Familjen tittar med något matta ögon på mamman som djupt koncentrerad traskar runt i lägenheten med sin trumma fasthållen mellan armbågen och kroppen, ena handen delvis tryckt mot trumskinnet på baksidan, andra handen håller "the tipper" och slår rytmen, om och om igen. Dam-di-di-dum-di-di-dam. Då och då muttrar mamman missnöjt, när tippern släpas mot skinnet istället för den eftertraktade studsen. Hon tar nytt grepp, och slår igen. Dam-di-di-dum-di-di-dam. Det är bara att konstatera att det inte är fullt lika lätt att spela bodhran som man kanske tänker sig.
Mamman rynkar pannan, lägger undan trumma och tipper och ruskar händer och armar som protesterar mot de ovana rörelserna. Läser lite kurslitteratur, pratar lite med familjen. I huvudet låter det dam-di-di-dum-di-di-dam. Mamman plockar upp trumman igen. Familjen himlar med ögonen. Dam-di-di-dum-di-di-dam.
Övning ger färdighet, tänker mamman. Dam-di-di-dum-di-di-dam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar