Jag hade inte tänkt uttala mig om hela Heberlein-debatten. Tyckte inte jag hade någonting att tillföra egentligen, orkade inte skriva om dessa frågor som faktiskt inte speglar min verklighet. Men, ok, nu, efter att ha läst så många åsikter till höger och vänster, har jag några reflektioner:
* att besvara Anns frågor tolkas gärna av hennes supportrar som påhopp eller tillrättavisningar. Framförallt om det är en biskop som besvarar. Hade biskoparna inte gjort det, hade det naturligtvis varit så att Ann hade blivit "ignorerad" eller "nedtystad".
* när präster predikar bara snällhet eller samvete, blir jag också frustrerad.
* en gudstjänst utan syndabekännelse gör mig också ledsen.
* det läggs väldigt mycket tyngd vid Anns TD-titel. Märkligt, när hennes rop handlar om en kyrkomedlems rop, och inte den akademiska gräddans åsikter. Man glömmer också, i det ivriga medhållandet, att till exempel Antje också är TD ( i systematisk teologi), när hon kritiseras är hon "bara" biskop.
* jag retar mig också på "verksamhetskyrkan", men ser hur den på allt fler ställen faktiskt är på väg bort, och ersätts av en kyrka med ett tydligare centrum i gudstjänst och tro. Ett centrum i Kristus.
* och den anti-klerikalism som uttrycks i kommentarsfält och blogginlägg på många ställen gör mig, naturligtvis, absolut tokig. Vi präster är inte bättre än alla andra, verkligen inte, men vi är också satta att tjäna församlingarna. Det som uttrycks i gudstjänsterna är sällan prästens egna infall, utan ett uttryck för en lång utveckling i just den församlingen. De präster som självsvådligt går emot den teologi och anda som råder i en församling blir sällan långlivade där. Det vill säga - gudstjänsten är inte endast prästens att bestämma över. Hoppa inte på enbart prästen.
* och till sist - jag gillar inte när man för en kyrklig debatt via debattinlägg i Expressen mfl. Och jag undrar om inte det kunde vara mer konstruktivt, och definitivt mer kristet, att ta invändningarna man har mot en gudstjänst, eller en hälsningsfras, eller vad det nu kan vara, och gå till den berörda församlingen eller prästen med dem?
Men, detta är en nyttig diskussion. Många har vittnat om att de känner igen sig i Anns beskrivning av kyrkan, och det är sorgligt och ska tas på allvar. Jag hoppas att alla dessa människor nu kan känna sig stärkta, och våga komma med sina funderingar och förhoppningar, och invändningar, till församlingarna. Först då kommer det hända något.
Och för övrigt...i min församling talas det om synd, där bekänns synd, och där betonar vi gudstjänsten. Lite synd är det då, kanske, att Ann aldrig hittat dit. Men hon, liksom alla andra, är varmt välkommen om hon vill.
16 kommentarer:
Tack för goda synpunkter. Vår upplevelse av Svenska kyrkan präglas förstås av vilka församlingar vi varit i kontakt med. De kan vara väldigt olika.
Själv har jag bestämt mig för att försöka sluta gnälla på dem som gnäller, och i stället uppmuntra alla att komma med konstruktiva förslag till hur vi ska göra Svenska kyrkan mera fokuserad på centrum i tron och mera öppen för delaktighet. Titta gärna in på min blogg och lämna förslag!
Ett kort ögonblick trodde jag att inläggets titel, luddighet och fikonspråk, anspelade på mitt bloggnamn. Men så var det förstås inte... :)
Tvärtom, tycker jag att diskussioner bör ske offentligt, gärna i tidningar som Expressen. Det är ett av de främsta kännetecknen på en demokratisk organisation att den ventileras öppet. Dessutom är SvK landets största organisation med en stor majoritet medlemmar. Fler läser Expressen än - vad hade du i åtanke, Kyrkans tidning? Eller något personalblad, kanske?
För övrigt är det ett retorikfel att kalla meningsmotståndares åsikter för gnäll.
