Andakt på äldreboendet. Texten: kvinnan som hade haft blödningar i 12 år. Jag tänkte ganska länge på den. Ja, visst vet dessa kvinnor (och en man) vad det är att lida, att få fel diagnos, att bli åsidosatta. Men hur kan jag predika ett helande evangelium till dem. Jesus mantel och tofsar är inte i närheten.
Men sedan insåg jag hur det var kvinnan själv som agerade. Hon återerövrar livet själv. Hon slutade aldrig tro att förbundet innefattade henne, vad än alla andra sade. Blödande och svag hade hon fortfarande tillräckligt med tro för att göra anspråk på förbundet för sin egen del. Regnbågen i skyn, mjölken och honungen, blodet från lammen och oxarna, de tillhör alla henne. Och Jesus vänder sig om, ser henne, och erkänner hennes anspråk.
Inte åsidosatt. En av Guds egna.
Det helande miraklet som de gamla kvinnorna på hemmet aldrig har upplevt är på något sätt ändå den mindre delen av den här berättelsen. Det är en berättelse om att höra till, om att aldrig ge upp, om att hålla fast vid tron och inte ge upp. Och de, med sina år av predikolyssnande och kaffekokande och psalmsång, de vet allt om att gripa tag i förbundets tofs och hålla fast. Guds egna.
2 kommentarer:
Bra poäng.
Amen, söta Syster!
Skicka en kommentar