Jag är så gråtmild. Mm, det förvånar kanske en och annan som känner mig lite grann, men så är det. Jag gråter ganska lätt, och ganska ofta. Jag har försökt intala mig att det är nyttigt att vara i kontakt med sina känslor, och det är det väl, men det är lite löjligt ibland.
Två absolut säkra knappar att trycka på för att se till att dammarna öppnas är:
1. Bröllop på film. Störtlöjligt, javisst, men det är något med alla de där förhoppningarna och det vackra och... Nåja. Usch. Glöm att du läste det här.
2. Korsfästelsen. Japp. Varenda gång jag läser, hör eller ser om den resulterar det ofelbart i en klump i halsen. Det skäms jag inte för. The Passion of Christ var rena näsduksorgien. Men visst blir det en smula komiskt när jag sitter och ser Jesus Christ Superstar. På scenen dansar discobrudarna, Judas struttar runt i sin änglakostym, och jag gråter för att de är dumma mot Jesus. Det är tur att jag som regel är ledig på fredagarna, annars skulle jag regelbundet göra bort mig varje påsk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar