2008-10-02

det var en gång...

...för fem år sedan, långt härifrån. Närmare bestämt på Karolinska Sjukhuset i Solna/Stockholm. Sedan ett par dagar var jag, stor som ett hus, inlagd för observation. De misstänkte att jag hade havandeskapsförgiftning, men tecknen var inte entydiga.
I vilket fall som helst. Det började dra ihop sig. Ja, inte fysiskt då, det verkade som om barnet var fullständigt tillfreds med att befinna sig inne i det mysiga mörka som var min kropp, men jag hade gått 6 dagar över tiden, och barnmorskorna och läkarna tyckte att nu fick det räcka.
Så idag, för fem år sedan, sattes det en spruta i mitt lår, och så började det.

Vi var i ett förberedelserum när värkstormen (1 värk i minuten eller oftare) rasade. Vi hade ju ingen aning, maken och jag, om att det inte skulle vara fullständigt så här läskigt, så vi bet ihop. Vi spelade Lost Cities, tog en och annan promenad, jag läste Thailands Öar och Stränder (än idag kan minnesfragment av det dyka upp när någon pratar om Diamantstranden på Koh Samet, till exempel), och då och då kopplade vi in tns-en när värkarna var otäcka och starka.

Efter ett tag kom vår barnmorska och frågade förskräckt hur länge det här hade pågått. När vi sade "en timme, tror vi", stönade hon och gav mig värkstillande.

Det lugnade ner sig. Sakta men säkert närmade vi oss. Vi flyttades in i förlossningssalen, och vattnet gick. Det var kväll. Allt var klart, men barnet hade inte minsta lust att komma ut. Hon ville inte komma ner. En barnmorska låg över magen på mig och tryckte, medan jag kämpade med lustgas och värkar, men ingenting hände. Den lilla grejen de hade kopplat in på barnets huvud gav oroväckande signaler - vid varje värk blev hjärtslagen svagare. Muttrande konfererade läkare och barnmorskor, och sedan kom läkaren fram och tillkännagav: "Det blir kejsarsnitt!" Barnet, visade det sig, låg med navelsträngen två varv runt halsen, och vid varje värk drogs den åt.

Skrattande och sjungande av lättnad (och lustgas...) , nu hände det i alla fall något, forsade vi genom korridorer och hissar. Klockan var elva på kvällen, men i operationssalen var det fullt av folk. De var framme och hälsade allihop, och jag hälsade glatt tillbaka. Lustgas - fina grejer.

Epiduralbedövning in. Läkaren kratsade mig på magen. "Aj!" Han rynkade pannan, väntade, försökte igen. "Aj!" Han vände sig till mig: "Bedövningen tar inte, vi måste söva dig." Jag hann precis nicka, krama makens hand (han blev sedan utkörd) innan masken sänktes över näsa och mun och jag var borta.

Resten vet jag inte mycket om. Efter en kvart eller så kom de ut med ett litet blårött knyte. maken fick, efter lite kollande och tvättande, ta hand om barnet. Det blev en liten dotter. Hon föddes 23.20, var 52 centimeter lång och vägde 3990 gram. Hon heter Sofia, hon är sina föräldrars ljus och glädje, och idag är hon fem år gammal.

Och jag kommer aldrig sluta älska Karolinska, som räddade hennes liv.

8 kommentarer:

Jeez sa...

*minns*

Och du kan hälsa dottern att du imorgon måste åka uppåt i landet för att hämta presenter från Elias och Ester och deras föräldrar. De ligger färdiginpackade och väntar. Elias har omsorgsfullt packat. Ester har... well...testat att de går att öppna lätt...

Maria sa...

*ler* jag ska hälsa!

Göran Koch-Swahne sa...

Skrämmande - och alldeles underbart!

Ms Garbo sa...

ajaaaa.
Sjukhus är bra saker och vi gillar verkligen att det finns folk i gröna kläder som kommer och räddar skivan när det håller på att köra ihop sig...

Fem år. En liten tjej, en liten tjej som inte är så liten längre...

...och är du alltså på väg upp? Finns det tid för en kram?

Maria sa...

ms garbo: tid för kram finnes om en kramsugen befinner sig på Stockholms central 12.40 i morgon... Då anländer mitt tåg, och jag forsar vidare mot Uppsala 13.11 *ler* Inte massor med tid, således, men om det inte blir några förseningar ska det vara lugnt!

Maria sa...

göran: det var inte igår! Och ja, så här i efterhand kan det höras skrämmande, men under tiden var det verkligen aldrig det. Det gick liksom så bra och snabbt hela tiden, och slutresultatet var ju alldeles, alldeles underbart!

Z sa...

Så väldigt väl-berättat, Maria. Jag saknar ord. Hoppas man får träffa henne en dag :)

Göran Koch--Swahne sa...

Inte i går?

Har jobbat heltid i vården och inte hunnit så mycket mer... Bloggen har dessutom inte fungerat sedan 2 år, men för en tid sedan lyckades jag byta lösenord.

Det funkar däremot inte för kommentarer som inte har alternativet Namn/URL...