När jag var liten fanns det en mycket begränsad mängd färger på bilar. Vitt, silver, rött, ljusblått och svart. Så kom mörkblått och guld, och sedan brast dammen och turkosa, champagnefärgade, senapsgula och hallonröda bilar fyller nu våra gator.
Då undrar jag: om man nu lägger ut en kvarts miljon på en splitter ny Volvo med fina fälgar och läderklädsel, hur kommer det sig att man väljer en färg som ser ut som om någon har kräkts på bilen? Verkligen. Och detta syndrom har, åtminstone i min erfarenhet, drabbat nästan uteslutande Volvoägare. Stora fina bilar med färger som gör att man bara vill titta bort, alternativt uppsöka närmaste terapeut.
Är det någon lackerare på Volvo som är färgblind? Jag kan inte hitta något annat skäl till att man kan vilja blanda de tre vackra färgerna champagne, limegrönt och morotsorange, och lacka en, nej, jag misstar mig, hundratals bilar i den blasfemiskt fula färg som blir resultatet. Jag antar att det inte riktigt var tanken att det skulle bli en knasig färg, men den nämnda äckligheten är inte den enda. Härom dan såg jag en bil som var...eh...inälvsfärgad. Någon slags mörk aprikos, hur obehaglig som helst, som direkt hämtad ur CSI...
(det är inte den här jag pratar om, den här färgen är snygg i jämförelse med många andra!)
Silver och rött, kom tillbaka! Valfrihet är bra, men just vad gäller det här, bara i praktiken.
3 kommentarer:
Läskiga bilfärger finns det många - när jag köpte min nya vän (som är vackert körsbärsröd) fanns det en i en stickig guldgulgrön nyans som liksom gjorde lite ont i ögonen att titta på. Huuu!
Amen! Renault har en färg jag och min älskade hustru kallar barnbajsbrun.....Kolla efter den:-) eller kanske inte....
Man kan även kalla färgen latte..men då blir det inte så lätt att dricka just latte sen.
INÄLVSFÄRGAD! Okej nu kräks jag. Måste säga att jag har extremt svårt även för den s.k fägen "cognac" och "whisky" - ser mer ut som högblankt.. eh, something unpleasant.
Skicka en kommentar