Jag har nått den åldern nu när mina vänner börjar gå ifrån varandra. Den senaste tiden har det varit en del separationer och skilsmässor, och det gör så ont. Javisst, ibland ser jag också varför det händer, de har vuxit ifrån varandra, eller den ene vet inte vad han eller hon vill med livet. Någonstans längtar han eller hon efter mer, något annat, efter att vara någon annan...
Och jag säger inte att det inte kan vara svårt, det här med relationerna. Men det känns så onödigt ibland, uppbrotten. Ibland verkar det ligga någon slags ouppnåelig utopi och spöka, men mest, och oftast, verkar det handla om vem man trodde man skulle vara, och vem man blev.
Vänkretsarna slits sönder. Människor som betytt mycket bara försvinner. Man försöker att aldrig ta ställning, för att behålla de älskade vännerna i kretsen, men nu för sig. Men det är så svårt.
Och så frågar jag mig, medan jag ser på de såriga kanterna där relationer slitits itu - varför inte vi? Varför håller vi, år efter år? Är det för att vi blir mer oss själva när vi är tillsammans? Eller är det bara helt enkelt så att vi är nöjda med att vara familjen Svensson, med ganska små mål, och ett ganska ospektakulärt liv?
Jag vet inte. Jag är lycklig över mitt eget liv. Men just nu gör det ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar