livskoncentrat

Konfirmandlägret alltså.
Det är som någon slags livskoncentrat, att vara på läger i två veckor. Bitvis en skärseld, bitvis en liten glimt himmelrike. Ens styrkor och svagheter kommer fram i rätt så obarmhärtig dager, men man är också omgiven av så mycket omsorg att det liksom bär ändå.

Men aldrig har det varit så jobbigt och så kul på samma gång som den här sommaren. Möjligtvis med undantag för den gången jag var gravid och vaggade runt på Kilsbergsgården med gråten i halsen, men...

Många var de orsaker som gjorde den här omgången jobbigare än tidigare, men främst var nog ovanan. Det är helt enkelt några år sedan jag var iväg. Har bara varit på den här gården en gång tidigare (på ett litet helgläger), det fanns massor av uttalade och outtalade måsten och förväntningar, ingen av oss i ledarteamet hade jobbat särskilt mycket ihop...

Men vi fixade det! Nog skavde det då och då, men våra ledare bar mycket, och konfirmanderna var naturligtvis de som gjorde allt värt det.

Guldkanten var vår extra-präst, S från Tyskland/USA. Han sjöng och spelade, han hade en fantastisk kontakt med konfirmanderna över alla eventuella och i hemlighet befarade språkbarriärer, han bidrog med erfarenhet och klokskap. Dessutom var det han som bar såväl mig, när jag föll ihop, som andra. Tack gode Gud för kloka och omtänksamma vänkollegor.