tabun

Jonatan vill att vi ska lista tre tabun som vi vill bryta. Här kommer mina, ja, åtminstone de tre jag kommer på just nu:

1. Visa vördnad för äldre-tabut
Kritisera en åldring, och du bryter ett uråldrigt tabu, och möts genast av en storm av "Men de har ju byggt det här landet..." Trots detta. Jag visar alla människor respekt, oavsett ålder. På bussen reser jag mig för den människa som verkar behöva sitta mest, må det sedan vara en gammal skröplig människa, ett barn, en gravid kvinna eller någon som bara verkar ha en jobbig dag.
Bara för att man har uppnått en viss ålder är man inte ett helgon, och får verkligen inte uppföra sig hur som helst. I själva verket förväntar jag mig att man uppför sig bättre om man är gammal, eftersom man då har ett helt livs erfarenhet att vila på. Tyvärr är detta ibland inte alls fallet, och folk fortsätter ändå tassa på tå för de elaka damerna och herrarna. Det är inte ok. Respekt förtjänas genom gott uppförande.

2. Idiotiska åsikter-tabut
Bla, bla. Det finns någon slags välmenande tanke om att alla åsikter skulle vara lika mycket värda, och att hävda något annat är att bryta ett tabu som tutats i oss sedan dagis.
Men: Åsikter som innebär att en sorts människa är underlägsen en annan är inte lika mycket värda som åsikter som utgår från alla människors lika värde. Så är det bara.
Dessutom är åsikter som vilar på fördomar eller falska fakta inte lika mycket värda som de som är vetenskapligt underbyggda. Och det har inget som helst med Gud att göra, de flesta åsikter om Gud är väl helt ok, så länge de vilar på någon slags tankeverksamhet och inte bara är infantilt smutskastande eller blåögd vägran att ens diskutera Guds egenskaper och existens.

3. Hur är läget?-tabut
Ibland är det rent ut sagt för dj**ligt. Och det är jag faktiskt väldigt sällan beredd att säga till en bekant, men när mina vänner eller kollegor frågar, vill jag vara ärlig och berätta att läget faktiskt inte är så bra. Jag jobbar på det. På min blogg kan jag vara ganska öppen, men till och med där märker jag hur jag drar mig för att avslöja för mycket. Som om det inte skulle märkas på mig ändå.
Men balansen mellan personligt och privat kanske ligger just i svaret på frågan "Hur är det?". Personligt: Jotack, rätt ok. Privat: Ärligt talat, riktigt jobbigt.
Nåja, jag vill i alla fall bryta tabut att inte slentrianmässigt fråga och inte lyssna på svaret. Och tabut mot att låta bli att hålla uppe den tappra fasaden.

(och nu känner jag ett ganska löjligt behov att säga att jag minsann allra oftast mår toppen, vilket ju också är sant, men jag envisas - ibland är det jobbigt, och jag har bestämt mig för att vara rak)

Nå, det var mina tabun. Vilka är dina?