@ sofia
Jag håller med dig om att det är ett retorikfel att kalla meningsmotståndares åsikter för gnäll. Därför kallade jag självironiskt mina egna åsiktsyttringar för gnäll. Det var inget illa ment mot någon.
Och du har en poäng i att Svenska kyrkan borde kunna diskuteras i våra stora tidningar. Det är ju ett sätt att markera att Svenska kyrkan angår många och inte bara några.
Sofia: Visst bör diskussioner kunna ske öppet, det är inte det jag säger. Jag hade bara föredragit, framförallt om jag hade varit en präst som blev omnämnd (domprosten I Visby bla) att få synpunkterna ansikte till ansikte, istället för att få läsa om dem i Expressen senare. Precis som jag skrev.
Och min etikett "gnäll" syftar endast på mig själv.
hapax: hehe, tänkte inte på din blogg...ledsen om du fick hjärtat i halsgropen! Nå, i alla fall, din ambition att vara stödjande och konstruktiv är jättebra, och enda anledningen att jag inte kommenterar mera, är att det blir liksom tjatigt att skriva "håller med" hela tiden ;) Men jag lovar att bättra mig.
hej!
Jag vill också tacka för dina goda synpunkter.
Ajdå, Sofia kanske inte heller syftade på mig inser jag nu. Än en gång överdrev jag min egen betydelse... *rodnar*
Men vad gäller det här med var man för diskussioner om Svenska kyrkan: Det är förstås inte så många som är kända nog att få debattartiklar publicerade i stora tidningar, så de flesta kan inte yttra sig på det sättet. Och Kyrkans Tidning når inte ut till alla berörda (och tyvärr kan bara prenumeranter ta del av debattartiklar på nätet). Så var finns det något gemensamt forum för den här typen av samtal om Svenska kyrkan? Finns det någon centralt placerad websida som inte är någons personliga blogg? För www.svenskakyrkan.se har väl ingen sådan samtalsfacilitet?
Nåja, det kanske inte är det sämsta att föra en massa olika fragmentariska samtal runt om på bloggar och i församlingar.
Heberlein förlorar mycket i trovärdighet när hon går ur Sv K och in i Missionskyrkan, och det gäller också hennes trovärdighet som teologie doktor.
Men i sak har hon rätt om mycket. Sv K måste sluta att vara så inklusiva att man inte vågar uttala sig överhuvudtaget än om politiskt korrekta saker som bistånd och flyktingar. Och där man alltid vill undvika att tala om synd, vår stora synd.
Angående diskussioner så ska det naturligtvis hållas öppet och nog ska man våga kritisera domprosten i Visby öppet. Däremot kan man ju undvika oseriösa och sekulariserade tidningar som Expressen och istället välja Dagen och Svenska Dagbladet (för en större och mer allmän läsekrets).
Bästa Prästflicka,
först vill jag tacka dig för några nya infallsvinklar (bl.a. detta om hur man använt och betonar olika titlar). Ditt inlägg fick mig, som i grunden håller med Ann Henberlein, att få tänka över mina ståndpunkter en extra gång. I sak tycker jag dock att bloggarna "Brygubben" och "All I want" har haft betydligt bättre inlägg. De är mycket tänkvärda inlägg ur ett lekmannaperspektiv.
Att Heberleins kritik är riktig visar tyvärr redan en kort surfning på olika prästbloggar med bl.a. olika predikningar (även om undantag givetvis finns). Utan att vilja såra - villket jag nog ändå gör - så tycker jag att du självkritiskt kunde börja gå igenom dina egna prästflickealster. Den sista predikan innehåller t.ex. flera goda ansatser som aldrig fullföljs. Evighetsallvaret i Jesu liknelse tas bort och utmynnar i en allmän uppmaning till socialt engagemang för behövande. Predikan om enheten i Kristus bortser från både dopet och den apostoliska trons sammanfattning i trosbekännelserna o.s.v. Det är välmenande, det finns goda tanketrådar och ingångar men sedan blir det inte mer. Ett minimalt tuggmotstånd för andligt hungrande. Inga vilda protester infinner sig vid läsningen, men inga nya insikter utan mest ett uppgivet "jaha" eller "kanske det".
