Det visar sig att han eller hon har läst en hel del Bibel. Vet en hel del om kanoniseringsprocesserna, och hur en del dogmer kommit till i den tidiga kyrkan. Vet, naturligtvis, det mesta om Maria Magdalenas evangelium, och om de andra gnostiska skrifterna. Och om jag skulle fråga om det, skulle hon, eller han, nog kunna berätta en och annan skräckberättelse från korstågen, och säkerligen väldigt mycket om inkvisitionens framfart bland katarerna.
Och alltihop av vad vi gör i konfirmandgruppen iakttas med ett litet leende eller en rynkad panna. För han, eller hon, deklarerar sig tydligt vara ateist.
Och hon, eller han, misslyckas rätt så spektakulärt med att provocera oss. Vi har hört det förut. Och vi erkänner allihop att kyrkan har mycket att svara för, och att teodicéproblemet är just ett problem, och att det säkert var en och annan märklighet i kanoniseringsprocessen. Är det inte den här typen av Dan Brown-ateist man möter som konfirmandpräst, så är det Discovery-ateisten, han (oftast, ja) som är där för att knäcka kreationister med sin vetenskapliga briljans. Och vi vet att de måste mötas med absolut ärlighet och stor ömhet.
För de, ateist-fjortisarna, är så välkomna. Deras frågor är så viktiga, deras skepticism sund. Jag önskar att de finner andra auktoriteter än populärvetenskapliga, eller i många fall, kvasivetenskapliga guruer och författare, jag önskar dem en levande relation med levande Gud, och jag är absolut övertygad om att de är där för att de vill förstå, vill känna.
Jag tror, för att det är vad jag gör, att de vill tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar