barnlitteratur

Dottern älskar sina "Så gör prinsessor..."-böcker, allt av Astrid Lindgren, allt av Pija Lindenbaum...men också ett och annat loppisfynd. Främst bland dessa är just nu "historien om Julia som hade en pojkskugga", en oerhört tidstypisk bok från den mer bohemiska sidan av 1980. Så här står det på baksidan (håll i er nu!):

I vår tid är människan mer eller mindre obalanserad, ledsen och likgilig, och mellan oss finns ofta en kall mekanisk apparat; en kamera, en radio, en TV, en tidning.
Därför pratar vi sällan med varandra, ser varandra i ögonen, leker eller skrattar tillsammans. Alltid har vi bråttom eller är upptagna av "seriösa" saker. Därför låtsas vi inte om varandra eller erkänner den andres existens. Vi blir psykiskt sjuka och livet känns meningslöst. Vi är isolerade i en passiv massa utan kommunikation och som åskådare.

Om vi trots detta vill ha friska människor, måste vi glömma apparaterna och ta hand om våra barn och oss själva.

Vi måste återerövra dialogen, människans grund, genom att ta tillvara alla medel; en teckning, en sång, en lek. en BERÄTTELSE.

Berättelsen kan vara till stor hjälp. Den kan bli en språngbräda till en kreativ kontakt, uppmuntra barnens kommentarer och vi kan "lära oss att se världen med barns ögon" och på så sätt bli berikade.
Med stöd av illustrationer och text kan barnets egen språkutveckling och fantasi stödjas (dess modersmål), och genom att använda berättelsen kan man också tränga in i den interna och externa världen.

På så sätt kan var bok bli en annorlunda upplevelse för varje barn, var och en kan i sin tur uppleva och känna sig värdefull, unik och samtidigt solidarisk.

Barnet lever, så länge berättelsen kan fungera så och vi börjar samtidigt tillfriskna.

Som förläggare är detta vår önskan, i solidaritet utifrån våra kooperativa arbetsformer.


Inte illa, va?