förlossning - bah!

Alltså, nog för att det gör något fruktansvärt ont att föda barn, värkar är inget att leka med, men jämfört med hörselgångsinflammation är det peanuts!
Jag har tillbringat större delen av natten gråtandes. Ibland gjorde det så ont att jag trodde jag skulle svimma, och smärtlindring är bara alldeles för långsam och ineffektiv när det verkligen krävs (förutsatt att man inte har tillgång till dropp, kanyler och dyl). Inte ens några Citodon gjorde susen någon längre stund.

Nåja, kl. fem gav vi upp. Taxi ringdes in och det bar iväg till akuten i Lund. Väl där fick jag tala med trevlige sköterskan Andreas (som hade ett Tin Man-örhänge) som förvisso lovade mig att jag skulle vara först in när jourläkarcentralen öppnade kl. 8, men undlät att berätta att jag måste betala innan jag sattes på väntlistan. Så, när slutligen klockan var åtta ropades patient efter patient, i mina smärtdimmiga ögon helt utan skador eller synliga åkommor, in före mig. Till slut tog maken tag i saken, och kom tillbaka med kvitto i handen och ilske-rökpuffar ur öronen.

Till slut fick jag tala med (läs: gråta ut inför) trevlig jourläkare, som genast fattade vad det handlade om. Mina nattliga fantasier om cancer i hörselgången, spräckta trumhinnor and the like kom tack och lov på skam och bagatellen hörselgångsinflammation blev omedelbart etta på min hat-topp (en annan dag ska jag skriva om andra saker jag hatar och avskyr, inte många, men de finns).

Nu har jag örondroppar och fortsätter käka smärtstillande, om än lättare alternativet Panodil. Några dagar ska det ta, men det finns ljus i tunneln.