Alltså, jag kanske är en smula överkänslig, vad vet jag, men nog borde det vara självklart att hälsa och le när man träffas för första gången och ska jobba ihop?
Och nog borde det kunna vara rätt vettigt att omedelbart därefter inte skälla ut den intet ont anande prästflickan för en förseelse hon inte ens visste att hon gjort sig skyldig till?
Att acceptera en ursäkt (som prästflickan egentligen inte ens borde behövt ge, eftersom hon inte gjort något fel) känns också som en smart och trevlig grej.
Och om man är intresserad av att göra ett bra jobb, tycks det väl vara en bra idé att stödja nämnda prästflicka istället för att göra livet surt för henne när hon säger fel?
Jag bara undrar. *morrar*
7 kommentarer:
Låter inte bra, det där.
Det finns folk till allting, uppenbarligen...
Låter som Svenska kyrkan i ett nötskal...
kyrksyster: nja...inte för mig i alla fall. Det är faktiskt, trots att jag tex jobbat en hel del i trakter med kvinnoprästmotstånd, första gången jag blivit så otrevligt bemött.
Men det är riktigt tragiskt om fler blir bemötta så här. Dock ska det också sägas att karln ifråga var trevligare efteråt.
Hmm, låter som en trevlig människa det där.
Jo, ni kyrkfolk som läser här (ni andra också naturligtvis). Jag har bloggat om borgerliga vigslar i kyrkan hos mig vonkis.blogspot.com
Vad tycker ni om saken?
Oj. Ber att få besvara alla dina frågor med ja. H*n kanske hade magknip? *famlar efter förklaringar*
Skicka en kommentar