När jag förbereder en fest städar jag, ser till att jag serverar något gott, och gör mig fin. Inget av detta är oviktigt. Alltihop handlar om att försätta mig själv i rätt humör, men framförallt om att signalera till mina gäster att jag tycker att de är så viktiga att jag verkligen vill anstränga mig för deras skull.
Så när vi har en familjegudstjänst och lämnar silversakerna i skåpet för att istället ta fram keramikkalken, och struntar i sidenmässhaken för att nöja oss med ett röcklin och en stola av enklaste modell, vilka signaler sänder vi då till barnen?
Jag bara funderar.
6 kommentarer:
Du, det är en redigt viktig tanke det där. Så viktig att det är jättebra att du sa den högt.
Fast jag tänker snarare att jag gillar fester där man har en avslappnad stämning och härlig gemenskap mer än de med vacker dukning och strama kläder. Jag blir bara nervös att jag ska spilla på den vita linneduken och folk ska titta snett på mig.
Fast Kaisa...nog gör du dig ändå fin? Kanske inte smoking-snygg, men fin? Och nog städar du en smula? Jag har aldrig strama fester, och inte heller firar jag strama gudstjänster med barn. Men det ska vara vackert, glädjefyllt och en liten känsla av högtid, tycker jag.
hej! jag har lite frågor som har med religion att göra. jag går sista året på gymnasiet och behöver lite hjälp :) skulle varit snällt om du kunde svara på några frågor till min hotmail om du har tid och lust :)
1) vad innebär modernitet och sekularisering?
2) vad är positivt och negativt med dem båda?
3) vad finns det för samband mellan dem?
tack :)/sandra
(sandiii_@hotmail.com)
Det där var riktigt intressant.
I mitt pastorat har vi sedan en tid arbetat med förnyelse av gudstjänster - på gott och ont. Alla kan inte älska allt och det finns inte någon lösning som passar allas önskningar, utan man får kompromissa. (Till saken hör att jag är kyrkvärd, så jag lägger mig i vad som händer i kyrkan, vilket jag anser är en del av uppdraget.)
Jag har inget emot Familjegudstjänster, även om jag inte är jätteförtjust i dem. Jag skulle inte beskriva mig som högkyrklig, men knappast säga att jag är lågkyrklig heller. Jag tycker om Högmässan även om jag inte har något emot andra gudstjänster.
En av kantorerna sa något väldigt klokt på Första Advent förra året. Hon påpekade att barnkörerna, barngrupperna och övriga barnfamiljer - detta var i församlingens "lilla" kyrka - faktiskt var minst lika lugna/stojiga och engagerade som under en Familjegudstjänst. (Vi firade "vanlig" Högmässogudstjänst.)
"Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty Guds rike tillhör sådana som de." Frågan är om man hindrar eller öppnar vägen för dem när de förpassas till särskilda, förenklade gudstjänster.
Inspirerande tanke, i alla fall!
Nu i efterhand kommer jag på att kommentaren egentligen inte har med saken att göra, men jag tycker det är onödigt att, så att säga, "sänka nivån" enbart för att det är en Familjegustjänst. Det säger liksom en del om människosynen om man drar det till sin spets.
Skicka en kommentar