Det är tyvärr så att Ann Heberlein träffar målet. Det är många som skriker argt och känner sig träffade av den kastade stenen.
Hej bloggläsare.
Tack för dina synpunkter.
Naturligtvis är det så att vi upplever saker och ting olika. En predikan talar inte på samma sätt till en person som till en annan. Vi kan konstatera att min "predikostil" inte passar dig. Andra uppskattar den desto mer, även en och annan andligt hungrande lekman.
Jag anser inte att det bara finns
ett rätt sätt att lägga ut en text, utan utläggningen måste någonstans alltid existera i en kontext. Där för är det ju i grund och botten aldrig rättvisande att lägga ut en predikan, eftersom den då mister gudstjänstens kontext, med allt vad där kan finnas av beredelseord, böner mm.
Men rikedomen i vår kyrka är ju att det finns så många olika sätt att fira gudstjänst, och att vara församling på. Att dra alla över en kan känns inte schysst, med tanke på hur oerhört mångfacetterad Svenska kyrkan är. Inte heller är prästbloggarna representativa för svenska präster. Det vore roligt om fler lade ut sina predikningar, men så kommer det aldrig att bli.
Jag är inte arg på Ann. Jag känner henne lite grann, jag vet att hon verkligen menar väl. Därför tyckte jag inte heller att jag skrek särskilt högt *ler*. Däremot tycker jag att tonen i diskussionen, inte minst mot dem som vill problematisera resonemanget lite, eller inte håller med, har varit väldigt otrevlig. Det är mest det jag vänder mig emot. Att diskutera kyrka och förkunnelse är varje kristens rätt (kanske t.o.m. skyldighet?), och det välkomnar jag.
Jag tycker det är intressant det här med vad som är en "bra" predikan. För en del är en bra predikan en predikan som innehåller alla de rätta sakerna, så att man kan nicka instämmande till varenda ord. För andra är predikan bra om man lär sig något nytt eller blir utmanad att se saker på nya sätt. För ytterligare andra är det viktigaste med en predikan att den är gripande, underhållande och entusiasmerande. Och för en del är predikan bra om man kan känna igen sig existentiellt och få tröst och uppmuntran och bekräftelse. Vi människor är olika, helt enkelt.
Själv får jag erkänna att jag sällan lyssnar till varje ord i en predikan. Förr eller senare kommer det något som sätter igång mina egna tankar kring predikotexten, antingen för att predikanten ger mig en ny infallsvinkel att spinna vidare på eller för att jag reagerar på något jag inte håller med om. Eller för att jag helt enkelt blir uttråkad. Så för mig kan t o m en riktigt intetsägande predikan vara "bra"... :)
Jag tror det är bra att det finns många olika sätt att predika, och att det är orealistiskt att någon enskild predikan skulle kunna vara idealisk för alla åhörare. Men det borde förstås vara en fråga om yrkesheder och gammaldags luthersk pliktkänsla för en präst att alltid göra sitt bästa. Och det är nog viktigt att på olika sätt också lyssna till dem man predikar för, så att predikan inte bara formas av en persons tankar och behov.
Bästa/Bäste Anonyma/Anonyme skrivare.
Om du så ryggradslöst slänger ut alla dessa floskler om självkritik och ” Utan att vilja såra - vilket jag nog ändå gör” måste frågan ställas varför inte skriva ut ditt namn.
Du har rätt till vilka åsikter du vill, men jag kan inte förstå varför man fläskar på med uttryck som ”Ett minimalt tuggmotstånd för andligt hungrande” etc om du inte kan stå för vad du säger genom att uppge vem du är. Jag förstår inte heller om jag ska vara ärlig varför man skriver ett sådant inlägg med den jargong du använder, och jag tror att jag ska vara glad för det för det verkar bittert och litet.
Med vänlig hälsning och ett hurrarop för prästflickan! Helena Hult
Hej! Har lagt ut en länk på min blogg till dina predikningar. För att mina läsare ska kunna bilda sig egen uppfattning. Men tyvärr kan mina gamla ögon inte läsa vad du skriver på din blogg, eftersom bakgrunden är för mörk. Det är samma sak med Stora syster i vassen, bakgrunden är för mörk.
