är en humörmänniska. En sån med höga berg och djupa dalar. Eller kanske snarare en hyfsat bra platå som genomkorsas av branta raviner. Inte bipolär, men ändå.
I början av vårt förhållande försökte maken min muntra upp mig varje gång dysterheten slog till, men det gjorde mig bara än mer okommunicerbar och inåtvänd. Så vi pratade om det, och numera låter han mig vara blå, och väntar ut perioderna. Det går snabbast då.

Det här med att ha barn är supernyttigt för en sådan som mig. Jag kan helt enkelt inte tillåta mig deppa ihop eftersom barnet behöver min uppmärksamhet, kärlek och värme hela tiden. Visserligen är hon en liten ängel som visar sin underliga mor stort tålamod och acceptans, men jag kan inte tillåta mig vara för långt borta i sinnet.

Nå. Varför skriver jag det här nu? För att det blå kan påverkas/framkallas av så mycket - stress, sömnbrist, konflikter, hormoner...men kan också komma helt oförberett. Och jag har just kravlat mig ur en av de värre omgångarna på ett bra tag. Och det är så välsignat skönt! Att kunna vakna med ett leende, att inte ha en klump i magen när jag kommer till jobbet, att inte sjunka ner i is-tystnaden hemma i tv-soffan...

Mm, livet är bra. Och jag skulle inte byta ut min moodiness mot ett jämnare humör även om jag kunde. Jag är den jag är, och detta är något av det som format, och formar, mig, och det dystra kanske till och med behövs för att jag ska inse hur fantastiskt bra och underbart jag har det. Det kan vara värt lite halsbränna.