Efter fyra veckor med läger och nästan fem veckors semester, har jag nu sparkat av mig flip-flopsen och satt på de respektabla kyrkoskorna igen. Tillbaka på jobbet.
Det finns en sådan kluvenhet i det.
Jag älskar mitt jobb. Faktum är att längre ledighet skaver lite grann, det blir lite tråkigt, känns lite onyttigt liksom. På jobbet får jag göra vad jag är allra bäst på, det jag är kallad till. Jag får möta människor i glädje och sorg, jag får celebrera nattvard, döpa barn och predika ordet. Jag får stå i församlingens tjänst på tusen olika sätt, vare sig det handlar om att dekorera affischer för sopplunchen, skriva texter för Barnens gudstjänst eller samordna lekkyrkobygget. Det är härligt intensivt och varierande.
Och samtidigt är det nu tillbaka i lunken. Tillbaka i "träffa-dottern-två-timmar-om-dagen-lunken" (om ens det). Slut på långsamt strövande på stan, hand i hand. Slut på ljumma och oansvarigt långa kvällar. Slut på att sova till halv tio varje morgon.
Slut på längre resor, både spontana och planerade.
Mm, kluvet. Tur att jag får båda, om än uppdelat över ett helt år. Nu ska jag iväg och träffa föräldrar och bebisar på Öppet hus! Vilket privilegium!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar