det är fel

Min vän dog igår.
Han hade varit sjuk ett tag, men det är ändå ett slag. Det är fel, helt enkelt.

Min vän betydde så mycket för mig. Han var en förebild och en sådan person som alltid höjer stämningen i ett rum. Alltid ett leende i ögonen, alltid någon lätt sarkastisk kommentar på lut. Han var en charmör, en av de där få människorna som är lika uppskattade av män och kvinnor. Men han kunde också vara djupt allvarlig, en god teolog och fantastisk lyssnare.

Tillsammans med honom har jag skrattat så jag gråtit, och för honom har jag gråtit, inte bara nu utan också förra gången han var sjuk. Han har gett mig glädjetårar när han vigde mig och min man, och när jag vigdes till präst stod han vid min sida.
Jag har så många roliga minnen med min vän. Det är en liten tröst att de alltid kommer finnas där, och en enorm förlust att de aldrig kommer bli fler. Det är grått och tomt nu.

Tack, kära vän, för allt du har gett mig. Jag kommer sakna dig så. Jag ber Gud att ta hand om dig, och om alla de som du älskar som du lämnar efter dig.