Idag predikade min kollega bland annat om hur vi som kristna bör vara mer bekymrade över vår egen frälsning, än alla andras. Det ser ju hemskt ut, när man ser det såhär, men han menade att istället för att hela tiden tala om huruvida den eller den, eller kanske ännu vanligare, sådana eller folk som är så där, kommer till himlen, bör vi helt enkelt bara lägga krutet på att bekymra oss om vår egen väg dit. De andras är i Guds händer (ja, det är ju faktiskt min också, men jag kan ju sätta käppar i hjulet för Guds planer på den fronten genom att helt enkelt välja bort Gud). En bra påminnelse.
Dessutom konstaterade han att all kärlek som tvingas på någon är att likna vid våldtäkt, och sådant ägnar sig Gud inte åt. Följaktligen tvingar sig Gud inte på den som inte återgäldar Guds kärlek, och resultatet blir rimligtvis att den personen inte kommer tillbringa evigheten med Herren, dvs i himlen. En människa som inte tror eller vill tro på Gud, bör inte heller vilja komma till himlen. Men när man säger det blir folk lite sura, som om himlen är en klubb för endast inbjudna eller en lekplats där det blir evighetskul. Men himlen ÄR ju att vara med Gud. Men till skillnad från klubben, är alla inbjudna.
4 kommentarer:
Jag tycker inte att den där våldtäktsliknelsen funkar så bra. Våldtäkt handlar ju om att tillfredsställa sina egna önskningar och behov utan att bry sig om konsekvenserna för den andre. Kärlek är precis motsatsen till det. En förälder älskar sina barn utan mått och sans oavsett vad barnen gör. Och ser föräldern att barnen försätter sig själva i livsfara så tar man dem under armen, kicking and screaming, och bär dem i säkerhet. Det är kärlek. Inte våldtäkt.
Våldtäktsliknelsen förutsätter att alla människor kan göra ett välinformerat val mellan tro och otro, där den som "vänder sig bort" från Gud gör så i fullt medvetande om vem Gud är och vad konsekvenserna blir av det valet. Så går det väl sällan till.
Nej, du får hälsa din kollega att han får vara mer noggrann med sina liknelser... :)
Åh. Detta är vad jag älskar med att ha en blogg, när andra människor tänker på annat sätt, och kan argumentera så väl för sin sak att man måste tänka efter, och kanske ändra ståndpunkt. Spännande.
Jag tänker att liknelsen fungerar på en nivå, den att det faktiskt finns människor som inte vill ha med Gud att göra, och då inte borde vilja spendera evigheten med honom/henne.
Men å andra sidan har du rätt dels i att en älskande förälder inte lämnar över alla val till sina barn, och dels i att våra val sällan är så välinformerade och välöverlagda som man skulle kunna tro/önska.
Heh. Jag ska allt ta och fråga honom hur han tänker senare i veckan. Tack för tankarna!
"Val" är en knepig sak tycker jag.
Särskilt om man föreställer sig att valet är fritt, med en fri vilja.
Hur mycket i Livet är fritt?
Hur mycket kan vi välja själva?
Hur mycket är vår vilja fri?
Till en del men inte helt, är mitt svar.
Tack själv, Maria, för provocerande tankar som jag gått och funderat på några dagar nu. Eftersom du är så tålmodig med invändningar så ska jag ta och invända även mot det första som din kollega sa.
Jag tycker inte vi ska sträva efter att komma till himlen alls. Det vi ska sträva efter är att älska - Gud och våra medmänniskor. Men om vi älskar för att komma till himlen så blir kärleken instrumentell och därmed ingen äkta kärlek. Strävan att komma till himlen är religiös egoism.
När Jesus använder liknelser om domen och om himmel och helvete (t ex den rike mannen och Lasaros, eller skiljandet av fåren från getterna), så är poängen att domskriteriet är oväntat. Det som räknas är hur man behandlat sina fattiga och behövande medmänniskor. Syftet med de liknelserna tror jag inte är att vi ska passa oss noga så att vi tar hand om de fattiga så att vi kommer till himlen. Utan att framhäva tydligt och drastiskt att det viktigaste av allt i Guds ögon är att vi älskar våra medmänniskor i praktisk handling. Så då är det det vi ska göra.
Vad som sedan händer får vara upp till Gud. Överraskade blir vi nog hursomhelst.
Skicka en kommentar