slå på den som ska slås på, om någon

Jag har skrivit om Israel-Palestina förr, om än inte ofta. Och jag kan bara konstatera att någonting är fruktansvärt fel när judiska barn här i Malmö inte vågar uppge namnet på sin skola när de ska beställa skoltaxi, av rädsla för antisemitism. Någonting är fruktansvärt fel när ledningen för demonstrationer med ett fullständigt legalt och gott syfte (att Israel ska häva ockupationen av palestinskt territorium) inte förmår slänga ut bråkmakare, eller stävja rent rasistiska påhopp.

Det är så lätt för oss att peka på förfärligheter som Förintelseförnekande biskopar, men vi ser inte giftet i vår mitt. Det är lika illa att attackera judar som muslimer, homosexuella som svarta. Var är nyanserna? Hur kommer det sig att många verkar anse att de judar som bor i Sverige på något sätt kan ställas till svars för en stats agerande i en annan världsdel? Skulle vi acceptera att hållas ansvariga för abortklinikbombande amerikanska högerkristnas handlingar, bara för att vi ytligt sett delar samma religion och i en del fall vissa uppsättningar gener?

Nej. Jag mår illa. Jag gillar rätt sällan staten Israels agerande mot många palestinier, men inte 17 är det de svenska judarnas fel! Nog. Det är nog nu.