Tyvärr kommer predikan en bit in i gudstjänsten, när man börjar slumra till. Det behöver inte bero på tråkig predikan. Men det kan nog vara bra att lägga ut predikningarna på internet, på varje församlings hemsida.
Predikan är en del av gudstjänsten. Det ska alltså inte vara "bara EN människas tankar", lika lite som "en MÄNNISKAS tankar". Men ska det då vara FLERA människors tankar? Antag att de tänker fel? Ska matteläraren också lära ut det som är fel, för att några elever har räknat fel?
Uppgiften för predikan är att lägga ut och förklara Guds ord. Och Guds ord är lika evigt som multiplikationstabellen. Om vi nu tror på en verklig Gud, och inte bara någon som vi har fantiserat ihop själva...
Kyrkans uppgift är bl.a. att förmedla DEN kristna tro, som vi mottagit från tidigare generationer kristna, som mottagit de från apostlarna, och oförfalskad föra den vidare till kommande generationer. Det är allas vår uppgift, men i synnerhet prästens. Och predikan är det främsta medlet.
Det står i Bibeln att kvinnor inte ska vara lärare. Somliga tolkar det så att de inte ska vara präster, andra att de inte ska vara biskopar (då dessa utgjorde läroämbetet i gamla kyrkan). Särskilt tydligt är detta dock inte uttryckt. Därför tycker jag att man ska respektera båda åsikterna i ämbetsfrågan.
Och därför la jag ut länken på min blogg till dina predikningar. För att läsarna av min blogg ska kunna bilda sig en egen uppfattning. Eftersom prästvigningsstoppet för kvinnoprästmotståndare berövar kyrkan viktiga stöttepelare, ligger ett stort ansvar på er kvinnliga präster att vara goda lärare, att föra den kristna tron oförfalskad vidare.
lars: Jag tror att vi är många, kvinnor och män, som beklagar den stora splittring som frågan om kvinnor i prästämbetet har medfört. Sedan skiljer sig åsikterna åt om de olika åtgärdernas nödvändighet. Jag har goda relationer till ett flertal kollegor som i princip är emot kvinnors vigning, men som ändå väljer att gå in under ordningen, och det respekterar jag dem oerhört för. Däremot kan jag inte, och kommer aldrig, beklaga att samvetsklausulen togs bort.
I vilket fall som helst - självklart vilar det ett stort ansvar på alla präster att förkunna läran rent och rätt, kvinnor som män. Och kanske än mer i en tid som vår, där relativismen och individualismen är förhärskande.
Och för övrigt - tack så väldigt, väldigt mycket för ditt fina omdöme på din blogg. Jag rodnar :)
Lars, som jag ser det är det inte hållbart att anse att kvinnor inte kan vara präster och biskopar om man inte har den strikt katolska synen att vigningen är ett sakrament och synen på prästen som re-presenterade Jesus i rollen som offerpräst, en sådan som Melkisedek. Men många med annan uppfattning i ämbetsfrågan ser det ju bara som en ordningsfråga prästen leder nattvardsgudtjänsten och att kommunionen i och för sig skulle bli giltig om en lekman skulle läsa instiftelseorden.
Under alla förhållanden har kvinnor en viktig roll som förkunnare i kyrkan och då inte bara präster, det skulle en diakon kunna göra lika bra eller varför inte en icke vigd teologie magister. Predikan är ändå inte ett sakrament. Vidare delar jag uppfattningen att man måste kunna vara lite ödmjuka, visa varandra respekt och hitta bra sätt att verka sida vid sida, präster av olika kön, oavsett ämbetssyn.
Maria och Lars, vad som jag tror ligger i farans riktning att snart har vi nästa samvetsklausul; nämligen att man får vägra att välsigna ingågna partnerskap och viga samkönade par. Efter ett antal år tas den klausulen bort och man får inte längre vigas till präst med fel inställning, därefter inte bli kyrkoherde och biskop.
Skicka en kommentar