2008-04-03

höga berg och djupa dalar

Jag är en humörmänniska. En sån med höga berg och djupa dalar. Eller kanske snarare en hyfsat bra platå som genomkorsas av branta raviner. Inte bipolär, men ändå.
I början av vårt förhållande försökte maken min muntra upp mig varje gång dysterheten slog till, men det gjorde mig bara än mer okommunicerbar och inåtvänd. Så vi pratade om det, och numera låter han mig vara blå, och väntar ut perioderna. Det går snabbast då.

Det här med att ha barn är supernyttigt för en sådan som mig. Jag kan helt enkelt inte tillåta mig deppa ihop eftersom barnet behöver min uppmärksamhet, kärlek och värme hela tiden. Visserligen är hon en liten ängel som visar sin underliga mor stort tålamod och acceptans, men jag kan inte tillåta mig vara för långt borta i sinnet.

Nå. Varför skriver jag det här nu? För att det blå kan påverkas/framkallas av så mycket - stress, sömnbrist, konflikter, hormoner...men kan också komma helt oförberett. Och jag har just kravlat mig ur en av de värre omgångarna på ett bra tag. Och det är så välsignat skönt! Att kunna vakna med ett leende, att inte ha en klump i magen när jag kommer till jobbet, att inte sjunka ner i is-tystnaden hemma i tv-soffan...

Mm, livet är bra. Och jag skulle inte byta ut min moodiness mot ett jämnare humör även om jag kunde. Jag är den jag är, och detta är något av det som format, och formar, mig, och det dystra kanske till och med behövs för att jag ska inse hur fantastiskt bra och underbart jag har det. Det kan vara värt lite halsbränna.

5 kommentarer:

séra Jónatan sa...

Det är märkligt, Maria, att jag aldrig har sett de där dalgångarna. Jag förstår vad du menar. Tänk om man skulle vara jämn i humöret alltid. Huvvaligen!

Maria sa...

*ler* Nä, jag är/var rätt bra på att dölja dem, men jobbar faktiskt på att låta det få märkas. Men å andra sidan har du ju faktiskt funnits där för att trösta någon gång när det har varit riktigt eländigt.

séra Jónatan sa...

Du är ju inte ensam att vilja dölja svagheter oavsett vilka det är. Det har drabbat oss alla.
Tack Maria för de vänliga orden.

Camilla sa...

Ja du är inte ensam, ibland förstår jag inte ens varför jag gråter och stänger in mig för att senare skutta runt i regn och prata med varenda främling, synd bara att man inte kommer ihåg topparna när man är på botten.

Maria sa...

Camilla: Välkommen hit! Nä, visst är det så att man faktiskt inte fattar varför. Jag har på något sätt ändå landat i att jag är sån och att det bara är att acceptera, för så kan jag också lära mig hantera det.