jag är en av de onda

Jag bor på Möllevången i Malmö. Det gör jag för att många av mina vänner bor här, för att jag uppskattar blandningen av människor, för att jag tycker om den anda av grannsämja som råder här, för att jag gillar de galna små affärerna och torghandeln, för att Folkets park ligger runt hörnet, för att det känns lite som semester varje dag.

Men på sistone har jag emellanåt känt mig ganska ovälkommen.

Det är nämligen så att jag och min familj bor i bostadsrätt. Vi köpte vår lägenhet. Vår förening är en där vi har föreningsmöte på gården, där alla hjälper till med städningen, där man hälsar glatt på varandra och lånar krossade tomater från grannen. Vi äger vårt hus tillsammans, och varje Möllevångsfestival har vi öppnat vår gård eftersom vi gillar att göra saker tillsammans.
Säg mig, varför är detta fel och förkastligt?

Möllevångsgruppen har valt att lägga ner Möllevångsfestivalen, som ju faktiskt var en härlig festival som kom alla boende till godo, för att istället fokusera på kampen mot gentrifieringen av Möllan. Det vill säga kampen mot bostadsrätterna. Och jag är den första att hålla med om att det bör byggas fler hyresrätter. Unga människor måste få chansen att flytta hemifrån, andra som föredrar den boendeformen måste kunna välja det utan att behöva stå i kö i tio år. Men när folk på allvar, som på Möllevångsgruppens förslagsplank i somras, föreslår att man ska skräpa ner så mycket som möjligt här i min älskade stadsdel, för att ingen ska vilja köpa en bostadsrätt här, då är det något som känns väldigt, väldigt snett.

Hur kommer det sig att det är mer "rätt" att bo i en hyresrätt hos en privat hyresvärd, än i ett hus som ägs tillsammans av de boende?

Jag är helt övertygad om att ett område fungerar bäst när det är en blandning av boendeformer. Kollektiv i lägenheter, hyresrätter OCH bostadsrätter. Mångfald är fruktbart även i detta. Sluta att demonisera oss som råkat (ja, för hade det funnits en hyresrätt just här så kanske vi hade valt att bo så istället) bosätta oss i bostadsrätt och har fräckheten att vara rätt nöjda med det. Det viktiga är väl ändå att vi tillsammans värnar om att Möllevången ska fortsätta vara den pärla av integration, närhet och värme som området ändå är?

Morr.

ett folk - en tro?

I morse, efter att jag hade lämnat dottern i skolan, gick jag därifrån och talade med en av hennes klasskompisars mamma. Hon vet om att jag är präst, och tyckte om det. Hon är själv judinna från Kroatien, och berättade om hur de hade besökt Sarajevo när de senast varit nere på besök. Där samsades ortodoxa och katolska kyrkor med synagogor och moskéer, i stort sett på samma gata. Före de senaste krigen hade alla levt i fred.
Likadant var det i Spanien före re-conquistan. Likadant har det varit på så många ställen. Likadant är det faktiskt på de flesta ställen i vår värld, inklusive många platser i Israel/Palestina. I dotterns klass, till exempel, går åtminstone ett judiskt barn, två muslimska, ett svenskkyrkligt, ett som tillhör till en karismatisk friförsamling, ett ortodoxt. Minst. Det är inte en grej. Vi låter bli att servera gris på barnkalasen, precis som vi ser till att godiset är glutenfritt.
Jag och mamman pratade vidare. Och vi konstaterade att detta om något ju måste visa på att det inte är religionerna som skapar konflikter, för i så fall skulle det alltid vara konflikt överallt där människor av olika tro lever tillsammans. Nej, det handlar om makt, och politik, och pengar, och land sade vi.
Jag tänkte vidare på cykelvägen till jobbet. Kanske är det så att det riktiga problemet kommer när vi kopplar en viss religion, vilken det än vara månde, till en viss etnicitet. Och den etniciteten till ett specifikt stycke land. För då blir religionen ett explosivt verktyg för maktanspråk och likriktning, användbar eftersom religion i allmänhet talar till människors känslor och hjärtan. Ni vet: ett folk - ett land - en kyrka.
Därför är faktiskt inte kristendomen den svenska religionen. Den är EN svensk religion bland en mångfald andra. Och så fort vi upphöjer den, eller än värre, Svenska kyrkans tradition, till det som är det exklusivt svenska, så är vi rackarns illa ute.
(Därför ska också en biskop i Svenska kyrkan predika mot främlingsfientlighet och för alla människors lika värde, och därför är det oerhört klargörande när det finns vissa politiker som inte håller med så till den milda grad att de reser sig och går ut. Kom ihåg detta, ni som hävdar att SD inte gör skillnad på folk och folk. Er partiledare tycker att budskapet om lika värde är upprörande.)