2007-10-07

att inte tycka någonting alls

Ha lite tålamod nu, för detta kanske blir lite flummigt...

Cyklandes till kyrkan i förmiddags funderade jag mycket över det här med "att välja själv" och tro vs. icke-tro. Det är bra att cykla, man tänker så mycket då.
När man pratar om olika religiösa, framförallt kristna, riter, oftast dopet, kommer ofta argumentet "barnet ska få välja själv" fram som ett argument. Och så tänker man sig att det beslut som fattats av föräldrarna inte är ett riktigt beslut, utan ett sätt att förhålla sig neutral till kristendom och kyrka. Men i själva verket är ju det lika mycket ett beslut, i förhållande till riterna finns det liksom inte ett nja eller kanske, utan bara ja eller nej.

Och då funderade jag vidare på den svenska attityden mot religion, och det slog mig att det nog upplevs som ett problem att det inte riktigt finns en lagom väg att välja. Antingen så tror man eller ej. Men i undersökning efter undersökning säger svenskar att de "tror, men...", och så följer en lång disclaimer om vad man INTE tror på.

Och frågan är om det är bristen på lagom alternativ som gör att religiösa människor, och ateistiska humanister för all del, upplevs som så underliga och lite skrämmande. Övertygelse blir i mångas ögon samma sak som fanatism, och svensken, med sin djupt rotade övertygelse om att så mycket som möjligt ska passa så många som möjligt, drar öronen åt sig.

Och då blir det också hotande med präster som envisas med att hävda att vigselceremonin faktiskt är en gudstjänst, för om man vill ha en sådan har man också tagit ställning i frågan tro eller inte, och om man avstår från att gå på ett dop för att man inte är troende ses man som underlig och fanatisk, bara för att man erkänner att dopet faktiskt är en religiös handling.

Så vad gör man då om man inte riktigt vet, eller inte vill ta ställning? Om man är agnostiker? Jag har ingen riktig lösning. Jag antar att det måste bli nya beslut från gång till gång, men jag önskar att beslutet togs med allvar, vad det än är. Gud begär ja eller nej. Och Gud hoppas alltid, alltid på ett ja.

4 kommentarer:

séra Jónatan sa...

När jag drabbas av dessa funderingar gör jag följande saker:
1. Jag längtar till ett land där religion är en naturlig del av livet. Inte så konstruktivt.
2. Jag börjar tänka på min gudsbild som håller i de flesta väder, nämligen Gud som en vän, inte ett objekt för min tro. Det hjälper mig, eftersom gudstron då blir mindre svårbedömd som om det vore en politisk eller intellektuell fråga.
3. Jag håller fast vid mina ideal och liturgiska beteenden och hävdar mot envisa, argumentationsbenägna att detta är ett relevant sätt att uttrycka en tro, värdigt och vördnadsfullt, såsom jag skulle göra mot en vän jag högaktar.
4. Sedan lämnar jag diskussionen (eller tankarna), som du återger dem här - och försöker hitta en mer konstruktivt sätt att fortsätta bearbeta den intellektuella processen. Lyckas inte alltid, men det händer att tankarna tar nya banor.

Maria sa...

Mm. Men jag ser det inte riktigt som att drabbas. Det är rätt spännande att fundera på dylika saker, och det är härligt när saker och ting liksom klarnar.

Annars kör jag rätt mycket på din 3:a och 2:a. Andras tvivel och funderingar får stå för dem, helt enkelt, och mina för mig. Gud klarar sig ändå.

Z sa...

Egentligen kan man lika bra erkänna att varenda dag, på något sätt, börjar med "Finns Gud?" För alla.

Även för präster, helgon, påven etc.....
Men vår tro är väl MÅLET :)

korpdotter sa...

har tänkt rätt mycket på det där, eller kanske nåt som ligger i närheten iaf, för det har pratats en del om att det är dåligt att uppfostra barn in i en religion för det skulle vara nånslags hjärntvätt i det, eftersom individens fria vilja är så viktig och att man inte ska tvingas till nästan nåt alls. och det finns ju nånslags underförstått självklar tes att det existerar en "religiöst neutral" hållning, både i barnuppfostran och annat.

och jag tänker och tänker så min hjärna blir alldeles skrynklig men jag kan inte komma på vad detta neutrala läge skulle innebära. är uppväxt i en antireligiös miljö (och har blivit troende som vuxen), har mest umgåtts med och känt människor som inte trott, men ärligt är de inte alls religiöst neutrala, och när de uppfostrat barn (eller om de skulle göra det) har det inte varit alls neutralt, snarare lika föraktfullt mot alla troende oavsett religion.

kanske borde man fundera på vad det är som är så läskigt med religion, med att människor tror. jag vet inte. jag tänker att det som är farligt är extremism, helt oavsett om det gäller tro eller annan extremism. vad som är farligt med den vanliga kärleksfulla tron eller övertygelsen som går ut på att försöka möta sina barn och sin omvärld på ett sätt som känns rätt och ärligt i spridandet av ljus och kärlek, det förstår jag inte alls... gud är liksom inte farlig...